För fyra år sedan hade vi bott i gula huset i ett dygn, det hus som vi numera kallar "the house of the damned" på ett ungefär. Fast då var tillvaron lite lätt rosaskimrande och solen sken. Det var lördag, vi pysslade i huset, jag tror även vi hann med en vända till IKEA - något som i princip varit vårt favoritnöje under många månader. Vilket sedan även har märkts under åren då vi har rensat, rensat och rensat... Jag tror att vi äntligen har hittat balans nu i hur mycket möbler som egentligen behövs, för varje möbel inrymmer ju även pryttlar. Jag hade just gått in i vecka 30, sådär härligt rund, otymplig och svullna fötter och ben som krävde stödstrumpor hela sommaren. Fast det spelade liksom ingen roll, för jag var gravid och tillvaron var underbar.
Vi planerade och pratade om framtiden, om våra kommande 30-års dagar, hur vi skulle spendera dem, vi pratade om föräldraledighet och vi pratade färgval till rummen. Vi pysslade i det som skulle bli bebisens rum, eller nja vi gissade att barnet inte skulle sova därinne så ofta, men det bäddades en spjälsäng och gjordes fint. Ni vet sådär som man gör, när man fortfarande tror att man är osårbar och att tillvaron kan vara en räkmacka. Vi skrattade och vi njöt i solen, vi pysslade, vi log och det kändes som att det aldrig skulle ta slut.
Fast fastän att vi inte märkte det så gick solen långsamt i moln och alla planer vi hade gjort upp raserades i ett nafs likt ett korthus som ett klåfingrigt barn får tag i. Ibland längtar jag tillbaka till den sommaren, "the summer of innoncence", sommaren innan Prinsessan, sommaren då man fortfarande trodde på tillvaron. Det diskuteras emellanåt på alla dessa föräldraforum på nätet om huruvida det är bäst att veta om hjärtfelet eller inte.
Själv vet jag faktiskt inte, jag vet inte om jag ska vara tacksam mot den kvinna som gjorde ultraljudet, som var stressad redan när hon kom och som jäktade sig igenom ultraljudet, för hade hon inte gjort det utan tittat efter lite till borde hon ha sett. Eller om jag ska vara arg och ledsen för att hon inte såg.. Jag vet faktiskt inte, jag vet bara att sommaren -07 var en av de bättre somrar jag har haft och det kanske är något att vara tacksam över, en sommar att ladda energi, kärlek och sol för det som skulle komma som vi då inte visste om.
Om du fick en möjlighet att titta framåt och få svar på en del frågor, skulle du då välja att ta den möjligheten? Eller vore det bättre att vara här och nu, just nu, istället för att fundera på det som komma skall? Jag vet inte det heller, en sak är om man får veta och om man då skulle kunna ändra riktning på händelserna. Fast samtidigt om jag ändrar riktning på händelserna så vet man ändå inte hur händelsekedjan kommer att löpa, kanske blir man inte lyckligare för det, kanske påverkas något annat. Ni vet det där som kallas "the butterfly effect", att händelser har en tendens att fortplanta sig, hur liten rörelsen, händelsen eller skeendet är till att börja med.
Om man då tar det sista för sant, om jag ger någon en kram idag, virkar en hjärtekatt, ger en uteliggare en krona, ler till tanten på bussen, plockar upp skräpet någon annan har kastat, kommer de handlingarna kanske att spridas som ringar på vattnet? Tänk vilka möjligheter vi har att påverka om vi bara fokuserade på det som är gott och bra istället för att sätta oss och gnälla om hur kall och hård vår värld är.
Peace out - ha en underbar långhelg i solen allihop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar