Vilket kanske är att ta i, men ibland känns det så, särskilt en dag då andra är lediga. Men förra sommaren då barnen sov riktigt ursligt, det var för varmt och för ljust för dem på morgnarna, då packade vi iordning en matsäck, klädde på barnen och smög ut cyklarna, redan innan klockan var sju.
Jag har saknat dessa tillfällen, jag har saknat dem ett helt år nu - att få vakna nere vid en strand, vid lite vatten, att få vakna tillsammans med naturen. Jag har saknat våra cykelturer också det har jag, men inte lika mycket som dessa tidiga utflykter.
Varje morgon som vädret tillät cyklade vi åt något nytt håll, för att upptäcka en annan del av vår stad som man kanske inte "ser" i myllret av andra människor. Sedan handlade det även om att ta rätt på dagen, för ingen av våra små mår så bra i solen och värmen och någonstans i bakhuvudet låg det förra året och gnodde att Prinsessans hjärta inte alls mådde bra. Det gällde att hjälpa Prinsessan att ladda sina batterier, med sol, frisk luft och positiva upplevelser, att få känna av moder natur och kanske få en dos urkraft därifrån. Ingen vet vad morgondagen kommer med och ibland gäller det att försöka vara tacksam för just nu.
Imorse kom vi visserligen inte iväg så tidigt, men tillräckligt tidigt för att vårt villaområde skulle slumra slött, alldeles tyst ute förutom de fåglar som sjöng upp sig. Det var redan varmt och Prinsessan småsjöng då hon skuttade ut till cykelkärran. LillMucklan hade blivit mutad med att det skulle finnas russin till alla som åkte cykelkärra, så hon var också på. Bitvis hade vi besök av en konstig skrikfågel i cykelkärran. Att skrikfågeln var på besök berodde på att Prinsessan dagen till ära bara måste ha två tofsar. För ska man på utflykt måste man ju vara fin. Toffsarna gjorde dock så att hjälmen halkade lite på sned och att hon därför inte såg ut så mycket som hon ville.
En spegelblank sjö, tystnad, glittrande spindeltråd i gräset som var fuktigt av dagg mötte oss på stranden. Frukosten åts upp i ett nafs, tja av hungrig mamma det vill säga, barnen smakade iallafall men sen fanns inte riktigt tid. Det fanns ju en hel strand att utforska och massor med vatten att plaska i, alldeles ifred i tystnaden, stillheten och tja det var nästan som att barnen blev lite dämpade de också.
Sedan plötsligt som vi står där kommer det något stort och seglar in framför oss, en fjäril, en stor fjäril. Den flög långa vida cirklar ikring oss, lite darrigt och det var som att fjärilen inte hade kontroll riktigt på vingarna än. Den såg lite tuffsig och blöt ut så gissningsvis var detta fjärilens premiärtur.
När kattungen LillMucklan slutligen inte springer efter fjärilen så landar den på stranden, framför våra fötter. Sakta, oändligt sakta breder så fjärilen ut sina vingar att torka. Nästan lite som: "Hej se på mig, här är jag". Praktfullt och ståtligt och det är dessa livets små mirakler som ändå gör att vardagen har sin guldkant. Ögonblick som inte går att köpa för pengar, ögonblick som kan göra den fattige rik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar