Detta inlägg blev så långt så jag har valt att dela upp det i två delar
Jag vågar nog påstå att de allra flesta av oss som små lekte viskleken, det gjorde iallfall vi, ofta, på klassens timme, på rasten eller partyt. Ju fler som deltog desto roligare blev oftast slutresultatet. För dig som inte vet vad viskleken är eller kanske bara har ett annat namn på den, så är tanken att en person viskar ett ord i någons öra, denna person viskar sedan vidare ordet osv.
Jag tror inte att det var så ofta som vi faktiskt fick fram det korrekta ordet, ibland var man i närheten av det ord som man började med, men allt som oftast var man långt borta från ursprunget. Än värre blev det när vi försökte oss på att viska en hel mening.
Ibland berodde det på att vi hade bråttom så man tilläts inte riktigt höra efter
Ibland var det någon som fnissade så mycket i början av kedjan så man blev distraherad
Ibland var det kanske något nytt svårt ord som man inte hört så man trodde man missuppfattat och gjorde ett ord av det som man trodde att det kanske kunde vara
Ibland handlade det om att någon tyckte det var töntigt att delta och gjorde egna ord
Ibland satt man faktiskt och drömde om annat och var inte beredd då man blev viskad till
Ibland trodde man sig veta vad det handlade om för ord och lyssnade inte så noga
Jag vet att man var noga med att poängtera att den i slutet av kedjan hade fel ord, vilket jag i dagens läge tycker är ganska intressant. För det öppnar ju frågan om tolkningsföreträde av informationen, information som genom många filter har förvanskats. Denna lek är en förenklad bild av vardagen, där vår information sållas, sorteras och behandlas väldigt olika beroende på:
vem vi är, hur vi mår just nu, hur situationen ser ut, störningsmoment, förutfattade meningar mm.
Detta är kommunikationsteori förenklat, men det visar på att det inte alltid är så lätt att få fram sitt budskap till en mottagare, för det finns många filter och brus emellan som kan få de enklaste meddelanden att feltolkas. Inte ens när vi pratar ansikte mot ansikte med en annan person är det säkert att vi lyckas förmedla det vi föresatt oss att förmedla. Informationen fastnar någonstans. Det är som att orden rinner av eller studsar bort mot ett osynligt visir. Ni vet ungefär som när man ber barnen om att städa upp efter sig...
Jag tror inte att det var så ofta som vi faktiskt fick fram det korrekta ordet, ibland var man i närheten av det ord som man började med, men allt som oftast var man långt borta från ursprunget. Än värre blev det när vi försökte oss på att viska en hel mening.
Ibland berodde det på att vi hade bråttom så man tilläts inte riktigt höra efter
Ibland var det någon som fnissade så mycket i början av kedjan så man blev distraherad
Ibland var det kanske något nytt svårt ord som man inte hört så man trodde man missuppfattat och gjorde ett ord av det som man trodde att det kanske kunde vara
Ibland handlade det om att någon tyckte det var töntigt att delta och gjorde egna ord
Ibland satt man faktiskt och drömde om annat och var inte beredd då man blev viskad till
Ibland trodde man sig veta vad det handlade om för ord och lyssnade inte så noga
Jag vet att man var noga med att poängtera att den i slutet av kedjan hade fel ord, vilket jag i dagens läge tycker är ganska intressant. För det öppnar ju frågan om tolkningsföreträde av informationen, information som genom många filter har förvanskats. Denna lek är en förenklad bild av vardagen, där vår information sållas, sorteras och behandlas väldigt olika beroende på:
vem vi är, hur vi mår just nu, hur situationen ser ut, störningsmoment, förutfattade meningar mm.
Detta är kommunikationsteori förenklat, men det visar på att det inte alltid är så lätt att få fram sitt budskap till en mottagare, för det finns många filter och brus emellan som kan få de enklaste meddelanden att feltolkas. Inte ens när vi pratar ansikte mot ansikte med en annan person är det säkert att vi lyckas förmedla det vi föresatt oss att förmedla. Informationen fastnar någonstans. Det är som att orden rinner av eller studsar bort mot ett osynligt visir. Ni vet ungefär som när man ber barnen om att städa upp efter sig...Jag vet hur många gånger under besök på sjukhuset när vi fått information före, under eller efter ett ultraljud hur allting har varit glasklart, men sen när jag kommit hem har jag inte haft en susning av vad som sagts ändå. Eller iallafall varit väldigt osäker på om jag har hört rätt. Att gå på ultraljud eller andra undersökningar är stressande, det är obehagligt, för oron gnager varenda gång på vad de kanske kan tänkas hitta denna gången. Vi har varit med för många gånger då det resulterat i akutoperationer för att det ska kännas bekvämt i dessa situationer. Vi har även ett barn som får panik i sjukhusmiljö och det mesta av vår energi går åt att försöka hjälpa henne att uthärda. Sedan är vi inte medicinskt kunniga och vi har tvingats lära oss jargongen, men det finns fortfarande luckor. Ibland fyller vi dessa luckor med egna gissningar och antaganden, utifrån vad vi tror kan vara rimligt.
Ibland skulle jag bara vilja sätta mig och nynna högt och slå händerna för öronen för jag kan inte ta emot mer information. För det snurrar bara i huvudet på mig, det får inte plats därinne, orden studsar runt, gör konstiga kombinationer, slår och tumlar emot varandra och det är svårt att greppa de ord som hör ihop för att göra något vettigt av det. För min hjärna är trött, så den vimsar ihop kontokortskoder, inloggningsuppgifter till försäkringskassan mm. Någonstans försöker den arbeta utifrån någon prioriteringsordning, det viktigaste håller den koll på, men sen andra saker sorteras om eller felbehandlas. Som när vi skulle köpa syskonvagnen till barnen, och jag läste adressen Stora gatan 40A, till Stora vägen 30A, det blev ju inte så bra. Mycket av tillvaron just nu handlar om gör om gör rätt. Samtidigt som ny information ständigt sköljer över oss.
Förra veckan var jag faktiskt och pratade med Prinsessans behandlande läkare om det här. För vi har någonstans invaggats i säkerhet, att det är långt kvar till operation, att det ser bra ut även om det är lite trångt i kärlet. Att man kanske skulle kunna gjort ett annat ingrepp på henne för att byta kärlet osv. Vår läkare är jordens raraste, han vill så väl och han har följt oss och Prinsessan sedan hon föddes, han vet hur dåligt vi mår och gissningsvis har han försökt visat optimism och hopp för att vi ska våga andas. Fast det blev ju så fel, för vi hamnade ju nästintill i chocktillstånd när det blev akutoperation för Prinsessan. Vi hade ett gott samtal där jag förklarade att vi inte alltid orkade ta till oss all information och då var det viktigt att vara rak och inte ge oss några glädjescenarier. För då sorteras informationen åt oss, det negativa som kanske kan inträffa hamnar i bakgrunden och vi klamrar oss fast vid allt det där positiva. Han erkände även att han kanske hade övervärderat vårat "know-how", för som han sa ni har ju varit med från början och hört alla diskussioner. Jo det har vi ju, men när man pratar hastigheter av blodet i kärlen, vilket är det man mäter med ultraljuden, så går det långt långt bortom vår förståelsehorisont. Att det ena ultraljudet är en hastighet på 4m/s som till nästa ökat till 4,5m/s är för mig lika abstrakt som relativitetsteorin.
Vi kom fram till att läkaren efter ultraljud i framtiden ska skriva en sammanfattning på vad han har sett. För även om det skrivna ordet kan missförstås, så kan vi återkomma och läsa det flera gånger om det behövs. Det är även enklare att ta kontakt med läkaren och fråga om det som står konkret på pappret. Vi kommer även att ha papper på hur det ser ut så att vi kan göra en jämförelse själva av läget. Förhoppningen är att det kommer bli lite enklare att förstå. Vidare finns ju google och då kanske man kan titta upp vissa begrepp som vi inte förstår.
...och det viktigaste av allt, jag kanske inte behöver försöka hålla allt i huvudet längre...
Ibland skulle jag bara vilja sätta mig och nynna högt och slå händerna för öronen för jag kan inte ta emot mer information. För det snurrar bara i huvudet på mig, det får inte plats därinne, orden studsar runt, gör konstiga kombinationer, slår och tumlar emot varandra och det är svårt att greppa de ord som hör ihop för att göra något vettigt av det. För min hjärna är trött, så den vimsar ihop kontokortskoder, inloggningsuppgifter till försäkringskassan mm. Någonstans försöker den arbeta utifrån någon prioriteringsordning, det viktigaste håller den koll på, men sen andra saker sorteras om eller felbehandlas. Som när vi skulle köpa syskonvagnen till barnen, och jag läste adressen Stora gatan 40A, till Stora vägen 30A, det blev ju inte så bra. Mycket av tillvaron just nu handlar om gör om gör rätt. Samtidigt som ny information ständigt sköljer över oss.
Förra veckan var jag faktiskt och pratade med Prinsessans behandlande läkare om det här. För vi har någonstans invaggats i säkerhet, att det är långt kvar till operation, att det ser bra ut även om det är lite trångt i kärlet. Att man kanske skulle kunna gjort ett annat ingrepp på henne för att byta kärlet osv. Vår läkare är jordens raraste, han vill så väl och han har följt oss och Prinsessan sedan hon föddes, han vet hur dåligt vi mår och gissningsvis har han försökt visat optimism och hopp för att vi ska våga andas. Fast det blev ju så fel, för vi hamnade ju nästintill i chocktillstånd när det blev akutoperation för Prinsessan. Vi hade ett gott samtal där jag förklarade att vi inte alltid orkade ta till oss all information och då var det viktigt att vara rak och inte ge oss några glädjescenarier. För då sorteras informationen åt oss, det negativa som kanske kan inträffa hamnar i bakgrunden och vi klamrar oss fast vid allt det där positiva. Han erkände även att han kanske hade övervärderat vårat "know-how", för som han sa ni har ju varit med från början och hört alla diskussioner. Jo det har vi ju, men när man pratar hastigheter av blodet i kärlen, vilket är det man mäter med ultraljuden, så går det långt långt bortom vår förståelsehorisont. Att det ena ultraljudet är en hastighet på 4m/s som till nästa ökat till 4,5m/s är för mig lika abstrakt som relativitetsteorin.
Vi kom fram till att läkaren efter ultraljud i framtiden ska skriva en sammanfattning på vad han har sett. För även om det skrivna ordet kan missförstås, så kan vi återkomma och läsa det flera gånger om det behövs. Det är även enklare att ta kontakt med läkaren och fråga om det som står konkret på pappret. Vi kommer även att ha papper på hur det ser ut så att vi kan göra en jämförelse själva av läget. Förhoppningen är att det kommer bli lite enklare att förstå. Vidare finns ju google och då kanske man kan titta upp vissa begrepp som vi inte förstår.
...och det viktigaste av allt, jag kanske inte behöver försöka hålla allt i huvudet längre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar