Men vad duktig du är..

Jag vet inte hur ofta Prinsessan har fått höra de orden, jag tror även att det är ord som barn som ofta har med vården får höra, om och om och om igen. Jag förstår tanken med orden och jag förstår viljan att säga något, något som slätar över, något som gör allting bra igen. Fast jag tror inte att ord på något sätt kan släta över eller göra bra. Jag funderar lite på vad detta "Men vad duktig du är..." ger för signaler, för alla barn vill nog vara duktiga, men jag tror att många barn även skulle vilja slippa och inte vara duktiga. Jag funderar på om risken att man med denna mening för in en gnutta martyrskap i det hela, jag kan uthärda detta för jag är duktig. Att "men vad duktig du är.." lägger ännu mer sten på bördan, ännu mer krav och förhoppningar till barnet. Visst Prinsessan får höra att hon är jätteduktig även när hon skriker, sparkar och slåss och absolut inte vill vara med, men vad säger den meningen då? För det mesta har ju inte barnet något val, det är behandlingar, undersökningar mm som barnet måste utsättas för, så det är ju inte på något sätt självvalt. Knepigt nog blir man som förälder även nästan stolt då Prinsessan bara sträcker fram sitt lilla finger för att det ska stickas, jaja hon är van brukar jag vifta bort eventuella kommentarer med. Så blir det någon sorts knepig prestationsångest i det hela och jag undrar varför?

Varför förväntar vi oss bara att barnen ska vänja sig eller acceptera behandlingen och varför ska vi sedan värdera handlingen, vad duktig du var? Jo jag vet man är så lycklig när man tagit sig igenom det man ska ta sig igenom med barnet, men en mer neutral mening, vad skönt att det är gjort nu och att det gick bra kanske vore på sin plats? Fast jag vet inte samtidigt är ju alla dessa små barn som har alldeles för mycket med sjukvården att göra enormt tåliga och får stå ut med mycket hantering, kanske ska de berömmas då och få veta hur mycket man älskar dem? Är det något sådant som ryms in i just detta begrepp:"Men vad duktig du är"? Jag vet inte själv var jag står så jag väljer nu att fundera högt, för det blir knepigt och jag undrar vad man skickar för signaler till barnet. För mig blir det lite som att man inte ska berömma barnet för att barnet ätit duktigt eller ätit bra, utan istället ska man fråga om barnet är mätt och om det inte känns bra i magen. Samtidigt då man har sett hur barnet ibland kämpar med tårar i ögonen för att svälja ner medicin eller att sitta still under läkarundersökningen så måste det ju nästan räknas som en prestation? Och prestationer bedömer och berömmer vi. Men duktig tycker jag är ett svårt ord, för duktig inrymmer en tanke om prestation, duktig är en bedömning på hur väl man hanterat något. Duktig med synonymer som: bra, kompetent, skicklig. 

Bra gjort att du klarade av situationen så bra

Vad skönt att du var kompetent att klara av situationen så bra

Vad skickligt du arbetade med dina känslor så vi fick detta gjort.

Det är väl lite här det i min värld blir så fel, för jag är kanske inte så säker på att man arbetat rätt med känslorna bara för att man accepterat situationen. För när det kommer till den hantering som sjuka barn utsätts för så har de inget val utan det handlar bara om att acceptera situationen och gilla läget. När man har gjort en sak minst tusen gånger, då blir det en del av vardagen och tillvänjning har skett eller i psykologi termer habituering (desensitisering). Människan är en överlevare och enormt anpassningsbar i detta, för kroppen orkar inte reagera varenda gång så istället så vänjer man sig så sakteliga vid situationen. Om vi tvingades äta broccoli, till morgon, middag och kväll så skulle vi snart lära oss att äta det - även om motståndet i början var stort, inte för att vi kanske kommer att gilla broccoli, men vi kommer att lära oss att acceptera smaken. Är vi då duktiga som äter broccolin morgon, middag, kväll, eller är det något som bara förväntas av oss att göra? Är vi duktigare om vi emellanåt protesterar och vägrar sätta gaffeln i broccolin eller är vi bara duktiga när vi äter den utan prut närhelst vi ska göra det?

En annan mer otäck teori är den som handlar om inlärd hjälplöshet, för sjuka barn har redan varit med om så mycket, så de vet att det bara är att acceptera situationen, man har inget val. Även om det kanske ibland faktiskt finns ett val, så kommer de kanske inte att ta det valet. Så istället för att slåss, sparkas eller på annat sätt uppmärksamma att detta vill jag inte vara med om, så blir de passiva, de blir duktiga. För det är det som förväntas av dem, de har inte kontroll över situationen utan situationen påtvingas dem, tills de ger upp och inte reagerar. Är barnet då duktigt när det väl har gett upp och accepterat världsordningen? 

Eller så handlar bara duktig om att göra något man inte vill göra, jag vet inte, men jag tror att man kanske både en och två gånger bör försöka fundera på hur man använder ord och vilken värdering man lägger i ordet. Men oavsett så ingår det i mitt barns tillvaro moment som om det bara gick inte borde få finnas där, vissa moment går bättre än andra för Prinsessan, men de finns där och givetvis påverkar de hela vår tillvaro.