Det har varit en vecka med förändringar och återgång på så många sätt. Inte minst i vädret, det känns nästan som att vädret har haft en inre kontakt med Prinsessan. Först smälte nästan all snö och sedan snöade det igen, sedan smälte snön undan och imorgon väntas det tydligen mer snö igen. Vi har dock bestämt oss för att nu är våren här, så vi har tvättat upp vinterjackor och lagt ner dem i en kartong, jo jag vet bara det beslutet är väl att utmana ödet. Fast vi har inte riktigt vågat att byta bort dubbarna på bilen, än...
Barnen vaknar på morgon, ser att det är sol ute, kanske har de tid att peta i sig en banan, för att sedan slänga på sig kläderna. Det är skönt att se att de många timmar jag lagt på att försöka lära dem att hjälpa varandra att klä på sig äntligen bär frukt, fast det innebär samtidigt att det blir lite intressanta klädkombinationer. Å andra sidan är de ju bara på baksidan så fryser de kan de ju komma in och jag tror att det kan vara viktigt att de själva ser vad som händer om de inte klär på sig ordentligt. Just nu är de ute, LillMucklan har en intressant lager på lager teknik, stora sockar utanpå byxorna som går upp till knäna, fleecejacka under en stickad kofta, fuskolle utanpå det och vintermössan bakochfram, som vanligt. Prinsessan har snott ett av mina linnen som hon dragit utanpå fleecejacka, vilket får henne att se ut som en hip-hoppare, luvan på jackan på huvudet och på det en liten basker, sedan dubbla vantar. Själv borde jag egentligen ta itu med fredagsstädningen, men landade vid datorn en stund, det går lite långsamt för tillfället. För veckan har verkligen varit upp och ned, med stora highlights såväl som riktiga bottennapp.
Jag tror att Prinsessan har separationsångest, för jag har varit borta lite mer än vanligt från henne på sistone, inga större utflykter, men mer än vanligt. Vilket ger direkt påverkan på Prinsessan. Ledsen, ynklig och följer mig som en liten hund kring huset, mycket dumma, dumma, dumma mamma. Dessvärre tas en stor del av frustrationerna ut på LillMucklan, vilken oftast är oskyldig i situationen, märk att jag skriver oftast, för LillMucklan är en enorm retsticka. En liten retsticka som själv inte varit på humör ett tag nu, för det är kindtänder på g, så hon tycker inte att tillvaron är så himla kul just nu. Maten fungerar inte alls, en direkt hämnd på mig, det tråkiga är Prinsessan varit så speedad vid matbordet att inte ens LillMucklan klarat att koncentrera sig på maten. Vilket inte direkt gjort LillMucklan på bättre humör, utan istället en sur, spottande, fräsande liten arg svart katt, som närsomhelst bara trillar ihop i en liten gråtande hög. Inte ens badet i onsdags blev riktigt bra, Prinsessan förklarade redan innan att hon inte ville åka och under hela halvtimmen i badet så gnällde hon att hon ville hem. Det krävdes mycket lock och pock för att få Prinsessan att bada hela halvtimmen och inte en endaste gång hoppade hon från bassängkanten. Det kändes verkligen inte bra, kände mig mest som en svikarmamma. för att det är jag som orsakat denna reaktion, av icke-ätande, gnällighet, stress och destruktivitet som härskat sista veckan, samtidigt som vi så smått behöver arbeta på detta med separationer.
Jag tänker inte skriva så mycket om veckans soligare saker, solen har ni själva sett och fått uppleva hoppas jag. Jag tänker istället bara lägga in en bild på min veckas higlight, för detta betyder mer än vad som någonsin går att uttryckas i ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar