Ibland så känns det som man är fångad i en djungel av bidrag, paragrafer och praxis. Jag är mycket tacksam att jag lever i Sverige som har detta skyddsnät, men det gör inte att jag blir desto mindre trött och ledsen på systemet ibland. Ett system som är till för att hjälpa sina medborgare när de inte kan hjälpa sig själva alla gånger. Problemet är bara att man måste vara på banan, läskunnig och kunna hantera all information, det gäller även att veta vilka möjligheter och rättigheter du har, för det är sällan någon som kommer att upplysa dem om dessa. Vad du blir upplyst om är istället dina skyldigheter och vad man inte kan hjälpa till med.
Jag vet hur många gånger vi har ställt en fråga och fått ett nekande svar på den, för att vi har frågat på fel sätt eller med fel ord. Men ställer du frågan korrekt så öppnas det plötsligt dörrar. Detta gör mig trött, för under denna period med Prinsessan med för lite sömn, oro och allt annat så är man inte sig själv. Jag är inte längre personen som faktiskt har ett antal poäng från universitetet, som kan tänka källkritiskt eller har möjlighet att ens sätta sig in i alla paragrafer. Allting bara snurrar framför mig, jag får inte till det och man känner sig hjälplös, förbannat hjälplös och liten och som att man är i klorna på systemet. Ett system som är skapat för att hjälpa dig, för att fördela resurser så att du har möjlighet att komma på fötter igen. Men jag har känt mig jagad, än mer stressad har jag blivit då jag sett att jag på min blogg har haft besök av CSN, FK, arbetsförmedlingen, kommunen med flera. För i min värld handlar detta bara om kontroll, att kontrollera att jag inte fuskar, ligger på en beach utomlands och sippar på en margarita för de stora pengar jag får. Jag får ont i magen då jag får ett kuvert från någon av dessa myndigheter för jag funderar på vad som blivit fel och vilka pengar de ska ha tillbaka eller vilja kontrolluppgifter de nu vill ha av mig.
Det har blivit så skevt och någonstans vet jag att det inte är så alla gånger och det kan inte vara kul att arbeta som handläggare på dessa myndigheter alla gånger. För misstänksamheten och avogheten till dem som hanterar våra bidrag är stor. Men pressade människor som inte har andra möjligheter, där dessa pengar gör skillnad - där man inte överlever från en månad till en annan utan dem, är i beroendeställning. Och om pengarna då inte kommer som de ska, då tas all ilska, besvikelse och frustration ut på någon, oftast första bästa man kommer över. Vilket då är en handläggare på myndigheten. Nu måste jag bara komplettera och skriva att de sista samtalen jag haft med försäkringskassan har varit väldigt positiva, hjälpsamma personer, som inte skyllt ifrån sig utan verkligen försökt förklara och reda ut begreppen. Den senaste handläggaren till vårt vårdbidrag likaså, det var många samtal förra året för hon ville verkligen förstå och få alla uppgifter rätt. Men ändå kände jag mig pressad och hade ångest när jag öppnade kuvertet med beslutet från FK.
Om jag fick välja så skulle vi försörja oss själva, då skulle jag glatt avstå alla bidrag och de kontroller som kommer i samband med dem, men nu klarar vi inte det, som det är just nu. Jag gillar inte att känna mig som en parasit, jag är en arbetsför kvinna med alltför många högskolepoäng som jag inte får använda någonstans. Men just nu och en tid framöver så är det Prinsessans behov som styr och dikterar vår tillvaro och då får man lägga stoltheten åt sidan, rätta in sig i leden och försöka få de bidrag som erbjuds. Samtidigt som jag drömmer om att komma på en bra affärside eller hittar ett jobb som jag kan utföra hemifrån. Jag kan själv, jag vill själv och jag vill vara oberoende. PUNKT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar