Nya möjligheter

Vi håller ju på och flyttar, idag är det elva dagar kvar innan vi får nycklarna till nya huset. Så vi packar, slänger, sorterar, säljer av och gör oss redo för flytt. Prinsessan och LillMucklan är ständigt närvarande i flytten, vilket innebär att jag ibland hittar väldigt spännande saker i kartongerna. För Prinsessan har nu insett att det bara är saker som ligger i kartongerna som får följa med till nya huset. Fast jag tror nog att kartongen på bilden med två små blonda odjur skulle bli lite klumpig, för att inte säga tung att flytta med sig. Även om de tillsammans lätt går under 30kg gränsen för vad kartongen tar. Men jag undrar lite hur tidigt man skulle kunna packa en sådan kartong och om Prinsessan och LillMucklan skulle behöva någon färdkost på vägen, behöver de kanske andningshål också? Nja jag tror nog det är bäst att vi inte packar ned dem, för tänk om vi skulle glömma bort i vilken kartong de låg i och ställa in dem i förrådet, det skulle ju inte bli bra alls. Det resonemanget köpte iallafall Prinsessan och såg snabbt till att fiska upp LillMucklan ur kartongen. 

Fast det är ju fortfarande jättemysigt att sitta i varsin kartong och låtsas att man åker båt, tåg eller bara vika upp kanterna så har man ett slott och får vara ifred en stund. Tänk att vi inte hade kommit på det tidigare, att ge barnen varsin kartong - så försvinner barnen och blir alldeles tysta. Annars är det så spännande att röja i allting, titta mamma vad är det här? Prinsessan kommer springande med en hel hög servetter, servetter med kycklingar och tomtar och det är lätt att följa Prinsessans spår ut i köket. Servetter som hon byggt små hus av, eller som förvandlats till presentpapper, för presentpappret har dumma mamman gömt undan. Tejpen är för övrigt numera slut efter Prinsessans stora inslagningsprojekt. Några spelkulor och tomma matlådor blir en jätterolig tävling och Prinsessan och LillMucklan studsar runt, tjoar och mamman passar på att packa allt det där som hon inte vill ha hjälp med. Samtidigt funderar mamman på den eviga frågan, behövs verkligen leksaker till barnen? Allt det här vardagliga verkar ju vara så mycket mer spännande och tilltala barnens fantasi, det var länge sedan barnen lekte lika fint med sina leksaker.

Vår knäckemacka med grova inslag, eller det som kallas livet, har ju på sistone inte direkt svischat fram genom tillvaron utan den har hakat sig fast, fastnat och blivit stående på repeat istället för att ta sig vidare. Tillvaron har gått trögt och det har inte känts som vi har kontroll över vår tillvaro. Nu tar vi den kontroll vi kan över situationen, vi flyttar, vi börjar om. Inte för att jag tror att tillvaron magiskt kommer att förvandlas till en räkmacka men det vore ju trevligt om vår knäckemacka iallafall vändes upp och ned och smörsidan hamnade nedåt igen. Men det känns ändå vemodigt att lämna det hus vi bor i nu, i 4 år har vi snart bott här, det längsta jag bott på en plats sedan jag flyttade hemifrån för bra många år sedan. Så många drömmar vi hade, en underbar varm och glad sommar med stora löften innan Prinsessan föddes och vår tillvaro vändes på ända. Sedan dess har vi inte fått tillvaron på rätt köl igen. 

 

Vi har väl även insett att någon hjälp eller stöd det kommer vi varken få eller erbjudas utan ska något hända så gäller det att vi tar kontroll över tillvaron, för det är bara vi som kan göra förändringar. Skapa nya möjligheter och försöka sätta upp en ny tillvaro för oss alla fem, vi är ansvariga för vårt liv och nu gör vi en förändring för att försöka ta oss vidare. Att inte sätta oss ner på vår knäckemacka med grova inslag och bara godta att den inte rör sig framåt, om vi hoppar tillräckligt mycket på den så kanske den vänder sig åt rätt håll? Jag vet inte, men jag hoppas, för vår tillvaro i detta hus de senaste åren har inte varit lycklig, ibland känner jag nästan hur besvikelsen läcker ur väggarna. Så mot nya möjligheter, en nystart, att få börja om, om aldrig så litet, det är inte ofta man ges de chanserna, eller snarare jag tror inte längre på att man ges något utan man måste se till att ta för sig när ett tillfälle uppenbarar sig.