Tredje året Prinsessan äter waran, det är helt sjukt egentligen om man tänker efter. Det är lång tid och när man äter medicin eller gör något annat under en sådan lång sammanhängande period börjar man se tendenser och variationer. Något som jag tycker är väldigt intressant att vid mitten av april, på ett ungefär, varje år hitintills så har pk-värdet börjat sjunka, ganska drastiskt till och med, sedan vänder värdet någon gång i augusti sakta uppåt. Under sommarmånaderna kan vi nästan dubbla Prinsessans vanliga dos och hon ligger ändå lågt. Visst hon äter lite mer jordgubbar än vanligt, men det går och kommer i perioder. Kanske är hon ute mer och rör på sig, fast det stämmer inte heller egentligen om man ser hur mycket vi var ute i vintras. Äter hon bättre då? Neh det gör hon väl inte heller, så vad är det då som händer? Lite drygt fyra månader varje år, jag funderar allvarligt på om solen spelar in, någon koncentrerad form av D-vitamin? Eller kan det var en massa pollen i luften som påverkar dosen? Oavsett så tycker jag att det är himla mysko och det bygger dessvärre på Waranets lite mystiska uppenbarelse, som en hollywoodstjärna, alla kan hans eller hennes namn, man vet hur hon ser ut men sedan är resten lite nyckfullt och höljt av mysterier. Inte den kombination jag eftersöker hos en medicin, om jag fick välja, vilket jag nu inte får, så det är bara att gilla läget liksom.
Fast det är ganska drygt då den där lilla blåa oskyldiga tabletten kan ställa till med så mycket problem. Liten blå och oansenlig är den, men attans så kraftfull och okynnig. Så med liknelsen ovan med en Hollywoodstjärna, så kanske waranet är en ung popstjärna in the making, 16 år, med stor framgång men utan att riktigt veta vad han eller hon vill. Eller tja de vill nog ha allt, helst allt på en gång, lite dålig impulskontroll sådär och med alldeles för mycket pengar och resurser. Det är nog lite så jag ser på waranet, tror jag...
Nå i torsdags var det iallafall dags att ta sig till PK-mottagningen för att se så att vår coagucheck ger rättvisande värde. Prinsessan började redan på bussen att ynka att hon inte ville sticka fingret, vilket är väldigt ovanligt för henne, då hon inte brukar bry sig nämnvärt innan. Men jag gissar att det varit lite väl mycket för henne i och med flytten och allting, eller gissar, jag vet. Det är jättejobbigt med separationer och förändringar just nu. Dock märkte jag inte så mycket av detta besök på PK fråns på eftermiddagen då jag fick för mig att åka och handla en grill. För en kolgrill har vi inte ägt på många år och det skulle bli så gott med lite grillad korv. Jag tycket för övrigt att det skulle bli ett kul eftermiddagsäventyr att åka till affären med barnen, leta rätt på god korv, köpa grill och sedan skruva grill tillsammans. Om inte annat för att barnen istället för att vattna alla växter började vattna varandra och retades, petade och irriterade varandra. Plaskblöta, iskalla och en Prinsessa med blåa läppar. Ett projekt behövdes att samarbeta kring och förhoppningsvis fortsättningsvis hålla barnen på gott humör.
Det var iallafall mammans tanke, LillMucklan var också på, alla ord som kombineras med korv är bra ord så hon dansade in och bytte kläder. Prinsessan däremot satte sig på tvären ordentligt när hon insåg att vi skulle behöva åka bil. Tänk om jag bara hade varit snabbare i tanken där, då hade vi kanske kunnat löst saker väldigt mycket smidigare, kanske hade jag tagit fram cykelkärran eller så hade vi diskuterat igenom saker. Nu låste det sig dessvärre, för jag var så fast i tanken om en liten torsdagsidyll, grilla på vår uteplats, mysa och njuta av solen. Att få göra något normalt, att få göra som alla andra. Jättekorkat, så jag förklarade för Prinsessan hur det skulle se ut och vad jag ville att vi skulle göra. Givetvis ville hon inte det, såklart såg jag att panikattacken och ångesten var på väg, men jag ville verkligen iväg, jag ville ha den där grillen. Nu tänker ni säkert att ni kunde väl ha stannat hemma och skitit i det hela, ja antagligen hade det varit det bästa, det hade det, att ha visat Prinsessan att jag lyssnade på henne. Fast jag ville ha grillen och allt vad den stod för. Någonstans på den lilla biten till affären så slog det mig plötsligt. Vi hade ju varit och tagit PK på morgonen, alltså trodde säkert Prinsessan nu att vi var på väg till sjukhuset för att ta fragminspruta. Sist hon tog PK på kem.lab. blev det ju fragminspruta och då åkte vi bilen. Skit, piss och pannkaka. Klart att Prinsessan var upprörd.
Så framme på parkeringen var det bara att be Prinsessan om ursäkt och när hon förstod att vi inte skulle till sjukhuset lugnade hon ner sig markant. Även om hon var redigt uppe i varv och upprörd på mamman. SUCK. Men efter ett löfte om att hon skulle få köra sig egen vagn och en ny vattenkanna så började humöret på Prinsessan avsevärt förbättras. Så snart var hon faktiskt igång med att plocka i saker i vagnen, för nu skulle vi minsann grilla korv när vi kom hem. Nå det slutade med att barnen även fick varsin glass för att försöka sätta lite plåster på såren och att avsluta shoppingen med något positivt så att hon förhoppningsvis kom ihåg det.
Sen var det hem och försöka montera ihop grillen, vilket inte var det lättaste, det blev ännu bättre då jag hade två små blonda huvuden i vägen. Två små hjälpredor som var så på att få ihop grillen, för att få sin korv. Någon timme senare var vi iallafall klara, tack och lov och kunde nu fylla grillen med kol. Med många förmaningar till LillMucklan om att inte röra kolen, Prinsessan gillar ju inte att bli smutsig så det räckte att hon såg mina fingrar. Tre korvar petade Prinsessan sedan i sig till middagen, vilket gjorde att mamman hade lite mindre dåligt samvete för bråket innan vi åkte till affären. Men när Prinsessan senare på kvällen vaknar med ett vrål:"Jag ville inte", då kände sig mamman som en slokande skamsen hund igen.
Helgen var väl som att ha en krutdurk i sin närvaro, minsta avsteg från rutin och vanligheter ger utslag, det är så lite som stjälper Prinsessans vardag, Skrik, ångest, slag, sparkar, bitande och nypande blir resultatet. Ändå är mamman så korkad och försöker göra mer normala saker, en premiärtur till öppna förskolan igår. En mycket försiktig och tyst Prinsessa som försöka kryssa runt utan att komma i närheten av någon av alla de vuxna som var där, men som slutligen hittar ett hörn där hon kan sitta i lugn och ro och pyssla med lite bilar och ett bilgarage. Ett ställe där hon hade uppsikt över vilka som kom och gick. Iakttagande, fundersamhet och försiktighet präglade det besöket. Ilska, ångest och upprördhet präglade promenaden hem och de kommande 90 minuterna som följde. Mamman med stora blåmärken på vänsterarmen idag efter det utbrottet och en enorm trötthet i kroppen.
Men jodå vår vardag och möjligheter till normalitet är helt som det borde vara. KISS MY ASS...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar