4:e december - snöflingor

En ensam trött liten filur hade vandrat mången dag och mången natt, när han slutligen kom fram till det blåa huset. Ingen snö, inte minstaste snöflinga kunde han hitta där, utan det var hällande regn. Burr sa filuren bäst att jag smyger mig in under tak och ser till att bli varm igen. Dockskåpet i vardagsrummet såg ut som en bra plats för filuren att vila sina trötta ben på och han kröp ihop nära mockasinen som låg i rummet. Men innan han somnade till ordentligt så skrev han ett litet kort till barnen - det behövs snö. För om barnen i huset skapar lite snöflingor så kanske moder Natur blir inspirerad att överträffa.

Men innan barnen kunde klippa snöflingor så väntade en tur till akuten, för tydligen var det akuten läkaren menade igår då han pratade om jouren. Hade hoppats slippa åka in, för det var ju inte akut, akut men någon behövde ju se över munnen. Blev lite stressad först då de inte lyckades poxa Prinsessan ordentligt, hon har inte legat under 95% sedan första operationen, men nu var det knappt man fick upp poxen i 95. Inget jag direkt oroar mig för, tror inte de hade saker som fungerade för små kalla blå fingrar och clipset på örat satt sådär.

Efter tre timmar var vi iallafall frisläppta och man hade efter konsultation med käkkirurg och andra läkare kommit fram till att mer antibiotika inte skulle behövas. Man tackar för det, har ingen som helst lust att peta i Prinsessan mer medicin än vad som behövs. En liten sammanbiten blek tjej var det som satt och lät doktorn undersöka henne, halvt utzoomad men kunde ändå emellanåt svara på tilltal när läkaren pratade med henne. Men inte mycket rörelse var det på henne, trots titt i öronen, lyssna på hjärta och lungor och noggrann kontroll av munnen.

Dock tror jag Prinsessan blev riktigt skrämd igår och hade något liknande en nära döden upplevelse - något man tror skulle göra att Prinsessan kanske tog det lugnare och försiktigare. Men Prinsessan är inte som alla andra, för henne verkar det innebära att hon ska leva livet nu i 190 knyck. Hoppa från höga höjder, studsa som en studsboll i sängen, springa i vansinnig fart fram och tillbaka på övervåningen. Helst i så halkiga strumpor som möjligt. Sitta still på bussen gick inte heller utan hon klättrade fram och tillbaka som en liten apa, klängde upp å ned, slirade ner från sätet och till sist fick jag ryta i ordentligt. Detta är inte en utveckling jag stödjer alls, nej tack säger jag, iallafall så länge som pk:et är så högt som det är just nu. Då vill jag helst ha en liten soffpotatis så jag slipper slå in henne i bubbelplast på morgonen, för det är inget jag tror att Prinsessan skulle uppskatta.