Förhandlingsteknik

Parterna satte sig ned vid förhandlingsbordet med bistra miner, det märktes tydligt att ingen tänkte backa på en endaste punkt. Det skulle krävas en ursäkt och ett mottagande av en ursäkt för att förhandlingarna inte skulle stranda totalt. Förhandlingsledaren kände pressen och torkade lite svett ur pannan, hon insåg att lösningen på detta skulle lägga grunden för resten av samarbetet parterna emellan. Iallafall vad gäller resten av den dagen.

En förhandling genomfördes, en förhandling som definitivt hade gett mamman jobb på FN om de hade sett hennes mad skills. Vidare hade mamman även fått jobb på vilken firma som helst som försäljningschef om någon bara hade snappat upp de väl genomtänkta försäljningsargumenten. Problemet var att ingen av dessa var närvarande, istället var en sur LillMuckla och ledsen Prinsessa närvarande. Två deltagare som inte alls var imponerade av mammans mad skills, inte alls och minerna var lika bistra långt in i förhandlingen. 

Ordet kompromiss var inte ens att tänka på för ingen tänkte ge sig, det var bara att lägga ner förhandlingen och utropa sig själv till diktator. En handling som brukar förena de två stridande parterna, för plötsligt har de då en gemensam fiende, en fiende som inte är rättvis, som rentutav är D U M.

Strandade förhandlingar och två parter som inte längre vill delta i fredssamtalen. A N A R K I

Visserligen fanns det lite mer tekniker i mammans rockärm att dra fram och ta till, men nu var det inte läge att göra det. Det var bara att backa, sucka lite, låta anarkin råda ett tag tills parterna visade sig redo att ta till sig mammans lösningar. 

Samtidigt funderade mamman långt och länge på VARFÖR man som förälder inte får utbildning i förhandlingsteknik, likväl som man lär sig om allting annat. För sedan barnen lärde sig att prata och uttrycka sin egen vilja så har det var en viljornas kamp, en kamp där förhandlingar hamnat i centrum. 

Att jämka, kompromissa, skipa rättvisa och fred.... och ibland när ingenting annat räcker, helt enkelt bara ta det ena barnet under armen och gå ifrån. Fysisk förflyttning, för att skapa neutral mark.

Det kan inte vara meningen att alla små moment under en dag är förhandlingsbara, men Prinsessan ser snabbt till att förvandla dem till dylika moment. Genom att utmana, försöka öka på gränser, vidga sitt bestämmandeområde - inte minst genom att envist hävda att hon faktiskt också bestämmer. Som momentet då Prinsessan ska gå och sova, hon vet att hon inte får ha med sig leksaker i sängen, av det enkla faktum att hon ligger och pillar och leker med dem. Ändå så stampar hon upp för trappen med något i handen och hävdar envist att just den leksaken måste få sova bredvid henne.

Här börjar förhandlingen, för mammans del måste man dra till med något drastiskt från början - för att vara säker på att man kan nå till ett beslut som man kan vara nöjd med. Det betyder att mamman envist hävdar att leksaken måste ligga hos de andra nere i lekrummet. Prinsessan möter detta med att hävda att leksaken till alla pris måste ligga på bordet bredvid sängen. Gränser flyttas och olika alternativ ges, mammans mål är att leksaken kan ligga på toaletten på ovanvåningen - Prinsessans mål är mer oklart. För det mesta räcker det med vetskapen om att leksaken ligger i samma rum som henne.

Frågan är ibland om själva förhandlingen är målet för henne, att få känna att hon är delaktig i beslutsprocessen? Mamman tycker det hela är tämligen tröttsamt, tid som bara försvinner för att markera var gränserna återigen är dragna. Kanske var det så man kände under de där långsamma dagarna i första världskriget, när man ena dagen vann lite mark för att nästa dag förlora den och lite till...