Ny hobby & en snabbtänkt och en ledsen tjej

Prinsessan upptäckte en alldeles ny och för henne underbar värld i helgen, jag vet inte hur pappan tänkte när han räckte henne handkontrollen till vår playstation. Men i Prinsessans lilla ansikte tändes ett stort lyckligt leende, från öra till öra. Prinsessan i synnerhet har gärna suttit hos oss i soffan när vi har spelat, mycket fascinerad men inte mer än så. Men så blev hon då alltså erbjuden en handkontroll, Prinsessan utan tålamod och där intressen skiftar snabbt. En Prinsessa vars mamma egentligen inte tycker om barn som tittar på TV och ännu värre barn som spelar dataspel hela dagarna.

Fast det blev fascinerande att se Prinsessan, jag har ju länge vetat hur snabblärda barn var, men det var ruskigt hur snabbt Prinsessan fixade handkontrollen - en kontroll som jag under lång tid slagits med. Knappar, spakar och triggers, många gånger har jag svurit över den och suckande saknat den hederliga Wii-moten med tillhörande nunchuck, något som fungerat bra för mig. Länge stod hon sedan och spelade, för tydligen sitter man inte ner och spelar, vilket ni se i filmen och i mångt och mycket påminner hon om  min mor första gången vi spelade Nintendos 8-bitars. Hela lilla Prinsessans kropp rör sig och hon snurrar fram och tillbaka framför teven och bordet, kroppen vrider sig åt det håll hon vill att Buzz eller Woody ska hoppa och hon lever sig verkligen in i spelet. På filmen nedan är hon ganska stillsam dock och jag hoppas att ni observerar den obligatoriska tomtemössan.

LillMucklan har varit ledsen i ett par dagar, jag vet inte riktigt varför men misstänker att det kanske är någon kindtand på gång. Sedan det faktum att hon varit krasslig ett tag är ju säkert inte till fördel, här tackar jag för att Prinsessan fick sin influensaspruta sent förra året och att hon även fick i år. För ta i trä och allt det där så är Prinsessan bara lite snorig och jag tror det beror på sprutan.

Hursomhelst vi kom hem från dagis och LillMucklan var tokledsen, Prinsessan som mest är irriterad på LillMucklan gick till och med fram och klappade om LillMucklan lite, så nja något är inte på topp. Det intressanta är dock vad som hände sedan och jag vet inte om barnen samarbetade eller Prinsessan bara såg sin chans, men det är grymt vad snabbtänkta de är. LillMucklan skulle nämligen inte äta, hon satt bara på golvet och grät, fick så småningom upp henne i knäet men hon fortsatte bara att gråta. Prinsessan däremot stjälpte snabbt i sig sin portion med köttbullar och makaroner, jag ställde ned LillMucklan på golvet för att börja städa undan. LillMucklan gråter fortfarande då Prinsessan beskyddande lägger sin arm om axlarna på henne, pussar henne på kinden. 

"Åh jag höööööör att du är ledsen lilla gumman" - mhm vad det är skönt att höra en minikopia av sig själv - inte. LillMucklan snyftar högt och ljudligt, snörvlar lite och svarar:

"Jag är så ledsen ..."

Prinsessan fortfarande med armen kring LillMucklans axlar börjar nu fösa henne mot vardagsrummet:

"Vet du vad om jag spelar kabåjsarna då kan du sitta och äta och titta på mig, det blir väl bra?"
Här slutar LillMucklan att snyfta och följer glatt med Prinsessan in i vardagsrummet, parkerar vid soffbordet:
"Mamma jag är hungrig, får jag min mat?"

Hmm så vad säger ni? Genomtänkt taktik? eller Prinsessan och kanske även LillMucklan som såg ett gyllene ögonblick? Det är dock väldigt intressant hur samspelta de kan vara när de har ett gemensamt mål.