Ju tröttare Prinsessan blir desto snubbligare och farigare blir hon, inget ovanligt när det gäller barn men det är inte alls en bra kombination.
Runt och runt på hala halkiga vardagsrumsgolvet snurrar hon.
Ett golv som jag gissar att den förra ägaren knäskurade och polishade en gång i veckan, som sig bör - men som sedan dess inte fått den love and attention som sig bör. Men det är fortfarande blankt och fint från åratal av kärlek och omsorg och fungerar bra till att kana runt på. Någonstans framöver kanske golvet vänjer sig vid vår hantering också, att knäskuras det görs bara till jul och svabbas golvet bör det vara tacksamt i ja allraminst en månad framöver.
Vildare blir lekarna, lekar som involverar att Prinsessan från ståendes slänger sig ner på knäna och kanar längs med golvet. Det gör ont i mig att bara titta på henne, det värker i knän och leder, kanske är det just så att då det värker så på mig så slipper Prinsessan sin smärta? Jag vet inte, men jag undrar ibland för inte med en grimas visar hon när hennes blåa små knän träffar det hårda golvet. Det är som att hon inte känner, eller kanske har hon bara vant sig vid att det gör ont? Men just detta är ju en aktivitet hon faktiskt kan låta bli, om hon ville.
Till slut far Prinsessan med en stor duns in i vardagsrumsbordet och det är ren och skär ångest jag ser i ögonen på henne, en stor farlig och gastkramande rädsla. Så levande så jag rycker till, för det är inte en sådan känsla man ska behöva se i sitt barns ögon. Ett djupt andetag för att rensa tankarna och så frågar jag Prinsessan om det gick bra? Oförstående ögon möter mina och sen händer det, Prinsessan ljuger mig rätt upp i ansiktet. Vaddå gått bra? Hon har ju inte gjort någonting, hon slog sig inte alls nyss?
Omtumlat och lite skakigt reser sig Prinsessan upp och står sedan och svajar en stund, fortfarande med ren och naken rädsla i ögonen. Vi hörde ju allihop hur hon for in i bordet, men av någon anledning, trots att hon är rädd för vad som hände så vägrar hon att erkänna att hon slog sig, ganska illa till och med. Kanske blev hon rädd för sina egna känslor, men något hände i kraschen, för Prinsessan blir synbart fundersam. Inte så fundersam så att den vilda leken helt avtar men det är ett annat djup i allt plötsligt.
Och jag, jag kan inte låta bli att fundera på varför Prinsessan kände att hon måste ljuga om detta?
Runt och runt på hala halkiga vardagsrumsgolvet snurrar hon.
Ett golv som jag gissar att den förra ägaren knäskurade och polishade en gång i veckan, som sig bör - men som sedan dess inte fått den love and attention som sig bör. Men det är fortfarande blankt och fint från åratal av kärlek och omsorg och fungerar bra till att kana runt på. Någonstans framöver kanske golvet vänjer sig vid vår hantering också, att knäskuras det görs bara till jul och svabbas golvet bör det vara tacksamt i ja allraminst en månad framöver.
Vildare blir lekarna, lekar som involverar att Prinsessan från ståendes slänger sig ner på knäna och kanar längs med golvet. Det gör ont i mig att bara titta på henne, det värker i knän och leder, kanske är det just så att då det värker så på mig så slipper Prinsessan sin smärta? Jag vet inte, men jag undrar ibland för inte med en grimas visar hon när hennes blåa små knän träffar det hårda golvet. Det är som att hon inte känner, eller kanske har hon bara vant sig vid att det gör ont? Men just detta är ju en aktivitet hon faktiskt kan låta bli, om hon ville.
Till slut far Prinsessan med en stor duns in i vardagsrumsbordet och det är ren och skär ångest jag ser i ögonen på henne, en stor farlig och gastkramande rädsla. Så levande så jag rycker till, för det är inte en sådan känsla man ska behöva se i sitt barns ögon. Ett djupt andetag för att rensa tankarna och så frågar jag Prinsessan om det gick bra? Oförstående ögon möter mina och sen händer det, Prinsessan ljuger mig rätt upp i ansiktet. Vaddå gått bra? Hon har ju inte gjort någonting, hon slog sig inte alls nyss?
Omtumlat och lite skakigt reser sig Prinsessan upp och står sedan och svajar en stund, fortfarande med ren och naken rädsla i ögonen. Vi hörde ju allihop hur hon for in i bordet, men av någon anledning, trots att hon är rädd för vad som hände så vägrar hon att erkänna att hon slog sig, ganska illa till och med. Kanske blev hon rädd för sina egna känslor, men något hände i kraschen, för Prinsessan blir synbart fundersam. Inte så fundersam så att den vilda leken helt avtar men det är ett annat djup i allt plötsligt.
Och jag, jag kan inte låta bli att fundera på varför Prinsessan kände att hon måste ljuga om detta?
Stackars Prinsessan! Måste vara jobbigt att behöva tänka efter och motstå tårarna...
SvaraRaderaJag vet verkligen inte Helena, men jag tänker att kanske är det som med det mesta annat vad gäller prinsessan, hon ger inte vika, hon har kontroll och även där hon inte har det ger hon sken av det, att få ont så att hon själv verkligen känner det tror jag också är en ovanlig känsla för henne, som hon inte riktigt vet vilket fack hon ska stoppa det i.. för det där vanliga onda är hon ju van vid nu, och erkänna att det gör ont betyder ju också att hon behöver ge vika och ty sig till den som kan trösta.. Prinsessan som inte ger vika!!??
SvaraRaderaTherese ( kan ju inte svara med min profil )
Mhm fast jag funderar på ett annat alternativ - där hon dessvärre vet att slår hon sig illa så måste vi åka in med henne :-( eller så gjorde det bara ont å det är hon inte van vid - närmast hon har att relatera till är nog efter förra op.. Då hade hon av förklarliga skäl ont i bröstkorgen.
SvaraRaderaJättedumt bara - för det mesta säger man ju lite käckt, hoppsan upp och hoppa när hon trillar. Men när det tjångar till på det sättet som det gjorde neh då väntade jag mig lite tårar iaf...