Et tu Brute...

När så Tigermamman för en stund slappnade av, vände sig bort och inte såg på, då smög sig Ulven i fårakläder fram. Visade sina oskyldiga vita lockar, pratade om kunskap och erfarenhet, visade och bedyrade sin oskuld. Men framförallt var hans historia många mil ifrån den som Tigermamman berättade. Så hur kunde då Tigermamman tro att det skulle sluta på annat sätt? Än att mattan brutalt drogs undan för henne och samtidigt som hon låg där på golvet så stack någon en kniv i ryggen på henne och vred om.

Vad alla tycks ha glömt är att Tigermamman endast slåss så för sina barns rättigheter, något annat har aldrig stått på spel.

Vad Ulven slåss för? Tja det vet nog ingen men man kan dock ana att Ulven är livrädd för att bli sedd för vad han egentligen är, en Ulv så långt bort från ett fredligt får det bara går att komma.

Tigermamman borde ha vetat bättre, det borde hon, hon borde inte ha lyssnat på Brutus fagra ord och löften. Prat om förklaringar till beteenden och förklaringar till ett liv. Tigermamman borde ha tagit ett kliv tillbaka, skyddat sitt barns öron så att barnet inte fick hopp. För barnet blev också sviket, ett barn som stod på samma matta som Tigermamman. Den matta som Brutus erbjudit och anvisat, samma matta som sedan bryskt rycks undan.

Tragiskt är det att Tigermamman aldrig lär sig att hennes röst tydligen inte gör sig lika väl hörd såsom Ulvens. För de lena, mjuka bräkandet tycks ha en hypnotisk kraft, en röst som invaggar i säkerhet och samförstånd. Situationer där Tigermammans röst istället höjs i vrede eller sorgsenhet och kanske även i underlägsenhet. En underlägsenhet som inte borde vara befogad men som finns där, resterna av ett gammalt liv och resterna av maktmissbruk och Ulvens förmåga att glida mellan att vara Ulv eller Får, lite som det passar men aldrig med födvarning. En ilska som bottnar i viss rädsla, för vad som komma skall, för någon kommer utsättas för Ulvens iskalla vrede, en vrede som Tigermamman idag kan värja sig emot, men inte barnet...

Och det är det som är det enda viktiga för Tigermamman, barnets möjligheter och rättigheter, att andas, att ha frid i tillvaron, att kunna säga nej och tusen andra små saker som borde vara alla människors rätt.

I Tigermammans huvud ringer orden som Ulven sa till barnet:
"Det är inte fel på dig och jag är så lättad nu"

Men så sitter då Tigermamman här på marken, vimmelkantig efter att mattan ryckts undan med en blödande axel och förvirrad är hon. Förvirrad och trött så trött att kroppen värker, att jämt behöva slåss för sina barns rättigheter och föd att de ska få förståelse. En svår kamp då Tigermamman inte alltid själv förstår sina barn och riktigt vet vad hon slåss för, det enda hon vet är att hon måste försöka skapa möjligheter, möjligheter för dem allihop.

Så mycket tillit och förtroende lade Tigermamman i den där korgen med alla ägg som hon gav till Brutus, något Brutus lovade att förvalta och få äggen att kläckas. Det fanns namn till äggen och det fanns små fack att sortera in dem i. Men efter Tigermammans duns i golvet så är det bara en enda röra, med krossade ägg utan innehåll kvar.