Även om vädret varit minst sagt föränderligt i sommar så har det varit stora svängningar senaste veckan. Senast i fredags såg det ut såhär hemma hos oss - visserligen hade barnen på sig fleecebyxor och tjockare tröjor men de sprang omkring barfota - eller som LillMucklan låg och solade och läste bok.
En sådan där ljuvlig höstdag var det då, i fredags, även om löven inte börjat ändra färg ännu, det är fortfarande väldigt grönt ute. Men idag, tja idag då är hösten här och man påminns om det som komma ska, regn, rusk och snålblåst.
Arbetet inomhus för att täta och vinterbona har redan påbörjats, mattor har inhandlats, små lampor till fönstren är utplacerade. Små varma tofflor till barnen står på inköpslistan - vinteroveraller och fodrade regnkläder är redan inköpta, saknas lite mössor och vantar. Men det som slår mig är att man vet ju att hösten kommer så småningom och ändå så blir det en överraskning när kylan smyger sig på. När värmen liksom saknas trots att det är soligt och vackert ute och det istället är en isig biton i luften. Att se hur världen omkring en sakta kyls ner, det som jag finner fascinerande är att när det var samma temperaturer i våras då satt vi ute och solade och njöt av värmen, men nu känner vi bara kylan.
För Prinsessan som älskar kläder och att klä sig i lager på lager är detta en perfekt årstid för nu kan hon ha på sig alla kläder som hon vill ha utan att riskera att förvandlas till en liten svettpöl. Mössor och jackor prövas, det enda Prinsessan verkligen inte tycker om är strumpor och skor - för hon vill gå barfota. Något som resulterar i att det är små blå nakna tår på golvet, en syn som får mina tår att i sympati krulla ihop sig och frysa.
Fast just nu sitter det ett litet barn med näsan tryckt mot köksfönstret, sur som ättika för hon vill ut och leka med hästarna. Ute i förrådet bor hästarna, hästar som använts som muta för att få ut Prinsessan ur huset och har därför setts som uteleksak. Nu vill därför Prinsessan att det ska sluta regna, men framförallt blåsa, för även om hästarna har vingar så är det inte meningen att de ska flyga av sig själva.
Från början var det två små barn med näsorna tryckta mot köksfönstret, men sen kom LillMucklan farandes med trosor och byxor nere vid anklarna och den lilla rumpan alldeles bar: "Ojojoj måste kissa nu, båttom, båttom". Dessvärre är den kärvänliga katten i vägen, en katt som tror att LillMucklan leker med honom så han flyger mellan benen på henne och hugger tag i byxorna. Vilket givetvis resulterar i att LillMucklan far omkull, upp i luften och sedan plöjer näsan i golvet, länge länge... När man sedan är så ledsen som LillMucklan är då går det inte att kissa, då måste man få gråta färdigt först, kramas, kramas med kinden som LillMucklan gillar, skälla lite på katten och tycka oändligt mycket synd om. Fast sedan när det inte är så fasligt synd om LillMucklan igen då blir det återigen bråttom till toaletten. Så där sitter Lillmucklan nu och ömsom svär lite över katten och ömsom snyftar lite över näsan som hon tappat bort.
Det positiva med vurpan är att den lockar Prinsessan från fönstret,för nu måste vi alla hjälpas åt att hitta LillMucklans saknade näsa. En lustig egenhet LillMucklan har när hon gör sig illa är att hon tappar den kroppsdelen och sedan måste vi andra leta rätt på den. En gång hängde armen högt uppe i ett träd, en annan gång låg pannan under trappen. Det är tur att LillMucklan inga egna idéer om tillvaron har...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar