Liten Tomtenissa smyger sig in i huset, snubblar över ett par slängda skor i hallen. Tumlar vidare och fastnar i en bortslängd mössa. Rufsig och tufsig stryker sig liten Tomtenissa över klänningen för att släta till den.
Håret står fortfarande på ända och liten Tomtenissa letar febrilt efter en borste för att åter bli presentabel igen. Hon klättrar så upp på det lilla bordet under trappen och sätter sig att borsta håret.
När hon så sitter där passar hon på att skriva ett litet kort till barnen som i huset bor. Ett litet kort som märks med siffran tre. I kortet skriver hon med stora bokstäver - GÅ PÅ JULMARKNAD. För det tycker liten Tomtenissa hör julen till.
Så på morgonen packar familjen in sig i bilen och far iväg för att på julmarknad gå. Prinsessan på g, hon vill se tomten, LillMucklan tycker inte om tomten men julmarknad låter spännande så hon är snabb in i bilen.
Väl på plats så kommer tomten vandrande och LillMucklan försvinner snabbt bakom mina ben och förvandlas till en stenstaty, Prinsessan blir bara oändligt tyst och tittar fascinerat efter tomten. Men när tomten kommer på nästa vända då har LillMucklan fått nog så då vill hon bli upplyft. När vi sedan ska in i en byggnad och titta på mer saker då är det Prinsessans tur att förvandlas till stenstaty och hon vägrar gå in, som vanligt då det gäller henne. Om och om igen upprepar hon jag vill inte gå in, jag vill inte gå in. Lyfter upp henne på höften för att iallafall ta en snabbrepa så hon får se julgranen därinne och titta på alla saker. Snabbt igenom och på slutet väntar en fiskdamm, Prinsessan fiskar och får napp, mycket nöjd - så är det då LillMucklans tur men då kommer den där förpepprade tomten igen så vi får hjälpas åt att fiska.
Med några nybakta bröd, varsin liten tomte till tjejerna och en godispåse till pappan så får vi sedan hem. Barnen trots allt nöjda med utflykten. Nu ser vi framför oss en lugn mysig eftermiddag i soffan.
Det är väl bara det att det varit lite mycket intryck för Prinsessan så myrorna i rumpan killrar alldeles förfärligt mycket under lunchen. Och ett tu tre så ligger hon på golvet och har på väg ned lyckats slå i munnen i bordet och en tand har tryckts upp, bara ett litet vitt risgryn som syns. Det blöder även ymnigt i munnen på Prinsessan...
Det är nu problemen uppstår, något som vi har varit oroliga för länge. För vi vet faktiskt inte hur vi ska bete oss i dessa situationer. I 3,5 års tid har vi bett om att få ett papper med var vi ska vända oss i vilka situationer, men givetvis har det inte fungerat. Maktlöshet och irritation...
Pappan ringer 1177 medans jag tar PK-prov på Prinsessan. 1177 hänvisar vidare till tandläkaren, tandläkaren vill inte ta emot de kan ändå inget göra. Först om tanden grånar kan de dra bort den. Jag blir frustrerad för inget att ni kan väl komma in nästa vecka så vi får se att tandanlagen under är OK. Ett skyhögt INR på Prinsessan på 4,9 inte bra alls, något som med största sannolikhet indikerar att hon har en infektion i kroppen - f@n också. Då någonstans plingar det i bakhuvudet - e n d o k a r d i t - skit också. Vill att pappan ska ringa upp tandläkaren igen, vilket han inte vill så jag får ringa. En mycket otrevlig kvinna på andra sidan förklarar att hon redan pratat med pappan och de inget kan göra, jag ifrågasätter detta med endokarditprofylax - varpå hon snäser att det inte är deras bord.
Så jag ringer 1177 igen, som förklarar att det är tandläkaren som ska ta emot detta inte sjukvården GAAAAH. Nu blir jag ganska så irriterad och ryter i att vem ska då ta hand om flickan. Poängterar återigen frågan om hon behöver endokarditprofylax och att PK är riktigt högt. Plötsligt blev det ett annat liv på kvinnan på 1177, som visserligen var mycket vänlig från början. Det enda jag kan säga år er är att åka in när det gäller så allvarliga saker, jo men vi vill inte åka in om vi inte behöver. Att sitta på akuten är för övrigt inte bra för henne. Kvinnan förstår och förklarar att hon gör ett undantag och ringer upp jourhavande barnläkare. Han återkommer ganska snabbt, enda problemet är att han inte pratar så bra svenska så det blir svårt att göra sig förstådd. Men han anser att Prinsessan behöver antibiotika, men han ska för säkerhets skull ringa Prinsessans hjärtläkare.
Läkaren får inte tag på Prinsessans läkare så han skriver ut antibiotika och jag sätter mig på bussen för att ta mig till apoteket. Ett något förvirrat recept hade lämnats in så det blir samtal från apoteket till läkaren. Under tiden får jag lite rapporter hemifrån, Prinsessan är medtagen men har lugnat ner sig och nu har tydligen även LillMucklan en ond tand, så att Prinsessan inte ska vara ensam om att ha ont i en tand. Får efter en timme ut en flaska med anitbiotika och sätter mig på bussen hem. Då ringer jourläkaren igen, han har nu pratat med hjärtläkaren och fått tillägget att om Prinsessan fortsätter vara svullen och/eller får mer feber så måste vi kontakta jouren nästa dag. Hoppsan Kerstin, så det var alltså inte något som skulle gå obemärkt förbi, det var alltså något som vården skulle uppmärksammat.
Kommer hem till en liten ledsen Prinsessa som är svullen över munnen, lite skakad är hon det syns. Inte blir det heller bättre då jag ska tvinga i henne 18ml med antibiotika, fy känner mig som en skurk. De två första sprutorna går ganska bra men sedan vill hon inte vara med längre. Jag förstår henne, försöker muta med choklad, det går sådär... LillMucklan vaknar visserligen till för hon har ju också väldigt ont i sin tand det har hon, så pappan får ge henne specialmedicin hon också. Slutligen är all medicin i Prinsessan och jag kan andas ut en liten stund iallafall.
En trött Prinsessa somnar sedan snabbt mycket nära på min arm, efter att ha gråtit floder att nu kan hon inte ha nappen i munnen längre den bara florpar ut.
Ja där fick vi för att vi tänkte vi skulle ha en lugn och avslappnad dag och är fortfarande fruktansvärt arg på sjukvården som inte kan precisera vad vi ska göra i olika lägen. Ett hmm ja waran är ju inte bra men hon ska inte behandlas annorlunda än andra barn som slår sig, eller ni får se till situationen räcker inte längre känner jag. För återigen vad hade hänt om vi inte stått på oss igår? För antibiotika är ju inget man bara delar ut på måfå och heller inget vi strävar efter att vi ska ha varenda gång - om det inte är så att Prinsessan verkligen behöver det. Kanske hade hon även om hon inte fått endokarditprofylax klarat sig, men det är inget jag har något lust att testa.
Arg, ledsen och besviken - nu väntar även en tur in till akuten för under natten har lakanen färgats röda från blod som runnit ur Prinsessans mun och hon är väldigt svullen i munnen. Skönt då vet jag vad vi har att göra idag också - om vi nu hade sysselsättningsproblem till att börja med menar jag.
Med några nybakta bröd, varsin liten tomte till tjejerna och en godispåse till pappan så får vi sedan hem. Barnen trots allt nöjda med utflykten. Nu ser vi framför oss en lugn mysig eftermiddag i soffan.
Det är väl bara det att det varit lite mycket intryck för Prinsessan så myrorna i rumpan killrar alldeles förfärligt mycket under lunchen. Och ett tu tre så ligger hon på golvet och har på väg ned lyckats slå i munnen i bordet och en tand har tryckts upp, bara ett litet vitt risgryn som syns. Det blöder även ymnigt i munnen på Prinsessan...
Det är nu problemen uppstår, något som vi har varit oroliga för länge. För vi vet faktiskt inte hur vi ska bete oss i dessa situationer. I 3,5 års tid har vi bett om att få ett papper med var vi ska vända oss i vilka situationer, men givetvis har det inte fungerat. Maktlöshet och irritation...
Pappan ringer 1177 medans jag tar PK-prov på Prinsessan. 1177 hänvisar vidare till tandläkaren, tandläkaren vill inte ta emot de kan ändå inget göra. Först om tanden grånar kan de dra bort den. Jag blir frustrerad för inget att ni kan väl komma in nästa vecka så vi får se att tandanlagen under är OK. Ett skyhögt INR på Prinsessan på 4,9 inte bra alls, något som med största sannolikhet indikerar att hon har en infektion i kroppen - f@n också. Då någonstans plingar det i bakhuvudet - e n d o k a r d i t - skit också. Vill att pappan ska ringa upp tandläkaren igen, vilket han inte vill så jag får ringa. En mycket otrevlig kvinna på andra sidan förklarar att hon redan pratat med pappan och de inget kan göra, jag ifrågasätter detta med endokarditprofylax - varpå hon snäser att det inte är deras bord.
Så jag ringer 1177 igen, som förklarar att det är tandläkaren som ska ta emot detta inte sjukvården GAAAAH. Nu blir jag ganska så irriterad och ryter i att vem ska då ta hand om flickan. Poängterar återigen frågan om hon behöver endokarditprofylax och att PK är riktigt högt. Plötsligt blev det ett annat liv på kvinnan på 1177, som visserligen var mycket vänlig från början. Det enda jag kan säga år er är att åka in när det gäller så allvarliga saker, jo men vi vill inte åka in om vi inte behöver. Att sitta på akuten är för övrigt inte bra för henne. Kvinnan förstår och förklarar att hon gör ett undantag och ringer upp jourhavande barnläkare. Han återkommer ganska snabbt, enda problemet är att han inte pratar så bra svenska så det blir svårt att göra sig förstådd. Men han anser att Prinsessan behöver antibiotika, men han ska för säkerhets skull ringa Prinsessans hjärtläkare.
Läkaren får inte tag på Prinsessans läkare så han skriver ut antibiotika och jag sätter mig på bussen för att ta mig till apoteket. Ett något förvirrat recept hade lämnats in så det blir samtal från apoteket till läkaren. Under tiden får jag lite rapporter hemifrån, Prinsessan är medtagen men har lugnat ner sig och nu har tydligen även LillMucklan en ond tand, så att Prinsessan inte ska vara ensam om att ha ont i en tand. Får efter en timme ut en flaska med anitbiotika och sätter mig på bussen hem. Då ringer jourläkaren igen, han har nu pratat med hjärtläkaren och fått tillägget att om Prinsessan fortsätter vara svullen och/eller får mer feber så måste vi kontakta jouren nästa dag. Hoppsan Kerstin, så det var alltså inte något som skulle gå obemärkt förbi, det var alltså något som vården skulle uppmärksammat.
Kommer hem till en liten ledsen Prinsessa som är svullen över munnen, lite skakad är hon det syns. Inte blir det heller bättre då jag ska tvinga i henne 18ml med antibiotika, fy känner mig som en skurk. De två första sprutorna går ganska bra men sedan vill hon inte vara med längre. Jag förstår henne, försöker muta med choklad, det går sådär... LillMucklan vaknar visserligen till för hon har ju också väldigt ont i sin tand det har hon, så pappan får ge henne specialmedicin hon också. Slutligen är all medicin i Prinsessan och jag kan andas ut en liten stund iallafall.
En trött Prinsessa somnar sedan snabbt mycket nära på min arm, efter att ha gråtit floder att nu kan hon inte ha nappen i munnen längre den bara florpar ut.
Ja där fick vi för att vi tänkte vi skulle ha en lugn och avslappnad dag och är fortfarande fruktansvärt arg på sjukvården som inte kan precisera vad vi ska göra i olika lägen. Ett hmm ja waran är ju inte bra men hon ska inte behandlas annorlunda än andra barn som slår sig, eller ni får se till situationen räcker inte längre känner jag. För återigen vad hade hänt om vi inte stått på oss igår? För antibiotika är ju inget man bara delar ut på måfå och heller inget vi strävar efter att vi ska ha varenda gång - om det inte är så att Prinsessan verkligen behöver det. Kanske hade hon även om hon inte fått endokarditprofylax klarat sig, men det är inget jag har något lust att testa.
Arg, ledsen och besviken - nu väntar även en tur in till akuten för under natten har lakanen färgats röda från blod som runnit ur Prinsessans mun och hon är väldigt svullen i munnen. Skönt då vet jag vad vi har att göra idag också - om vi nu hade sysselsättningsproblem till att börja med menar jag.
Stackars Prinsessan! Och naturligtvis hennes föräldrar. Jag förstår inte hur det kan vara svårt att få svart på vitt på vem man ska kontakta! Jag hoppas verkligen att Leo bara behöver ha sitt Waran i de 6 månader som är föreskrivet efter operationen.
SvaraRadera