Lappat och lagat blir ju ändå aldrig riktigt helt

Jag har ju tidigare konstaterat att Prinsessan inte ska ha ett sämre immunförsvar eller vara infektionskänslig. Men lika fullt i sjutton drar hon på sig allting, så är det. Vi frågade ju vår barnkardiolog om det innan jul och han svarade att det inte var ovanligt att hjärtisar hade svårare att återhämta sig. Han hade inga direkta svar sedan på varför, utan snarare en förklaring att ett lagat hjärta blir ju aldrig riktigt helt igen. Vilket jag tycker låter logiskt, men i Prinsessans fall är det nog långt ifrån hela sanningen.

Jag har nämligen sett skillnaden i LillMucklan och Prinsessans beteende denna vecka, de är sjuka båda två och jag tror att LillMucklan faktiskt är sämre än Prinsessan. Visst man ska inte jämföra barn och vi har alla olika cooping mekanismer, men det är just det jag vill fundera lite högre om, just detta hur man bemöter världen och vilken ryggsäck man har med sig. 

För LillMucklan var egentligen bara måndagen en dvala dag, hon har ändå petat i sig mat under veckan. Tja mest glass i ärlighetens namn, men hon har ätit, fyllt på med bränsle och även stojat runt en stund innan hon däckat igen. 

Prinsessan däremot har krupit in i sin grotta och inte velat komma ut, hon har inte velat lämna sängen, sitt rum eller ovanvåningen, inte byta kläder, dvs inga förändringar överhuvudtaget. Vatten och kanske lite välling och någon enstaka tugga på en glass, that´s it. Prinsessan har legat i sin säng och bara lojt tittat framför sig, hon har varit skrämd av situationen, att må dåligt, att ha ont och framförallt att inte ha kontroll. Har man inte kontroll över en sak då tar du och kontrollerar det du kan kontrollera, var du ska ligga någonstans, vad du ska ha på dig osv. Jag undrar jag hur mycket andra minnen som väcks av detta, för även om Prinsessan är väldigt verbal så är nog detta känslor som ligger utanför hennes gränser nu och kanske för alltid. För även jag som vuxen kan ju uppleva enorma negativa känslor utan att alltid veta varför, minnen som fladdrar förbi för fort, en lukt, en känsla eller ett ljud. Allt vi varit med om finns ju prydligt katalogiserat i hjärnans virrvarr och vrår, men det gäller att rätt nyckel kommer fram för att visa fack ska låsas upp igen för att vissa saker ska kunna paras ihop.

Så jo Prinsessans hjärta är lappat och lagat på många sätt men sedan kring detta lilla ärrade hjärta finns  en liten tjej som ibland blir väldigt liten och rädd. En liten tjej som gömmer sig inuti Prinsessan, som en liten babusjka docka, en liten tjej som kontrollerar väldigt mycket av måendet. Det som vi kanske till vardags kallar för själ, för själen tillsammans med kroppen utgör en helhet. Just nu mår Prinsessans kropp inget bra, för den är sjuk, men influensan har även skrämt den lilla tjejen på flykt och för att läka hela Prinsessan måste vi locka fram den lilla tjejen. Få henne att vilja och våga klä på sig, byta kläder, titta ut utanför rummet, ta sig ner för trappan och så småningom släppa ut henne i friska luften, där hon kan känna sig fri. Utmana Prinsessan att våga släppa för att vinna, men hur förklarar man det är en 3½-åring, ett resonemang som inte alltid går att få en vuxen att förstå. Att hålla fast vid rutiner kan vara en trygghet, men ibland är det först när man bryter dem som man kan börja leva.