Ni vet Gremlins va??

Filmen som kom i mitten av 80-talet om de där söta små varelserna som kallas för Mogwai. Endast tre skötselråd för dem finns det, och det är att inte mata dem, ge dem vatten och undvika solljus. 

Karaktärerna lär sig ganska snart vad som händer när dessa skötselråd inte följs. Då den lilla gulliga varelsen klonas och förvandlas till otäcka små monster med en stor förstörelseaptit.

Så nu undrar jag vilka skötselråd jag har missat för dessa två varelser. De kallas tydligen för Homo Sapiens i sin naturliga form, med underrubriken barn. Men när de går igång så är de monster med stort M, möjligtvis finns även andra beteckningar.

Vad som är klart är dock att minsta misstanke om dagsljus, så vaknar Monstren. Det finns inget behov av att dagsljuset ens försöker tränga sig in genom persiennen, det räcker med att de känner på sig att dagsljuset är på gång. En annan faktor är säkert pappans perkulator som på morgonen sprider kaffedoft. Finns det kaffedoft så finns det vatten och med en kurrande mage så luktar det säkert bra. På en femöring vaknar Monstren och då är ögonen stora och med ett skutt och ett skrik studsar de ur sängen. Eller varför inte studsar runt i sängen, LillMucklan monstret slår kullerbyttor över mamman och Prinsessan pratar högljutt.

Hade vi haft en takkrona hade Monstren naturligtvis hängt i den och gungat, sen kan man ju undra varför vi skulle ha en takkrona i sovrummet. Nu har vi det inte tack och lov för då hade aktiviteten tagit helt andra riktningar. 

Sedan tänds lampan, ett hårt, starkt och obevekligt sken. I motsats till mamman som mest känner sig som en vampyr som ynkligt väser när ljuset når henne, så verkar det som att Monstren istället blir triggade av lampan. Fram och tillbaka springer de, skrikandes, skrattandes och tjoandes, ut i hallen, tänder mer lampor och leken blir allt vildare. In i badrummet tänder även den lampan och nu börjar oljuden när Monstren upptäcker att man kan sparka eller slå på badkaret. Kläder sprätts och slängs överallt, det låter, det lyser, det pangar, det smäller, det springs och klockan är inte ens 6 än.

Gremlins eller Mogwai kom ju med skötselråd, jag undrar varför inte mina Monster utrustades med sådana - för de är minst lika förstörelseinriktade..

Vad jag oroar mig för just nu

Hur absurt det kanske låter så oroar jag mig inte så mycket för Prinsessans hjärta just, varken funktion eller mediciner. Jag tror inte jag är överdrivet sjåpig eller överbeskyddande när det kommer till att utmana henne fysiskt.

Kanske lite sanning med modifikation. För så länge jag låter bli att tänka på hur hennes hjärta ser ut därinne, med gortex, lagningar, stygn och extradelar - då är det relativt lätt att glömma att Prinsessan lappat och lagat hjärtat ett par gånger och att det kommer behöva fler lappningar och lagningar framöver.

Vi låter Prinsessan klättra och klänga som hon vill, för grovmotoriken är väldigt välutvecklad och hon tycker att det är roligt. Ramlar hon så ramlar hon, nåja det är ju lätt att sitta och skriva det här, men gissar att jag skulle fnatta runt om hon verkligen gjorde det. Men Prinsessan behöver få klättra, leka och stoja runt, händer något så får vi hantera det - då! 

Samma lika är det med vassa knivar och saxar, Prinsessan har länge fått hjälpa till att laga mat och skära grönsaker med vass kniv. Jag tycker det är lika bra att hon lär sig att de är vassa, så skär hon sig så får det väl vara så. Då hanterar vi det - då! Likaså med saxen, för visst vi kanske inte får stopp på blödningen hemma, men då får vi väl åka in och få hjälp. Nåja det låter ju väldigt enkelt allt i textformat, men det är nog lite så vi måste tänka. För annars finns det alldeles för mycket som är för farligt i vår tillvaro. 

Det är väl bara de där tillfällena när PK ligger lite väl högt som jag inte är så kartig, som jag tycker det är lite jobbigt och har lite mera koll. Förra veckan till exempel, då Prinsessan var sjuk och PK visade på 4,5 och jag då vet att coaguchecken ligger lite under vad testvärde på PK brukar visa. Visserligen brukar Prinsessan inte vara så kartig, klättrig och i farten när hon är sjuk och det kanske är tur det för mammans nerver.

Det som dock oroar mig mer än hjärtat och hjärtfelet det är Prinsessans psykologiska status. För om det brakar samman totalt är jag inte säker på att vi lappa och laga henne lika enkelt som om hon blöder eller slår sig. I drygt 2,5 år har vi nu kämpat med Prinsessans mående och visst det går framåt, men vissa grundförutsättningar består, saker som vi inte kommer åt hur mycket vi än jobbar på dem. 

Det är så frustrerande och jag är så trött och så oändligt rädd hela tiden att Prinsessan ska regrediera och backa flera steg i sitt mående, för då kommer jag inte orka med. Det är knappt jag orkar som det är just nu, den där berömda väggen alla pratar om att man kan gå in i, den passerade jag för länge sedan och står nu på andra sidan och kliar mig förvirrat i huvudet.

I lördags åt vi för första gången på länge lunch ute, åkte sedan förbi och letade efter en lampa till köket och avslutade sedan med ett besök på biblioteket. Eftermiddagen var mycket arg, ledsen och när kvällen kom vägrade Prinsessan att somna utan hon skulle bara ner, ner och ner, något som yttras med ångest i rösten. Inte sov hon sen heller när hon somnat, utan hon skulle hålla mig i handen, jag skulle hålla om henne eller så skulle hon ligga på min arm, tätt intill mig. Förstår ni, det är inga stora saker utan en helt vanlig lördag tror jag för de flesta familjer.

Det är ju så lagom lätt att utmana Prinsessan när så små saker ger utslag, för jag vet inte vad som är skadligt för henne och några exakta svar på den frågan har vi heller inte fått. Vi lever väl lite därför i en gråzon, eller kanske än mer i limbo, ett icke-tillstånd. Ett tillstånd som ändå sträcks på bristningsgränsen av den pågående inskolningen på dagis. 

En inskolning som medför att Prinsessan kissar på sig på nätterna, inte kan komma till ro, vaknar och skriker, ska sova tätt och nära och som dessutom luktar skunk. Eller iallafall som jag misstänker att en skunk luktar, för jag har inte haft äran att träffa på en. Det är inte så att Prinsessan pruttar, för det är något hon gärna tar "creds" för, för pruttar är kul och det kan man skratta åt. Detta är bara ett smygande obehagligt moln av odör, något vi stött på förut då Prinsessan varit stressad. Förutom det faktum då att Prinsessan följer mig som en skugga överallt där jag går. En Prinsessa som hugger LillMucklan med sina små tänder när hon blir frustrerad och glömmer av att hon faktiskt kan kommunicera. En Prinsessa som 75% av tiden hemma efter dagis gråter, skriker och bara är enormt ledsen.

Så för mig är det där som vi inte riktigt kan ta på, det där som finns inne i oss, måendet och den mentala hälsan mycket mer oroande, just nu, för Prinsessans del och även för resten av familjen, för vi börjar bli ordentligt slitna och naggade i kanterna.. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde köpa en kartong med mentala plåster.

Jag behöver mer reklam

Hmm det trodde jag aldrig att jag skulle skriva, men det behövs faktiskt, fast inte all reklam bara viss reklam, glättiga papper med fina bilder. Ni vet de där som säkert är som allra sämst för miljön. Men plötsligt har reklam fått användning här hemma, dokumentförstöraren LillMucklan behöver nämligen många papper när hon saxar. 

Men frågan är då hur jag ska göra med min brevlåda. För idag sitter en klisterlapp med "Ingen reklam, TACK!". Byta ut den mot "Vi vill endast ha glättade tidningar med fina bilder, TACK!" eller "Endast leksaksreklam inför jul, TACK!". Gissar att det då skulle bli riktigt förvirrad och jag vill verkligen inte ha reklam i lådan, för det betyder ju att vi måste bära bort allt sedan. 

Men LillMucklan behöver ju något att saxa i, LillMucklan klipper nämligen inte, hon saxar. Måste saxa säger hon och så försvinner hon ut i köket eller försvinner ner i min virkpåse och hämtar en sax. Sedan låter förnöjsamhetssurrande sprida sig när LillMucklan saxar, klipper, ritar och klistrar.

Länge kan hon sitta och skapa och pyssla, vilket är en enorm skillnad mot Prinsessan. Prinsessan med myrorna i rumpan och tålamod som är försvinnande litet. För Prinsessan fungerar det jättebra på dagis då skapandet är lite likt ett löpande band. Där pedagogerna studsar runt som skållade råttor för att hjälpa alla barn att göra färdigt. Av den anledningen så har pyssel och kreativitet verkligen hamnat i skymundan här hemma, för när Prinsessan anser sig vara klar med sitt så ser hon till att skapa kaos i det LillMucklan försöker skapa.

Gissar att jag egentligen inte behöver skriva att sådant gör LillMucklan jättearg, så arg så att hon drar ihop sig till en liten ilsk rund boll och spänner varenda muskel i kroppen och ansiktet blir alldeles skrynkligt. Sedan skriker hon rätt ut, släpper ut all frustration i ett långt tjut. Det är väl bara taggarna som saknas men om man kunde se hennes aura så skulle den säkert vara riktigt röd och ilsket taggig. 

Om Prinsessan ska pyssla längre än fem minuter krävs att någon sitter hos henne, pratar, underhåller och får henne att se vad hon håller på med. LillMucklan däremot kan drömma sig bort, försvinna i sin egen lilla värld, så att man nästan glömmer att hon är där, om det inte vore för surrandet och sjungandet.

Igår gjorde jag dock ett ryck och åkte till Panduro med barnen för att handla lite nya pärlor, pärlplattor, tejp, lim, schabloner och färg. Förhoppningen är väl att om jag ställer fram ett riktigt varierat smörgåsbord av saker så kanske Prinsessan klarar att sysselsätta sig en lite längre stund och låter LillMucklan vara ifred. För LillMucklan behöver verkligen sitt pyssel, hon är min lilla Pysseltomte, som egentligen skulle vara helt tillfreds med bara lite papper och en sax. Men lim, glitter och annat är ju givetvis aldrig i vägen. Kanske kan även allt detta nytillkomna material göra så att jag inte behöver ändra på min lapp på brevlådan, det vore ju väldigt trevligt.

Dagens rapport till Pappan

Pappan hinner knappt komma innanför dörren innan Prinsessan i sedvanlig ordning, mässande berättar om dagen. En nyhetsuppläsare i miniformat, men lika klar och koncis som ett proffsankare, även lika frånkopplad om de hemskheter som ibland rapporteras. Detta trots egen inblandning...

Sedan måste man nästan se Prinsessan när hon mässar och berättar, för det är små suckar, smack med tungan och händer som far ut åt sidan för att riktigt poängtera vikten av något.

Pappa idag har vi badat, jag simmade och hoppade från bassängkanten.

(här fyller LillMucklan i)

Jag simmade iiiiiiiiiiiiiiiiiii vattnet pappa (vilket betyder att LillMucklan hamnade under vattenytan men det vet ju inte pappan så han hummar på och svarar vad roligt). Varpå LillMucklan fnyser lite.

Prinsessan fortsätter, sen åkte vi till stora affären och köpte tomtesaker till jul pappa. Mamma hon, hon ville inte köpa pingvinerna. Men nu ska vi göra jul pappa, med tomtesakerna.

Ja för det är ju viktigt att vara ute i tid, nu är det ju bara två månader kvar, så får Prinsessan hålla på så har vi nog snart ett imponerande jullager.

Så följer en massa annat pladder om småsaker som skett under dagen, för det här är inte några få utvalda händelser utan det här är en full redogörelse över dagen. Inget är för litet för att inte omnämnas i minst en mening.

Till sist har dock Prinsessan sparat godbiten, eller så kanske man inte ska säga men det är så jag funderar, eller om hon tror att genom att ha pratat med pappa så länge så är han på gott humör? Eller så finns ingen taktik i det hela alls, fast känner jag Prinsessan rätt så är det taktik på hög nivå och av någon anledning hamnar alltid de dåliga nyheterna sist.

Å sen bet jag LillMucklan pappa, jag bet henne i fingret och sen slängde jag bort hennes leksaker. Pappa jag fick inte sitta i mammas knä sen heller, men efter en stund pussade jag på LillMucklan då blev hon glad igen. Fast i bilen pappa då slängde jag bort hennes mössa på flaket, för hon var bara dum då och sen sparkade jag på henne också.

När så dagens nyhetsbulletin á la Prinsessan avslutats då frågar hon artigt kring bordet vad alla andra har gjort under dagen. Är Stora hemma så börjar hon fråga henne vad hon gjort i skolan, Prinsessan nöjer sig heller inte med korta svar eller enligt henne otillräckliga svar. Med andra ord kommer Prinsessan att fråga tills hon är nöjd och fått de svar hon vill ha. Till sist vill hon veta allt om pappans dag, vad han har gjort och vad hans barn på jobbet har gjort och vad han har ätit. När intervjuerna sedan är slut så kan vi alla, kanske en liten stund iallafall få äta i tystnad...

Kommentarer i bloggen

Jag har från allra första början egentligen fått kommentarer om att det inte går att kommentera i bloggen, vilket jag tycker är jättetråkigt givetvis. Från början var det inte så konstigt då jag hade att bara registrerade användare skulle få kommentera, då jag av erfarenhet vet att man ska vara lite försiktig med att låta anonyma kommentera. Men då inte alla var registrerade på olika konton mm så tog jag snart bort det men använde istället funktionen att jag ville godkänna kommentarer innan de publicerades. Fast fungerade ändå inte för några, först då jag släppte kommentarerna helt fritt fungerade det, någorlunda...

För vissa kraschar datorn när de ska kommentera i dagsläget och andra får felmeddelanden om att de inte är behöriga att kommentera. PISSETRÅKIGT... Någon som har liknande problem och lyckats lösa det eller har en aning om vad det beror på? Jag har surfat i all FAQ som finns och numer kan man ju även blockera enskilda inlägg för kommentarer men jag ser till att de är öppna??

Ett ögonblick av en dag

LillMucklan klänger sig fast vid stegen, längst uppe står hon och håller sig på utsidan av stegen. Hon påminner mig om en matros som klättrat längst upp i en mast och som spanar ut över havet. Än större blir likheten då LillMucklan med sitt säregna sjungande börjar skråla en visa, först nynnar hon lite tyst men ganska snart ökar intensiteten. I mitt huvud hör jag bara hej-hååååå-hej-håååå, fast givetvis är det inte det som LillMucklan sjunger utan i vanlig ordning så sjunger hon det hon ser. En samtidspoet som tolkar och berättar det som sker och det som skett. Hon sjunger vår historia, som narren vid de gamla hoven och ibland är det lite så jag ser på LillMucklan, en lustig liten figur med bjällror på fötterna och som gör allt för att roa - men som långt därinne besitter mer intelligens än alla andra tillsammans.

På golvet i den trånga tvättstugan tar sig mamman för axeln, den axel som nyss träffats av skruvlådan då Stora argt gick ut genom ytterdörren och drämde igen den. Dock väldigt tacksam att varken hammare eller skruvdragare kom farande nedåt, en skruvdragare i axeln hade verkligen inte varit någon höjdare. Med ett klirr och ett skrammel far skruvar och plugg över hela golvet, de smyger sig ner i backar, kattlåda, mammans tofflor, in under tvättmaskinen och ja överallt rullar de.

Katten avbryts i sin jakt på kläderna som far runt runt i tvättmaskinen, för detta är ju mycket roligare. Saker som klirrar och låter, så den silkesmjuka tassen med de inte lika mjuka klorna var snabbt där. Sprätt, skutt, hopp och det formligen regnade skruvar. Lyfter bort katten, vilket jag borde veta var lönlöst för straxt är han där igen och sprätter runt skruvar, gnager på plugg och bara är i vägen.

Stora kommer in och jag ber henne plocka upp alla skruvar och plugg, visserligen hade hon inte menat att välta ut lådan, men handlingar har konsekvenser. Att smälla igen dörren har vi pratat om förut hon och jag, så det är bara att börja sortera skruven. Muttrande slår sig även Stora ner inne i tvättstugan. På en golvyta av 1*4 meter befinner sig nu mamman med skruvdragaren, LillMucklan på en stege, Stora sittandes skräddare sorterandes, katten som far i 180 för att hinna vidröra så många skruvar som möjligt.

... och så Prinsessan då givetvis, för där mamma är så är Prinsessan bara någon meter bort. Prinsessan som väldigt långsamt och försiktigt först doppar ner tån i skruvlådan och sprätter till sådär så bara någon skruv åker iväg. Stora grymtar till lite men fortsätter att plocka skruv och plugg. Prinsessans fot och tår gör ännu ett utfall och sprätter iväg ännu fler skruvar. Stora säger ifrån att hon inte vill att Prinsessan gör så. Fast det biter inte på Prinsessan så snart är foten där igen och sprätter i skruvarna. Stora suckar, grymtar och lyfter irriterat iväg Prinsessan och förklarar att hon verkligen inte vill. Under tiden hinner katten stoppa ned sina tassar och sprätta runt skruvar. Så när Stora åter sätter sig ned så är det färre skruvar i lådan än när hon började plocka.

Prinsessan är nu bara inne på att förstöra och är arg, åh så arg på Stora att hon inte får göra det. "Säg åt henne mamma" vrålar Prinsessan, nej det tänker mamman verkligen inte göra, för Stora har rätt, de där små sprättfötterna kan gå och sprätta någon annanstans. 

Stora arg och muttrandes, Prinsessan illvrålandes, katten som spinner, LillMucklan sjungandes och tolkandes samtiden på stegen och mamman som hett önskar sig hörselskydd. Allt detta inrymt i tvättstugan, där mamman lite snabbt trodde att hon skulle kunna sätta upp skotorken och en hylla. Tänk vad fel mamman hade....

Fortfarande frustrerad

Jag skulle behöva klona mig för att hinna med allt som behöver göras. Oftast börjar jag peta lite i ett hörn för att inse att då kommer något annat i kläm, så hoppar jag över till den biten istället och så stressar jag runt. Vilket i slutänden innebär att ingenting blir riktigt gjort, eller riktigt och riktigt, jag har en klar prioriteringsordning på sakerna, så inget glöms egentligen bort. Ibland är det svårare att prioritera vad som ska göras, för allt är lika viktigt, så där skulle jag nog behöva en till klon. 

Hade jag bara fått peta ifred hade det varit en sak men med Prinsessan och LillMucklan som medhjälpare tar allting mycket längre tid. Något som egentligen inte gör något när de är med och hjälper till, lagar mat, städar och är på - för de stunderna tror jag är så oändligt viktiga och då får jag andas lite och ta fram tålamodet. Värre är när de stjälper, dvs jag har börjat med något som jag faktiskt måste försöka tänka hur jag ska lösa och så börjar barnen slåss, eller LillMucklan tar något för Prinsessan eller Prinsessan som absolut bara ska ha en viss sak som hon inte når. Detta kallas även för "telefon-fenomenet", för det är minst 200 gånger så troligt att detta fenomen uppstår när mamman sätter sig i telefon. 

Ännu mindre hjälper det ju förstås att jag inte är alltför snabbtänkt för tillfället, det går trögt och det är som att vada fram i gyttja. Iallafall inbillar jag mig det för jag har inte vadat i gyttja, men jag vet hur tungt det är att gå i gegget.

Jag skulle vilja när jag ändå åker till affären, kunna skriva upp följande på inköpslistan:

• en burk tålamod, 
• en flaska med extra tid, 
• två kg extra armar, 
• en bal med motivation, 
• en liten påse med energi (för jag räknar som så att med tålamod, extra tid och motivation så behövs bara lite energi på det för annars exploderar allt)

Därefter skulle jag vilja gå förbi biblioteket och låna mig en alldeles egen expertpanel, antingen bara köra ett kort referensex lån eller så checka ut för en längre period.  En liten expertpanel som fick plats i fickan och som man kunde ta med överallt, givetvis med olika expertis och företräden. Här är den expertpanel jag skulle vilja ha i min ficka:

• Cheerleader Charlie - en hejjare på att hejja och peppa och hjälper dig att följa din magkänsla.
• Fixar Frasse - samlar ihop alla beslut och idéer och sedan ringer runt och fixar
• Empatiska Emma - lyssnar av situationen och tolkar åt båda hållen så inga missförstånd sker.
• Idésprutan Ida - ingen situation är olöslig utan idogt arbetar på att hitta alternativ.
• Retorikern Rune - när han talar lyssnar alla
• Förnuftiga Fia - hjälper till att ta bra och rationella beslut

Men nu finns ju inte allt detta att tillgå, så då får jag helt enkelt vara en enmansorkester, utan möjlighet att smörja, stämma och fixa mina instrument. Frustrerande var ordet jag använde förra veckan och jag använder det nu igen. Att vilja så mycket men sen att behöva begränsa och inse att minsta möjliga kanske är mer än nog just nu.

Vi pausar lite

En liten skruttig tjej med feberrosor och glansig blick som igår hämtade koftan för hon frös så mycket. Har en jättedum febertermometer här hemma så gissningvis någonstans mellan 37,5 och 39, fast allmäntillståndet var ju inte så bra. 

Så det betyder paus, från allt och ingenting och bara det som orkar med görs.

Två små glansiga ögon som nästan går i kors orkar inte så mycket, förutom att gråta och slå lillasyster då. En lillasyster som inte heller är så fräsch men i vanlig ordning så blir inte LillMucklan lika medtagen som storasyster. 

Vi har väl egentligen bara väntat på denna paus, för sedan dagisstarten har Prinsessan hostat, snorat och rosslat och klaffen schwooschat. Det där med bakterier och infektioner verkar vara något som är oundvikligt och vilken tur att vi laddade upp med glass i frysen när vi handlade sist.

Fast å andra sidan så äts inte glassen av Prinsessan just nu. Just nu äts ingenting. Vilket är ett väldigt kast från att under någon veckas tid ätit allt och ingenting som funnits i hennes väg, som en liten orkan som suger i sig allt som fångas upp av vindarna. LillMucklan däremot hon äter gärna allt som Prinsessan nobbar och helst lite mer än så... Nyss hörde jag dagens sämsta motivering till varför LillMucklan borde få mera glass:

"Jag vill verkligen ha glass i och med att jag pruttade..."

Eh jag har nog missat något i handboken känner jag, visste inte att pruttar skulle belönas med glass, men det är ju tur då att LillMucklan finns och kan informera mig så att jag lär mig. Igår var hon så hemskt ledsen och då ville hon få bada i badkaret, ett uttalande som följdes med att LillMucklan började näcka. När hon insåg att mamman inte köpte den motiveringen heller, ni inser hur svårt LillMucklan har det nu va?, så gjorde LillMucklan vad hon ansåg bäst skulle hjälpa henne att nå målet. Hon kissade helt sonika på sig och förklarade förnöjt att nu var hon kissig och nu måste hon verkligen få tvätta av sig. Ja vad ska man säga om den logiken eller om hur målfokuserad den lilla Svintobehårade varelsen är, fast å andra sidan Prinsessan med sin starka vilja går ju inte av för hackor hon heller, så LillMucklan har väl lärt sig gissar jag.

Strumpan som försvann

Det började i en ganska liten skala, ibland saknades en strumpa här och ibland en strumpa där. Men det fanns fortfarande en försvarlig mängd barnstrumpor i lådan. Men så plötsligt fanns det fler strumpor i "den udda strumplådan", dvs den låda där ensamma strumpor hamnade. Storpack med strumpor inhandlades, det var inte längre tal om enstaka par för att fylla på lådan, utan nu flerpack.

Ändå vaknade barnen på morgon och fann strumplådan tom, visserligen fick de en härligt eklektisk klädstil då de satte på sig två omaka strumpor. Och ja barnen var nöjda, för nu kunde de ha Lilla Anna på ena foten och Spöket Laban på den andra, så för dem var tillvaron fullkomlig ändå. 

Fast mamman var nog inte lika glad, för barnen klädde sig tillräckligt excentriskt ändå, utan att de skulle ha icke-matchande strumpor ändå. Så en dag fanns det knappt några udda strumpor heller, borta var de och detta gällde bara de små söta barnstrumporna.

Den enda förklaring mamman hade på detta mysterium är att ju nyare och fräschare tvättmaskin desto sugnare är den på små barnstrumpor. Antingen det eller så behöver mamman verkligen tömma barnens alla filijoker och göra en grovstädning, sortera, städa och vika bort. Fast det känner mamman verkligen inte för idag och säkerligen inte imorgon, så istället går hon och tittar elakt på tvättmaskinen som ser oförskämt förnöjd ut. Klart han är nöjd så många strumpor som han satt i sig.

Dagens LillMuckla

Efter en natt med alldeles för lite sömn, som visserligen dessvärre hör till vanligheterna här, så var det väl ingen av oss som egentligen ville göra någonting. Men vi hade igår pratat löst om att åka iväg och cacha. När barnen så började dra igång så ställde jag frågan om de istället vore intresserade av varm choklad och picknick. Inte för att någon av dem egentligen druckit varm choklad, men tydligen lät det väldigt spännande. Kaffe till pappa måste kokas och sedan skulle vi göra smörgåsar. 

Prinsessan paxade arbetet som första smörgåsbredare, LillMucklan övervakade i sin tur att inga köttbullar eller annat gott försvann iväg för långt ifrån hennes lilla mun.

Med en ryggsäck full med skink-ost-ägg och köttbullssmörgåsar, kaffe och varm choklad packade vi in oss i bilen. Det tog väl inte så länge innan Prinsessan började knorra och ansåg att det här med att åka bil kunde hon vara utan, så vi kom inte dit vi tänkt men poängen kanske var att vi överhuvudtaget kom någonstans. Sedan orkade Prinsessan inte gå någonstans och hon frös, det senare har jag lite svårt att tro då hon var riktigt påbyltad, men fingrarna var små isbitar så säker kan man väl aldrig vara. Med andra ord blev det en kort vandring på en 100 meter för där fanns plötsligt ett lämpligt vindskydd för oss att äta smörgåsar under.

Helt tyst blev det, bara LillMucklans hummande när hon förnöjt tuggade i sig sina smörgåsar. Än bet hon på den ena med skinka-ost-ägg än bet hon på den andra med köttbullar. Till slut låg två halvätna smörgåsar framför henne. Prinsessan däremot var mer metodisk och slök sin ost-skinka-ägg och sparade köttbullssmörgåsen till senare.

Efter lite hoppeliskutt, balansgång, slagsmål, små retsamma tungor och irritation så återvände barnen för att äta upp sina smörgåsar. Prinsessan var väl inte så intresserad av sin med köttbullar så LillMucklan såg snabbt till att förklara den som sin, vilket är det bästa sättet att få Prinsessan att börja äta något. Varpå LillMucklan givetvis blir jättearg och anser att jag ska plocka några köttbullar åt henne, för hennes är ju slut och hon gillar minsann köttbullar. Prinsessan vill inte alls dela med sig fö detta är hennes köttbullar. Så ställer jag då frågan till LillMucklan, efter mycket tjat från hennes sida:

"Men du LillMucklan om jag skulle ta dina köttbullar och ge till Prinsessan, då skulle du inte bli så glad eller hur?"

-stor suck- "Mina köttbullar är ju för sjutton slut"

En anteckning till mamman inför kommande utflykter:
- Att varm choklad nog var mest spännande som koncept, vatten är mycket godare.
- Att ha med sig både reservägg och köttbullar, för det är något som är svårt att skaffa fler av när man sitter långt borta från kylskåp och affärer.

Frustrerad

Just nu är frustration det ledande ordet här och det är väl därför som det blivit tyst i bloggen. En del saker kan och bör kanske inte luftas i bloggen - trots att de antagligen behövde komma ut och släppas fria.

Just nu består frustration till största delen av människor som inte kan läsa eller höra det som sägs utan tolkar in helt annat och sedan agerar på det. Samt människor som inte alls lyssnar på det som sägs utan kör vidare på sin agenda, som om jag vore ett vilsesprunget får som behövde tillbaka till hagen. Eller alla dessa som generaliserar som klumpar ihop, till uttalanden som:"Alla barn..." - vilket verkligen inte fungerar för mig särskilt inte i den tid vi nu lever i där individualitet och människans unika status prisas.

Jag är matadoren som river mitt hår, stampar i marken och hoppas på att alla andra slutar att lukta på sina blommor och höra det som verkligen sägs. Att bemötas med empati:"Jag hör vad du säger..." och att kompromissa... eller ibland bara acceptera det som sägs som sanningen här och nu.

---

Kommunikation och dess delar har jag skrivit om i bloggen,  här finns det blogginlägget, men tänk om vi istället skulle lära oss att tala giraffspråket. Att lära oss bemöta varandra på en helt annan nivå: "Jag hör att du säger..."

Bekymrad LillMuckla

Sommaren är definitivt över. Visserligen var det ju en underbar värme förra helgen, men med gula och röda löv på marken så innebar det höst. För LillMucklans del innebär det att det inte längre finns några blommor att plocka.

Till att börja med tyckte jag nog att det kändes ganska skönt, inte behöva förmana då vi går förbi rabatter. Nu ska väl dock tilläggas att LillMucklan faktiskt varit jätteduktig med att inte plocka planterade blommor. Men oron att hon ska knipsa av en riktigt fin blomma har ändå funnits där. Kanske inte hela världen men när man sett hur mycket tid vissa lägger på sina rabatter så hade det nog inte varit uppskattat.

Vidare såg jag framför mig enklare promenader. Promenader som gick från a till b utan en LillMuckla  som sniglar på 10-20 meter bakom i sin jakt på blommor. Alltid en liten bucklig, mjuk blomma i den svettiga lilla näven, som en liten dammsugare for LillMucklan fram och finkammade varenda grönyta på blommor. Till sist fick hon förbud på att ta in fler blommor och en stor vas sattes ut på förstubron. När det började bli ont om blommor gick LillMucklan helt enkelt över på ogräs, tistlar, maskrosor och en massa annat som jag inte kan namnet på. Stora spretiga, sticksiga buketter plockades ivrigt. Ett par försök gjordes att plocka rosenknoppar för de var ju så vackra, men efter att ha blivit fast i buskarna i alla taggar ett par gånger så ville inte LillMucklan leka Törnrosa längre.

Men nu lyser även ogräset med sin frånvaro, LillMucklan letar och letar och pannan är i djupa veck, bekymrad är bara förnamnet. För var har alla LillMucklans blommor tagit vägen? De är borta, jätteborta och LillMucklan går olyckligt omkring med händerna på ryggen och sprätter med fötterna i löven. Men så ser jag hur något glittrar till i ögonen på LillMucklan, i ena sekunden spankulerar hon dystert omkring och i nästa far hon fram som en virvelvind. Löv i alla dess färger virvlar ju omkring och löv det är ju nästan lika bra som blommor. Så nu har vi löv överallt, i väskor, i jackfickor, på förstubron , för tydligen måste alla löv samlas in noggrant. 

Men jag funderar jag på vad som händer när snön börjar falla, för då finns varken blommor eller löv att samla - när Stora var liten tog vi in snöbollar som vi sparade i frysen till sommaren. Fast vår frys är så full med saft och jag tror inte att LillMucklan bara nöjer sig med en eller två snöbollar...

Förhandlingsteknik

Parterna satte sig ned vid förhandlingsbordet med bistra miner, det märktes tydligt att ingen tänkte backa på en endaste punkt. Det skulle krävas en ursäkt och ett mottagande av en ursäkt för att förhandlingarna inte skulle stranda totalt. Förhandlingsledaren kände pressen och torkade lite svett ur pannan, hon insåg att lösningen på detta skulle lägga grunden för resten av samarbetet parterna emellan. Iallafall vad gäller resten av den dagen.

En förhandling genomfördes, en förhandling som definitivt hade gett mamman jobb på FN om de hade sett hennes mad skills. Vidare hade mamman även fått jobb på vilken firma som helst som försäljningschef om någon bara hade snappat upp de väl genomtänkta försäljningsargumenten. Problemet var att ingen av dessa var närvarande, istället var en sur LillMuckla och ledsen Prinsessa närvarande. Två deltagare som inte alls var imponerade av mammans mad skills, inte alls och minerna var lika bistra långt in i förhandlingen. 

Ordet kompromiss var inte ens att tänka på för ingen tänkte ge sig, det var bara att lägga ner förhandlingen och utropa sig själv till diktator. En handling som brukar förena de två stridande parterna, för plötsligt har de då en gemensam fiende, en fiende som inte är rättvis, som rentutav är D U M.

Strandade förhandlingar och två parter som inte längre vill delta i fredssamtalen. A N A R K I

Visserligen fanns det lite mer tekniker i mammans rockärm att dra fram och ta till, men nu var det inte läge att göra det. Det var bara att backa, sucka lite, låta anarkin råda ett tag tills parterna visade sig redo att ta till sig mammans lösningar. 

Samtidigt funderade mamman långt och länge på VARFÖR man som förälder inte får utbildning i förhandlingsteknik, likväl som man lär sig om allting annat. För sedan barnen lärde sig att prata och uttrycka sin egen vilja så har det var en viljornas kamp, en kamp där förhandlingar hamnat i centrum. 

Att jämka, kompromissa, skipa rättvisa och fred.... och ibland när ingenting annat räcker, helt enkelt bara ta det ena barnet under armen och gå ifrån. Fysisk förflyttning, för att skapa neutral mark.

Det kan inte vara meningen att alla små moment under en dag är förhandlingsbara, men Prinsessan ser snabbt till att förvandla dem till dylika moment. Genom att utmana, försöka öka på gränser, vidga sitt bestämmandeområde - inte minst genom att envist hävda att hon faktiskt också bestämmer. Som momentet då Prinsessan ska gå och sova, hon vet att hon inte får ha med sig leksaker i sängen, av det enkla faktum att hon ligger och pillar och leker med dem. Ändå så stampar hon upp för trappen med något i handen och hävdar envist att just den leksaken måste få sova bredvid henne.

Här börjar förhandlingen, för mammans del måste man dra till med något drastiskt från början - för att vara säker på att man kan nå till ett beslut som man kan vara nöjd med. Det betyder att mamman envist hävdar att leksaken måste ligga hos de andra nere i lekrummet. Prinsessan möter detta med att hävda att leksaken till alla pris måste ligga på bordet bredvid sängen. Gränser flyttas och olika alternativ ges, mammans mål är att leksaken kan ligga på toaletten på ovanvåningen - Prinsessans mål är mer oklart. För det mesta räcker det med vetskapen om att leksaken ligger i samma rum som henne.

Frågan är ibland om själva förhandlingen är målet för henne, att få känna att hon är delaktig i beslutsprocessen? Mamman tycker det hela är tämligen tröttsamt, tid som bara försvinner för att markera var gränserna återigen är dragna. Kanske var det så man kände under de där långsamma dagarna i första världskriget, när man ena dagen vann lite mark för att nästa dag förlora den och lite till...