Dumma skitmedicin

Vi har inte haft några större problem med waran hitintills, det har alltid funnits en logisk förklaring till varför värdet har farit åt ena eller andra hållet. För det mesta har vi även kunnat förutse det, så att värdet denna gång gjorde en djupdykning gör att det känns skitjobbigt just nu. Ingen kan svara på vad som gick fel, för värdet ska inte åka från 3,0 (samt ha varit stabilt i många långa veckor innan) ner till 1,6 på en enda vecka. Det finns inte på kartan, den enda förklaringen är att vi skulle ha glömt att ge Prinsessan sin medicin eller att vi hade matat henne med jordgubbar och baljväxter morgon, middag och kväll, vilket vi givetvis inte har gjort. Två dagar gick vi och gav henne fragmin, egentligen hade doktorn ordinerat fyra dagar, men igår lördag ansåg maken att vi behövde sticka henne igen. Om inte annat för att se hur vi skulle dosera waranet till kvällen, samt att han ansåg (helt korrekt) att ett barn som har fått upp sitt PK, inte bör få fragmin och han ifrågasatte väl egentligen hela tanken att man ordinerat för fyra dagar. Jag var lite mer försiktig, för fortfarande finns ju tanken om att vårdpersonal ska veta bäst och nytt pk-prov var inte ordinerat fråns på måndag. Men samtidigt det maken sa var ju logiskt. 

Så vi stack Prinsessan och fick ett värde på 3,3, stack även en gång till för att vara säkra. Nu kan jag säga att det kliar ordentligt i huvudet på oss, 3,0 ner till 1,6 och sedan upp till 3,3 igen, under en och samma vecka?? Det känns inte bra alls, värdet i torsdags måste ha varit något fel, men vi vet inte vad som kan ha vart fel, för så ska det inte se ut. Vi ringde 26:an dit vi skulle ha tagit oss för att få fragminet och berättade hur det såg ut, sedan tog det många timmar innan en läkare ringde upp. Men läkaren höll med om att vi inte skulle ge fragmin, men hon ville dock att vi skulle sticka som idag söndag. Hon frågade lite försiktigt om vi stack varenda dag och nej det gör vi ju inte men jag sa att vi stuckit för att se hur det låg idag, "så ni kände på er att något inte stämde", tja jag gjorde ju kanske inte det men maken gjorde det. Läkaren var också inne på att det måste ha blivit något fel i torsdags - men vad det visste hon inte. Det är ju just det som känns väldigt osäkert nu, för hur vet vi att detta inte händer fler gånger? 

Sedan måste jag ju även återigen ifrågasätta pk-mottagningen, varför ordinerades inget stick igår? Att bara ordinera fragmin i fyra dagar. Det känns inte bra alls och där tog förtroendet för dem ännu en djupdykning.

Nu tog kameran bort det blå knäet mm

Men jag vill även passa på att göra ett stort hurra för andra avdelningar som har fungerat. I torsdags träffade vi en sjuksköterska på dagavdelningen, som vi träffat innan, den där sjuksköterskan som Prinsessan faktiskt gillar. Prinsessan var inte så sugen på att ta spruta i fredags, dagens underdrift, men hon kunde tänka sig att träffa denna sjuksköterska. När vi kom i fredags hade sjuksköterskan tagit kontakt med vår kontaktsköterska så hon kom in när det var dags att sticka, så huxflux hade vi fått en hel massa ordnat. Hjälpmedelskort på nya teststickor och lite prylar så att jag kan öva på att sticka hemma så att det finns möjlighet framöver för mig att sticka Prinsessan. Inte för att det är något jag ser framemot men det skulle underlätta för alla enormt, för jag tycker inte att det känns vettigt att ett litet stick som bara tar något minut tar oss uppemot 2 timmar att få avklarat om vi åker till sjukhuset. Det är ett slös av min tid och framförallt även vårdpersonalens tid som kan göra något annat istället.

Det allra lustigaste, eller lustigt är det nog egentligen inte men det som gjorde att vi fick lite hopp om framtiden är att Prinsessan erbjöds att gå in på lekterapin själv, under tiden som jag fick sprutor, nålar, emla och gud vet vad, samt en snabb sticklektion. Prinsessan var peppad och på, så hon pep in på lekterapin själv, för hon skulle få träffa M, ingen panik och gråt, utan en liten yster kalv på vårbete. När jag kom tillbaka sen satt hon och lekte nära, nära med den andra kvinnan som jobbar på lekterapin i dockhuset, en kvinna hon bara träffat en gång förut. Jättenöjd var Prinsessan, hon vinkade lite lojt hej och återgick sen till sin lek. Tydligen hade hon när hon kom in förklarat för M att hon var på lekterapin för hennes medicin fungerade inte så nu fick hon sprutor istället, vilket hon inte ville, men det blir så ibland. Hjälp , det går alltså in saker i det där lilla ulliga blonda huvudet, fast man inte alltid tror det. 

Sen har väl helgen varit sådär, för Prinsessan har haft enorma kontrollbehov, vi får inte ta i henne och klä på henne, hon ska inte byta kläder, hon ska inte borsta tänder och hon bara ska inte. Stora svårigheter med övergångar överhuvudtaget. Vilket jag inte tror har ett samband med lekterapi besöket utan snarare fasthållningen vid de där jäbbla sprutorna. Men ändå vad långt Prinsessan har kommit, för ett år sedan fick ingen utomstående komma för nära och hon gick inte många meter utan mig, till att på egen hand vara själv på lekterapin i 30 minuter. Nu är lekterapin kända jaktmarker för Prinsessan, men ändå, det är ett jättekliv för Prinsessan.

Vet ni vad jag gillar?

Parkeringsautomater gillar jag, fast inte vilka parkeringsautomater som helst utan de där som du enkelt "checkar in" på med kontokortet. Av den enkla anledningen att när man åker till sjukhuset så vet man liksom aldrig hur lång tid saker ska ta, så det brukar sluta med att för säkerhets skull matar jag parkeringsautomaten riktigt duktigt. Fast det har ju hänt både en och två gånger minst att de pengarna ändå inte har räckt. Då sitter man på ett litet undersökningsrum långt uppe på barnavdelningen och inser att man inte hinner springa och lägga i pengar och med en klump i magen ifall en lapplisa skulle komma. För böterna brukar vara dryga och det ryms inte riktigt i vår budget.

Är man sedan lite trött och speedad som jag är för tillfället och de senaste åren så kommer den där klumpen ändå i magen "lade jag verkligen lappen i fönstret nu, jag vet ju att jag betalade men sen då" efter det följer en vild kamp av letande i fickor och väskor, för att se om man glömde eller inte. Lappen har vi en sådan sökning aldrig hittats, men man kan ju inte vara riktigt säker ändå eller hur? Jag kan ju ha fått total hjärnsläpp och slängt den i papperskorgen bredvid parkeringsautomaten. Det är ju tur att man har något att nojja och fokusera över.

Sedan finns ju de tillfällen då allt går helt sjukt snabbt, så man är in och ut på tio minuter och har betalt för två timmar, då känns det riktigt surt. Tänk om man då kunde omvandla alla de där plusminuterna till ett tillgodokvitto istället? Fast ser framför mig hur himla bökigt det skulle bli och man skulle bli tvingad att åka till något litet kontor på andra sidan stan, eller registrera något på nätet. Något som skulle krävas kopior på i alla regnbågens färger och sedan efter ett halvår sådär så skulle det kanske trilla in 3,5kr på de 6kr som var över efter att skatt och administrationsavgifter var dragna. Ni vet sådär som det går till när FK är i farten..

Så nej idag vill jag göra en hyllning för den som kom på dessa parkeringsautomater som gör att man faktiskt bara betalar för den tid man är parkerad, inte mer och inte mindre. Perfekt och två tummar upp från mig.

Kanske borde köpa en triss?

Haft en riktig skitdag och ska man tro på kosmisk balans så borde vi kanske köpa ett par triss eller? För plötsligt händer det, eller hur var det nu? Började med knöl redan

igår kväll, eller nja rättare sagt i början av veckan, för barnen är inte riktigt på banan, de är sega, trötta och framförallt gråtiga. Ovanpå det så har Prinsessan varit väldigt rörlig på kvällar och nätter och det var en del tjut och spring med henne. Fast igår var det LillMucklan som stod för underhållningen, hon somnade som vanligt men vid 22-tiden slog hon upp sina blå igen och smög sig ner hos mig. 

Här kunde ju detta egentligen ha tagit slut om det nu inte var för att LillMucklan inte somnade om. Efter någon timmes snurr, bök och försök att gräva sönder min axel gav hon upp och smög ut, stängde dörren och gick in till sin pappa. Fast pappan var väl inte så rolig då han tyckte att LillMucklan borde sova, så efter en dryg halvtimme var hon tillbaka i min säng igen, ungefär samtidigt som jag hade slumrat till lite. 

Sedan följde ännu en orolig timme, tills att LillMucklan återigen reste sig ur sängen, försiktigt stängde sovrumsdörren och gick till sin pappa. Denna gången kom LillMucklan tillbaka efter att ha fått sig lite alvedon. Fast det hjälpte föga så straxt innan tolv, när LillMucklan återigen försökte ge sig upp ur sängen så insåg jag att det inte var någon idé att försöka sova, för hade lyckats somnat till ett par tre gånger och sedan blivit väckt. På med badrocken, filt och kudde under ena armen och LillMucklan under den andra och sen ner i soffan. Hade väl lite förhoppningar om att hon skulle somna framför teven, haha liksom. För varenda gång som jag slumrade till så fick LillMucklan för sig att hon inte skulle sitta still i soffan utan leka på golvet, jag gissar att det fanns en hög korrelation mellan faktumet att LillMucklan emellanåt tappade huvudet och problemet att sitta still. Vid 3-tiden gav jag upp för LillMucklan tänkte inte somna på soffan och hon tänkte inte heller låta mig somna, så petade in henne hos pappan, inte för att hon var helt förtjust i denna lösning, men å andra sidan var vi inte så förtjusta i hennes nattsuddande heller. 

Tja LillMucklan somnade väl så småningom, men då var det istället en Prinsessa som grymtade, bökade, tappade nappar och vällingflaskor. Behöver jag säga att när Prinsessan bestämde sig för att gå upp vid 7-tiden var vi alla ganska så möra. Nå maken var uppe och tyckte att tjejerna kunde leka med honom en stund, så lat som man är så låg man kvar i sängen en stund. Hörde hur maken startade snabeldraken för att jaga lite bortsprungen ludd och lump. Fast gissar att luddet och lumpen gaddade ihop sig och gav igen, för poff så blev allting, tyst och mörkt, strömmen gick, trodde ett tag att det kanske var huvudsäkringen som vi behövde ut och återställa. Fast när vi tittade ut genom fönstren insåg vi att det var hela gården som var mörk. Suck liksom...

Samtidigt som vi skulle till att felanmäla att vi inte hade någon ström så behövde vi börja få barnen iordning, Prinsessan behövde stickas i fingret för att få ett INR-värde, sedan skulle barnen kläs på så vi kunde ta oss till BUP. Var bara det att det värde vi fick med coaguchecken var helt åt fanders dåligt, så det blev att sticka igen och samma dåliga värde. På en vecka hade värdet sjunkit från stabila 3,0, som hon legat ikring i flera veckors tid, till mycket dåliga 1,6. Någonstans hoppades jag att värdet var helfel, samtidigt som jag hoppades att det inte var det, för vi vill ju helst sticka hemma själva. Men nu blev det bråttom för med så dåliga värden så är det bara kem.lab. som gäller för att få ett helt tillförlitligt svar. 

Så fram med kläder och sedan ha en hysterisk tävling med tjejerna om vilken förälder som klär på barnet fortast, för det barn som vinner den tävlingen får öppna dörren och grinden. Som vanligt gick mamman och Prinsessan segrande ur den striden, fast kanske ska tilläggas att det för Prinsessans del är enormt viktigt att vinna detta så det fuskas vilt från team Mamma. Plockar ihop alla avvikelserapporter, hittar en något skrynklig provlapp i pappans plånbok och ger oss ut - i kylan. För imorse var det inget blidväder, -22 grader stod termometern på. En kyla som innebar att vi inte fick upp bakluckan på bilen, så fick kuta in med vagnen igen och inse att det skulle bli att kånka på barnen på sjukhuset - FAN också. För den som inte känner till USÖ, kan jag bara meddela att parkeringsplatser inte växer på träd, så det blir att parkera lite lätt avsides. 

Stressar upp på kem.lab. ett ställe där de flesta känner igen Prinsessan, hälsar och vinkar på henne, men givetvis när vi kommer så finns ingen personal som vi känner igen tillgänglig. Det är bara att gilla läget och låta någon sticka Prinsessan, gissningsvis var dock den personalen ny, för det tog tid, det var omständligt och som vanligt så är de alltför försiktiga när de ska sticka Prinsessan. Så det blev att klämma och trycka och jobba för att fylla rören. SUCK. Behöver jag säga att det kliade i mig att inte ta över och hjälpa till. Jo jag vet att alla är nya i början och måste få lära sig, men idag var liksom inte rätt dag för detta kände jag. Jag får även alltid lusten att säga till att stick ordentligt när du nu ska sticka, men får alltid en känsla av att det skulle vara opassande, som att man vill göra sitt barn illa. Även om en utdragen process inte heller är att föredra och det tar tid och tålamod är inte Prinsessans starka sida och än mindre mammans idag. 

Begär ett snabbt svar på provet så att vi inte ska behöva åka tillbaka på em, utan om det blir fragmin gå direkt till dagavdelningen från BUP. Efter dryga timmen kommer svaret, jodå de hade fått 1,6 även på kem.lab. skit skit skit, samtidigt som coaguchecken fungerar som den borde. Detta innebär fragmin idag, fragmin imorgon, fragmin på lördag och fragmin på söndag. Skit, piss och pina, inte vad vi vill och säkerligen inte vad Prinsessan vill. Har ett ganska trevlig besök på BUP, tills trötta snubbelfotade LillMucklan far ner från en fåtölj och slår sidan av huvudet i ett bord, biter sig ordentligt i tungan så det rinner blod. Får upp henne i famnen och tja min tröja är nu lite snyggt blodfärgad på ena axeln, något som LillMucklan tyckte var jätteotäckt så slutade med att vi fick sätta ett plåster på tröjan. 

Från BUP över till dagavdelningen, tog dock vägen förbi bulltanten - så för varsin liten skinande guldpeng fick barnen varsin påse med en kanelbulle i. Något Prinsessan var väldigt nöjd med och var på väg hem, hon var väldigt nöjd ända tills vi förklarade att vi inte alls skulle hem utan hon behövde en spruta. Då var livet inte speciellt roligt längre. Vi hade blivit förvarnade om att det bara var en sjuksköterska på plats på dagavdelningen, tack och lov en vi träffat förut och som fungerar bra tillsammans med Prinsessan. Hon hade dock en patient så vi fick gå och vänta på lekterapin en stund, något Prinsessan inte hade så mycket emot, men gissningsvis så hade hon väl även en förhoppning om att sprutan skulle utebli. 45 minuters väntan blev det, missförstå mig rätt nu, jag vet att akuta och inbokade patienter går först och jag vet att bemanningen inte var den bästa. Men det kändes ändå piss att vänta så länge för något som bara tar ett par minuter. Nå vi måste verkligen ta itu med att försöka lära oss att ge fragmin själva vid behov, så behöver ringa kontaktsköterskan så vi kan få till det.

Nåja ett stick i låret på Prinsessan och vi var på väg ifrån sjukhuset, sisådär en 4 timmar efter att vi checkat in, det är skönt att man inte har några sysselsättningsproblem iallafall och att vi vet vad vi har att göra resten av helgen. 

Så efter denna dag kanske man skulle ta och köpa sig en triss, eller är det att utmana turen?

Public enemy no1

Jag skulle vilja be er att lägga utseendet på förövaren på minnet. För detta är ingen vanlig lära-gå vagn detta är en ytterst farlig lean mean killing machine, i vårt hushåll är det public enemy no1. Plötsligt står den bara där, bakom ett hörn eller ibland tom mitt på golvet och ni kan ger den på att man slår i tårna eller på andra sätt flyger över den. Jag har inte varit med om liknande som dragit till sig olyckor på det sättet, den ser ytterst oskyldig ut med en liten Bamse och Lille Skutt, men den har ett grymt inre. Många blåa tår och svordomar är den även skyldig till. För att inte tala om konflikter mellan Prinsessan och LillMucklan, för givetvis ska båda ha den. 

Vi har faktiskt haft varsin vagn till barnen, Prinsessan hade först en svart snygg från Brio, sedan en prinsessdockvagn även den från Brio. För mig stod Brio för kvalitet och hållbarhet, men jag har fått revidera den uppfattningen för de vagnarna blev bara träflis, en sak i taget trillade av, först hjulen, sedan lite skruvar, så handtag och sedan gick botten ur. Skittrist och tja i ärlighetens namn använde Prinsessan vagnarna som pansarvagnar, flög fram med dem över golvet, kanade och dunkade in i saker. 

Men vagnen på bilden håller och rullar fortfarande, det är nästan som att den drar åt sig alla energi efter varje krock. Livsfarlig är den när Prinsessan och vagnen kommer flygande, slirar över tröskeln i kurvan in i köket, ibland funderar jag på om det inte är så att vagnen tar över Prinsessan, för att den vill köra fort och krascha saker. För inte skulle väl min lilla ljuva, numer ganska så kortklippta, ängel göra något liknande? Vagnen lastas dessutom full med diverse tjuvgods, saker man stulit ifrån den andra och sen hävdar är ens eget, sedan drar man därifrån snabbt som ögat, med den andra ylandes efter sig och tårar som sprutar överallt. Så kanske borde jag istället kalla detta för "the getaway car", den som förövaren parkerar framför sitt mål och sedan fyller med tjuvgods.

Just nu står den parkerad en halvmeter ifrån mina fötter och tänk i frånvaron av Prinsessan och LillMucklan ser den ganska så fredlig och oförarglig ut. Jag tänker dock inte låta lura mig denna gången för jag vet vilka hemska potential den vagnen har och stirrar bara surt tillbaka, bäst att visa var skåpet ska stå på en gång så att den inte börjar ta sig friheter. Den tanken gillar mina ömma tår, så de slår sig nu till ro på soffbordet. Med förhoppningen om att denna vagn snart kommer att pensioneras eller gömmas bort, någonstans långt bort så att mina fötter och tår återigen kan få leva en fri, stillsam och sorglös tillvaro utan terrorhot.

Ordallergier

Jag har vissa ord jag verkligen avskyr, vissa mer än andra, vissa kanske mest för innebörden andra för hur ofta man hör dem nämnas. Men det ord jag verkligen har svårt för är ordet trots, ni vet det där ordet som oftast nämns i samma andetag som ordet barn och olika åldrar. Som en universell förklaring till varför barnet stretar, vill något annat och inte alls är med på noterna. Jag har hört talas om 1,5-års trots, 2-års trots, 3-års trots, 4-års trots och sedan ska barnen tydligen komma in i lilla puberteten. Hör man alla dessa år med trots då är det ju lika bra att ge upp och låta barnet få trotsa, för tydligen är barnet bara illvilligt och vill sätta sig upp mot föräldrarna. 

Ok jag vet jag drog kanske det resonemanget lite långt, men om man lyssnar på hur vissa diskuterar detta med trots så är det just den känslan jag får. Uppgivenhet, eller att man rycker på axlarna, ingen idé för det är en sådan ålder. En ålder då som sträcker sig under flera år, men sedan då?

Jag tror som sagt inte på ordet trots. Jag tror istället på en frigörelseprocess från barnets sida, en process som börjar ungefär samtidigt som barnet lär sig att gå och på egen maskin förflytta sig ifrån sina föräldrar. Sedan kommer möjligheterna att verbalt kommunicera och det underbara ordet nej upptäcks av barnet. Många gånger tycker jag det kanske inte är så konstigt att barnet använder ordet nej, för barnet kanske faktiskt inte vill eller har lust. Jag som vuxen vill eller har faktiskt inte heller lust alla gånger även om jag kanske inte uttrycker det varenda gång. Men om jag skulle välja att uttrycka det, min vilja att ingenting göra, trotsar jag då någon eller använder jag mina rättigheter att få bestämma lite? Varför är det då inte samma för barnet. Jo jag vet, ibland säger barnet nej bara för att de kan, utan att egentligen tänka efter på vad som tillfrågas eller erbjuds. 

Barnet håller på att upptäcka sina gränser, när, var och hur har barnet en möjlighet att påverka och inverka på sin vardag? Om jag säger nej nu eller vägrar att delta i detta, vad händer då? Jag skulle vilja se detta som en nyfikenhet på livet och tillvaron, man skulle faktiskt till och med kunna säga att det är en upptäckarlust. Jag säger inte att det inte är pissejobbigt ibland med dessa små som gärna vill testa, töja på gränser och upptäcka lite väl mycket. Vissa dagar får man verkligen veta att man lever och det är lite av en dragkamp med barnet, lock och pock och mängder av förklaringar till vad som händer om man inte försöker samarbeta. 

Jag tror dock att skillnaden ligger i hur du ser på problemet, väljer du ordet trots, så tillskriver du barnet en massa egenskaper. Men framförallt så är barnet bara motsträvighet och vill vill jäklas med dig och sätta sig på tvären. För jodå den förklaringen har jag fått. Personligen tror jag att man tillskriver barnet alldeles för stort utrymme då, för ett så litet barn har inget konsekvensanalytiskt tänkande än utan barnet handlar ofta på impuls, eller snarare en brist på impulskontroll. Ser barnet något det vill eller inte vill göra, ja då kommer det att styra en stund framöver. Barn är spontana varelser och kan förlora sig väldigt mycket i nuet, då gäller det att som förälder försöka få barnet med på banan igen. 

Ser du istället denna ålder som en frigörelseperiod, med ökad självständighet där barnet lär sig att verbalisera sin vilja, då kommer man antagligen att bemöta barnet på ett annat sätt. För alla vill vi väl att våra barn så småningom ska växa upp till självständiga starka individer, individer som vet och kan hävda sin vilja. Individer som kan stå emot grupptryck och som vågar vara den de är. För allt detta ligger i skapandet just här och nu och barnet behöver hjälp av föräldrar och nära att sätta gränser, skapa en tryck omgivning med givna regler, så att barnet lär sig vilka dess referensramar är. 

Konsekvensen av de olika sätten att tänka blir bemötandet av barnet. Ser du det som att barnet bara vill jäklas med dig, tja då är kanske inte tålamodet på topp och det är ingen rolig situation. Som förälder lär du även känna dig ganska så provocerad eller så har du gett upp. Sen finns ju givetvis en del som ser detta beteende precis för vad det är men som använder sig av den alltför vedertagna termen trots. Men om vi nu väljer att se detta som en frigörelseperiod, är det kanske istället något som behöver uppmuntras och att man försöker ge barnen rätt redskap för att handskas med detta.

Regler och gränser är inget negativt, det hjälper barnet istället att komma vidare i sin upptäckt av det egna jaget. Regler och gränser ger trygghet, nej man får inte klättra på bordet, varken idag, imorgon eller någon annan dag. Då behöver inte barnet fundera så mycket mer på detta, eller jo sannolikt kommer barnet att testa idag, imorgon och någon annan dag om det får klättra på bordet. Barnet kommer heller inte att tycka att du är världens bästa förälder som säger nej, du får inte klättra på bordet. Men i längden kommer det att innebära att barnet kommer att kunna flytta vidare, för att undersöka en annan del av sin tillvaro.

Därför hyser jag en stark och intensiv allergi mot ordet, trots, det lilla ordet gör faktiskt att hela jag går i baklås. Om två vuxna diskuterar vad de ska göra och den ena inte vill - trotsar då den personen den andra? Om barnet inte vill städa sitt rum men föräldern vill att barnet gör det, kan man då inte se det som att föräldern faktiskt trotsar barnet? Det blir en lite lätt surrealistisk diskussion om vem som har rätt och vem som har fel och just detta känner jag är kärnan i detta med trots. För en förälder har inte automatiskt rätt och barnet fel i situationen, de har oftast bara olika syn på tillvaron. Föräldern ser till det större perspektivet, något det lilla barnet inte än har lärt sig, så hur kan man då förvänta sig att barnet ska göra det och även ha kontroll över konsekvenser av sitt handlande?

Varför då?

Jag skulle vilja ha ett litet räkneverk som summerar ihop hur många gånger jag får höra detta per dag, varför då? varför gör hon så? varför gjorde jag det? och dussin andra frågeformer. Jag undrar om jag ska förlita mig på att mina öron snart acklimatiserar sig till detta ord och därför bara sorterar bort det?

Tänkte dock använda Prinsessans favoritvokabulär i dagens blogginlägg.

Varför sover mamman med fötterna utanför sängen?

Jo för att i LillMucklans säng får hela mamman inte plats, så detta är det bekvämaste sättet att ligga på när liten LillMuckla behöver nattas om. För övrigt om mamman rullar ihop sig så att fötterna får plats, ni vet viker ihop sig som ett dragspel eller måttstock, så stirrar LillMucklan surt på henne. Muttrar och snurrar runt, suckar och pustar för att hon inte riktigt får plats att ligga som hon vill. Så mamman ligger på sidan, med fötterna utanför sängen och drar in magen för allt vad tygen håller så att LillMucklan kan komma till ro igen. 

Varför sover mamman med fötterna utanför sängen igen?

Jo för att någon gång under nattkröken kom först LillMucklan och invaderade mammans säng på hela 90cm, efter ett tag kom även Prinsessan. LillMucklan beredde sig plats i huvudänden av sängen, för hon tycker om att ligga på kudden. Mamman försökte halka ner lite i sängen och lade sig på tvären för att ligga så mycket som möjligt i sängen. Prinsessan bryr sig inte så mycket om var hon ligger, bara hon har ligger väldigt nära mamman och samtidigt har ett stort rörelseutrymme, sisådär en halv säng på ett ungefär. Mammans fötter är den kroppsdel som får offras i ekvationen, de får helt enkelt inte plats.
 

Varför kan ett litet barn som i sin egen säng rullar ihop sig på mindre än hälften av sängytan inte ta lika lite plats när det kommer över i mammans säng? 

Istället brer barnet ut sig lägger sig på rygg och slår ut armar och ben åt olika håll så att mamman både en och två gånger nästan trillar av madrassen. När mamman sen försöker flytta lite på det sovande barnet får hon många sura grymtningar och det onda ögat. Nästan så att mamman blir sugen på att gå och lägga sig i barnets prinsessäng för att få lite utrymme.
 

Varför förvandlas mammans små söta Prinsessor till vilda elvispar så fort det blir tal om att gå ut?

Runt, runt i vardagsrummet far de som små dervischer i osynk, runt, runt mamman dansar de i snäva cirklar, som små studsbollar far de upp och ned i soffan, över till puffen och sedan dansas det runt mamman igen. Så nu undrar mamman om det finns något bra och effektivt sätt att klä på små elvispar, där armar och ben yr runt runt i luften. Tänk dig bläckfiskar med elvispar istället för armar.

Ajdå där tog mina varför frågor slut, men jag lovar, jag kommer att fylla på när jag kommer på fler, no worries....

Som ett pärlhalsband

Så känns min tillvaro just nu, som ett pärlhalsband, en oändlig kedja av små runda vita släta pärlor. En vit tillvaro, där ingenting egentligen kommer åt ytan utan bara trillar av, när en liten pärla har passerats så är det dags för nästa, exakt likadan som den förra. 

Plötsligt går pärlhalsbandet sönder så jagar man de där små sprittande pärlorna överallt, många hittar man, en del fastnar och blir kvar, en del faller i glömska och några städas bort med dammsugaren. Ogreppbara pärlor som flyr undan när man dyker för att försöka få fatt på dem, så känns dagarna just nu, de, bara flyr undan, en ny dag kommer likadan som gårdagen. Helt plötsligt är dagen över och egentligen har vi ingenting hunnit göra. Vi hinner aldrig riktigt greppa dagen, det är mycket nu, eller egentligen avsaknaden av mycket. Men vi kommer aldrig riktigt igång med vår dag, för vi behöver starta om Prinsessan så många gånger, något går fel och plötsligt befinner vi oss uppe i pappas säng igen. Sedan har plötsligt en fem nya pärlor passerat och det är helg igen, fast de två pärlorna är svårare att jaga fatt på än de andra. Svårfångade pärlor som när man väl har dem i handen så löses de bara upp och försvinner.

Det känns som att jag jagar dagen så mycket att jag glömmer att dagen är här, eller gläds åt de få pärlor jag faktiskt lyckats fånga. Jag skulle vilja stänga in mig i en pärla med vakuum, frysa tidens gång ett tag, sova ikapp, hinna göra allt det där som jag så gärna skulle vilja göra. För att sedan fånga pärlan, slänga upp den i luften och släppa tiden fri igen, sätta familjen och tidens gång på paus ett tag, så att jag hann med, mig själv. Just nu hoppar jag bara från pärla till pärla, eller ligger på golvet vilt fäktandes med halva kroppen under soffan i jakten på att hitta pärlan som smet in där. Men längtan finns att hitta den där pärlan som inte är perfekt som alla de andra, pärlan som kanske skimrar i en annan nyans, med en annan storlek, som bryter förtrollningen och släpper dagen fri igen.

"Like sands through the hourglass, so are the days of our lives."

Kläder med en historia

Jag tycker att det är ganska så intressant, de kläder Prinsessan helst sätter på sig är de kläder hon ärvt av någon. När det kommit "nya" kläder så är det de kläderna som gäller ett par dagar. Ligger de i tvätten så gör min lilla grävling en djupdykning i tvättkorgen för att hämta upp de kläder hon vill ha, så det gäller att försöka komma ihåg att tvätta på kvällarna.
"Hade hon min tröja när hon var liten mamma?"

Sedan ska historien berättas om vem som hade kläderna förut, vad hette det barnet och varför fick just Prinsessan dessa kläder. Häromdagen när vi skulle gå ut och Prinsessan verkligen inte ville så hittade jag en av Storas gamla overaller. Vips hade Prinsessan ändrat sig och klätt på sig alldeles själv. Spännande vilka möjligheter som finns och vad Prinsessan kan när hon är motiverad. 

Det är inte alls samma när hon får nya kläder, visst hon blir glad och har det varit Hello Kitty på kläderna har hon velat ha dem på en gång. Men det är inte alls samma, det är som att Prinsessan förstår att de kläderna inte har en historia, inget tidigare liv och ingenting att berätta om. Pratade med min mamma om detta igår och hon sa att tydligen var även jag så när jag var liten. Det bästa som fanns var då man fick ärva kläder, kläder som någon man gillade och kanske såg upp till hade haft.

Sedan läser man i olika forum om stackars barn som måste ärva kläder, då funderar jag lite är det föräldrarna som egentligen har ett ogrundat dåligt samvete för att de inte kan/vill ge barnen nya kläder eller är det verkligen barnen som inte gillar detta? Eller är det människor som på utsidan rynkar näsan och av någon anledning tycker synd om barnen? Varför undrar jag då, kläder på småbarn blir kletiga, kladdiga och smutsiga ganska så fort, iallafall om barnen får fara fram som de vill och inte ska sitta still som en liten docka. Jag anser nog att smutsiga barn faktiskt är lyckliga barn, barn som vågar leva, leka och utforska. Sen kanske de är lite mindre lyckliga när man kommer med stora tvålen och ska skrubba dem, men det är ju en annan historia. Poängen är väl dock att vad spelar det då för roll vad barnen har på sig för kläder, så länge kläderna är lekvänliga och tillåter barnen att röra sig. Kanske inte senaste modet, kanske är kläderna lite urblekta, kanske finns även någon fläck på kläderna. 

Men för ett litet barn, så kan dessa kläder betyda väldigt mycket, tror jag. Kanske är kläderna inte bara kläder utan även en markering att man blivit lite större och en förhoppning om att få samma egenskaper som den som bar dem hade? Nu flummar jag säkert iväg, men om ni hade sett lyckan och glädjen i Prinsessans ansikte då vi hittade kartongen med storasysters kläder i helgen så hade ni förstått. Sen spelar det inte så stor roll att inte kläderna sitter helt perfekt tydligen, utan det är lycka att få sätta dem på sig, ställa sig framför spegeln och titta på hur fin man faktiskt är.

Hjärtan till mina Hjärtan

Gömda glömda skatter

Håller på och röjer här hemma, det är ju ett tag kvar innan vi flyttar - men jag har flyttat så många gånger att jag vet att det tar mycket mera tid än vad man tror. Oftast blir de sista kartongerna panikpackade, dvs man bara häller ned allt man hittar i en låda, huller om buller och helt osorterat, sedan står dessa kartonger oöppnade i flera år i ett förråd eller på en vind. Ibland saknar man vissa saker, saker som med största sannolikhet ligger i botten av dessa kartonger, men då man inte hittar dem så går livet vidare ändå, ibland glöms sakerna bara bort. Det enda jag verkligen, verkligen saknar är den stora lådan med allt små lego.

Vi har haft många sådana kartonger ståendes, ni vet "det-kan-ju-vara-bra-att-ha"-saker, eller saker man inte vet vad man ska göra av, eller saker som faktiskt har ett sentimentalt värde men som man aldrig kommer sätta upp eller använda. De senaste åren, sedan Prinsessan kom, så har faktiskt mer saker åkt ut ur huset än vad som har kommit in. Vi har det som regel nu, att köper vi något nytt (begagnat, men nytt för oss) så måste något annat rensas ur. Det känns som man plötsligt kan andas när huset inte är så nedtyngt med pinaler längre och man inser hur lite man egentligen behöver för att klara av vardagen och må bra. Samtidigt är det ju så att sedan Prinsessan föddes så känns inte ägodelar så viktigt längre, det viktiga är här och nu och de minnen vi har tillsammans. 

Så vi jobbar på att rensa men det tar tid, för med vissa saker måste man känna efter litegrann, men samtidigt känns det jättetråkigt om det står saker nedpackade som är fullt funktionella men som går sönder däruppe på vinden. Fyra hela kartonger har rensats ur, vinden är tömd på saker, sex säckar med skräp och fem stora papperskassar som ska till Myrorna vid tillfälle.

Men så hittade barnen en skatt, de hittade Storas gamla kläder, kläder med både Bamse och LilleSkutt, genast flög deras andra kläder av och de hoppade i de "nya" kalla kläderna. Jeansen som Prinsessan hittade är dock lite stora så det är knappt att de hänger uppe på hennes små höfter, men de ska på och hon är så söt där hon står på morgon och arbetar med att få igen gylf och knapp. Men hon är ju Bamse just nu så Prinsessan vart helt till sig då hon hittade kläderna, nu måste jag bara komma på en bra strategi hur vi ska göra då kläderna faktiskt behöver tvättas, för nu har hon haft dem tre dagar i rad. Sedan är jag faktiskt lite lättad om det är så att hon nu går in i en Bamse-period istället för Hello Kitty. Ännu bättre vore ju om hon anammade Bamses livsfilosofi om att inte slåss och vara en lite vänligare storasyster.

Det som dock gav barnen verkligt stora ögon var en kartong full med Storas krambjörnar, My Little Ponies, Barbiedockor, annat glittrigt, rosa och framförallt med batterier i. Pappan och jag bestämde när Prinsessan var liten att batterileksaker och leksaker som låter kommer inte in i vårt hus, så är det bara. Barn låter så mycket ändå och det är bättre att de hittar egna ljud och lär sig använda fantasin i interaktion med leksaker. Sedan kommer ju även aspekten på om att många leksaker är rent skadliga för barnen då det förekommer för höga decibel.

Ett beslut vi verkligen inte ångrat för vi blir så trötta i huvudet när vi är hemma hos andra där alla leksaker plingar, plongar, spelar, sjunger och låter. Men givetvis är barnen nyfikna och fascinerade av allt detta, konstigt vore annat. Nu i helgen då vi har haft fullt skägg med att fixa med kartongerna lät vi barnen leka med Storas gamla saker. I fem minuter var leksakerna kul att titta på och utforska sedan var det bara kul att få dem att låta, helst alla samtidigt. Fyra små händer kan sätta igång många leksaker, fyra små händer som pillar petar och utforskar..

-wääääääääääääällkåm to Stellas show, plong plong

-berätta dina hemligheter för mig

-jag tycker om att kramas

((skrål deluxe)) - da DADA DA DAD da da

My little Pony my little pony nanananna...

((gnissel gnek))

Detta blandat med tusen "vaffö då" och en ordentlig upptrappning av syskonkärleken, dvs rediga slagsmål, slitande i håret, klösa i ansiktet eller banka den önskade leksaken i huvudet på den andra systern. Idag ska batterileksakerna och de som låter UT UR huset på det ena eller andra sättet, för jag tror allvarligt talat att det är skadligt för barnen om inte annat är det skadligt för stackars mammans öron och mentala stabilitet. Idag ska vi även försöka leka tysta leken samt att vi ska leka "3 frågor" dvs endast tre varför frågor åt gången, sen får Prinsessan ta paus eller fråga om något annat.

UNO Moooooo!!

Vi var ju upp på stan för några veckor sedan och köpte ett nytt spel till tjejerna. Många spel fanns det, även om den största delen utgörs av memory-spel, vilka jag tycker är skittråkiga - antagligen för jag är så kass på dem. Vi stod och vred och vände på många spel, för min erfarenhet är att spelen till de yngsta barnen inte brukar vara så roliga, eller jo barnen tycker det men som vuxen sitter man och lider. Hade ett par spel som Prinsessan fick välja på och till slut valde hos just UNO Moo! Gissningsvis föll Prinsessan för djuren på ovansidan av huset, för de ser verkligen jättesöta ut. 

UNO är ett spel som jag växte upp med, varje basketläger, övernattning, eller egentligen bara när vi var ute på landet och satt runt stora köksbordet och spelade. Jag älskade det spelet, så enkelt, inga stora askar eller små pluttar som kom bort, bara en enkel kortlek, som dock var så mycket mer. Jag kommer faktiskt till och med ihåg var vi köpte vår första kortlek, vi var in till Norrtälje med mormor och morfar och givetvis fick jag ju gå en sväng i leksaksaffären och där hängde kortleken. UNO var en välkommen variation till fia med knuff eller kinaschack. Så det kändes lite kul att Prinsessan just valde ett UNO spel, även om jag fortfarande inte hade så stora förväntningar.

Spelet är en förenklad variant av UNO, sedan har vi förenklat det lite till. Man får fem djur var när spelet börjar, det är grisar, kor, höns, hundar, skunkar, får och bönder. Sedan gäller det att matcha det djur som står på höskullen med antingen färg eller samma djur. Skunken och bonden ska ha specialfunktioner, men vi har bara använt oss av bonden som wildcard/joker, skunken får vara med som de andra djuren. Så nu har LillMucklan lärt sig ett nytt djur och hon älskar sina skunkar, försöker använda sig av dem hela tiden. Samtidigt som Prinsessan försöker norpa åt sig så många bönder som möjligt om hon får ta egna gubbar när spelet börjar. 

Barnen tycker att spelet är jätteroligt och det gör faktiskt vi vuxna också, så vi spelar tre omgångar nu varje dag. Det är faktiskt som att spela UNO och det ger en varm känsla av nostalgi hos mig, det var så enkelt att komma igång och det är något vi kan spela allihop tillsammans. Sedan det viktigaste är att omgångarna är snabbspelade, för det där med tålamod det är inget som mina barn har några större depåer av.

UNO-mu, eller på LillMuckliska - muuuuuno muuuu, ska man säga när man bara har ett djur kvar, precis som i UNO då man bara har ett kort kvar. Då vaknar barnen till liv, för nu inser de att de faktiskt kan vinna spelet. Sen att båda barnen står på sina stolar, hoppar och klappar i händerna när vi förklarat att någon vunnit - det är en annan sak. Kan varmt rekommendera detta spel och jag hoppas att mina barns spelintresse håller i sig, finns så många roliga spel därute, när de blir lite äldre, fast just nu så räcker det med Uno-moo!

Alla barnhjärtans månad

Tänkte tjata lite mer om detta, ser man på kampanjsidan så går insamlingen framåt något enormt, på lite drygt en vecka har 60.000kr samlats in. Pengar som jag vet att vi hjärtebarnsföräldrar är enormt tacksamma för, då det ju hjälper forskningen framåt. Så här står det på Hjärt-och lungfondens sida om insamlingen:

" Många hjärtebarn har forskningen att tacka för att de lever idag. Men det finns fortfarande mer

att göra – alla barn med hjärtfel kan inte räddas till ett fullgott liv. I år går pengarna från kampanjen

till angelägna forskningsprojekt som ska lösa gåtor kring hjärtsjukdomar som drabbar barn.

Jämlikare vård och en satsning på unga forskare 

Dina gåvor till Alla barnhjärtans månad gör skillnad. Tack vare förra årets insamling kan snart det nya barnhjärtnätet Gertrud börja installeras på sjukhus runt om i Sverige. Gertrud är ett avancerat videonätverk som kopplar ihop Sveriges barnhjärtkliniker så att alla hjärtsjuka barn kan få bästa möjliga vård, oavsett var i landet de föds. Barnhjärtnätet gör att läkarna lättare kan dela kunskap och erfarenheter, ställa diagnoser och besluta om bästa behandling utan tidskrävande och kostsamma resor.

Idag är det brist på unga barnhjärtläkare och forskare. Förra årets insamling räckte även till att finansiera fem doktorandtjänster. Doktorandernas forskning ska ta oss närmare målet att inget

barn ska behöva leva med ett oupptäckt hjärtfel."

Vi hade ju tur och Prinsessans hjärtfel upptäcktes när vi skulle åka hem från förlossningen, men fortfarande finns det i bakhuvudet att tänk om den barnläkare som kommit inte hade varit hjärtläkare, vad hade hänt då? Hade man hört hennes kraftiga blåsljud? Många är de historier nu som jag har hört där föräldrar fått åka hem med sina bebisar, många är de föräldrar som faktiskt ifrågasatt att barnen känns lite slöa och andas väldigt kraftigt. Men man har inte lyssnat på dem, för de flesta har det gått bra trots allt, men att få med sig en bebis hem som plötsligt kraschar och sedan sitta där med sitt barn tills ambulansen kommer, det ska inte behöva vara så. Som förstagångsförälder, eller även kanske om man har flera barn, är det inte alltid så lätt att veta hur en bebis ska uppföra sig och man litar på läkare och sjukvårdspersonal, även om det kanske i hela ens inre ringer stora alarmklockor. 

Vi satt nere på 323:an när Prinsessan utvecklade hjärtsvikt och jag kommer ihåg hur det kändes i hela kroppen, det var något som var så fel med Prinsessan, det kände vi ju - men ingen lyssnade på oss. Vanmakt, panik och ångest, tills man äntligen tog det på allvar, då hade vi ju hjälpen på plats - tanken att sitta hemma med att barn som blir så akut dåligt ger mig gåshud. Det finns enkla metoder att screena barnen, en pox/saturationsmätare som ser till syremättnaden i blodet, den sätts på handen eller foten med en liten klisterlapp. Visst ibland kan det slå fel för vissa nyfödda är medtagna efter operationen, men är det då inte bättre att kolla upp ett barn för mycket än ett barn för lite? Det är ingen dyr undersökning och den gör på intet sätt ont, i motsats till det hemska PKU-provet. 

För Prinsessans del hoppas jag på framsteg inom kirurgin, att Prinsessan förhoppningsvis kommer kunna byta klaffar och kärl via kateterisering, då man går in med en kateter via ljumsken och sedan upp till hjärtat. Det innebär att man inte behöver öppna upp henne igen och en avsevärt kortare sjukhusvistelse. Det är vad vi drömmer om. 

Andra drömmer om en hållbar framtid för deras barn, barn som är opererade nu men som man inte kan lova så mycket mer än så - där man måste vara väldigt stark och fokuserad på att leva i nuet. 

För alla våra hjärtebarn hoppas jag på skonsammare operationsmetoder, så att de små kropparna utsätts för minimalt med trauma. Jag tror att tekniken kanske kommer att finnas där, i framtiden, för sverige har vassa kirurger och tekniken har utvecklats avsevärt bara de senaste tio åren. Men för att den ska fortsätta att utvecklas i samma takt behövs det hjälp, pengar för att finansiera forskning om inte annat. Så vad kan du hjälpa till med?

Ett alternativ är att SMS:a Prinsessans hjärta, då skänker du 30kr. Det gör du genom att skriva:

BARNHJARTA 461 (ditt namn) till 72901. Sedan kommer ditt namn att synas i Prinsessans hjärta. 

Eller så följer du någon av länkarna i min blogglista till Prinsessans små hjärtekompisar och skänker pengar på något annat hjärta, för i denna insamlingen finns det ingen enskild vinnare utan pengarna kommer alla barnen till godo.

Alternativ två är att köpa någon av de fina hjärteprodukter som Mojje har designat. De ska finnas att köpa på bland annat: Hemköp, Akademibokhandeln, Kronans droghandel, euroflorist och på AlltFörFöräldrar. Det är pins, armband och reflexer och de kostar också 30kr/st.

Sedan så är även Abbes pappa i farten med auktioner där intäkterna går till insamlingen. Varför inte förena nytta med nöje? Just nu finns auktioner med ett jättefint bokpaket, kläder från Me&I, kökspaket och kastrullpaket. Jättefina presenter till både stor som liten.

Givetvis finns även möjligheten att stödja kampanjen genom att ge pengagåvor direkt via PlusGiro: 909192-7 eller Bankgiro: 909-1927. Märk betalningen med:"Barnhjärta"

Ibland finns en vilja att stödja och hjälpa till men att plånboken absolut inte tillåter det, men kan du då inte hjälpa till att försöka sprida kampanjen istället? Kanske länka kampanjen via facebook, twitter eller din blogg? 

Oavsett vad du väljer så tack för att du har läst detta, för jag anser att det är viktigt att upplysa världen om att våra små faktiskt finns. Att hjärtebarn är en stor växande grupp, innan jag fick Prinsessan visste jag inte att hjärt-och lungsjukdomar även drabbade barn, det var något bara äldre eller överviktiga drabbades av.

Matkrångel

Jag är så kräkless på detta med mat, verkligen kräkless. Prinsessan åt bättre en period, visade intresse och åt det mesta vi ställde framför henne, inga stora portioner men det var mycket för att vara hon. Då är man så urbota dum att man börjar hoppas och tror att hon kanske äntligen är på banan, att matvägran tidigare var hjärtrelaterad. Eller hur... mat känns inte som något kul, det känns bara som ett nödvändigt ont och detta eviga tragglande med Prinsessan tär långsamt på oss. 

Prinsessan gick ju upp ganska bra i vikt då vi berikade hennes välling, med både mjölk och rapsolja, så vi började fasa ur det. För så ska man ju göra så att de inte dricker sig mätta på vällingen och barnen måste ju äta annan mat också. Fast om man är en Prinsessa som föredrar att inta allt i drickform så gick det sådär... För i samma takt som vi fasade ur mjölk och olja så började hon dricka allt mindre välling och tja ju mindre välling hon drack desto tjurigare var hon på morgon. Desto tjurigare Prinsessa på morgon desto mindre frukost och med mindre frukost i magen så var blodsocker-bergochdalbanan ett faktum. 

Idag har hon knaprat lite på en skinksmörgås, tre små musbett, så nu kan vi inte göra någonting innan hon har ätit för då kommer hon bara trilla ihop i en liten arg, skrikande och ledsen hög. Får erbjuda en drickyoughurt om en timme och hoppas att jag prickar rätt så att hon slurpar i sig den, då kanske hon är i form sen.

Kräkless var ordet, verkligen, kan ju inte tvinga henne att äta och vi lyckas inte riktigt hitta hennes matschema och hon verkar ju inte ha hungerskänslor utan blodsockret bara dimper i botten och sen fungerar ingenting. Hon kan ju äta vi vet att hon kan det, men hon föredrar att dricka och hon går ju upp i vikt, det vet vi också, men orken och humöret påverkas ju även det av status på blodsocker. 

Så det är lock och pock för att få henne att äta, lirkandes och lurkandes. Sagoläsning vid matbordet,  lekar för att locka ned maten, mutor vad vi kan göra då hon ätit och när ingenting annat fungerar så blir det hot - vilket liksom aldrig fungerar, det vet vi ju. Men när ett barn inte ens vill ha glass, då finns det ju inte så mycket att göra egentligen, vi kan inte tvinga henne hur mycket vi än vill. Hela tiden snurrar i bakhuvudet förhoppningen att om vi bara hade det lugnt ett litet slag så kanske vi skulle få till matrutinerna och att Prinsessan skulle göra kopplingen att mat ger välbefinnande. 

Så less på att sätta mig vid samma matbord som henne just nu. Där hon i bästa fall petar lite förstrött i maten och när hon gjort det börjar hon sudda upp och ned för stolen, bankar med besticken, retas med LillMucklan, far fram och tillbaka och bara är överallt och ingenstans. Har slutat äta samtidigt som Prinsessan och försöker istället få henne intresserad av maten, vet inte om det hjälper men jag orkar inte äta när jag bara får ont i magen av all stress kring maten. Det är en sådan kontrast vid bordet, oroliga Prinsessan på ena sidan som inte kan sitta still och på den andra LillMucklan som kört ner hela ansiktet i maten och är helt frånvarande, tuggandes, mmmmhandes och ätandes och framförallt stillasittande. 

Som sagt vikten är inga problem, Prinsessan är inte stor men hon följer sina kurvor, men humöret är ett problem och man orkar ju inte utan mat. Vi pratar, pratar och pratar om att en bil behöver bränsle - men det hjälper inte för hon vill inte äta. Men så länge hon går upp i vikt så verkar det inte som att någon annan bryr sig, möjligtvis BUP då som rynkar pannan, men de har heller inga svar. Så vi sitter fast i detta träsk av icke-ätande, kontroll och dåligt humör.

Kräkless... verkligen kräkless är jag på detta.

Ingen ko på isen

Nej men en stor lila mystisk figur som ivrigt försöker stampa sönder isen, för det är sådan där härlig is, sådan där is med vatten under. Is som gnisslar och gnekar innan den så småningom spricker, det är med skräckblandad förtjusning som man trycker till det allra lilla sista så att isen ger vika. Den där lila figuren som barnen kallar för Mamma Mu, den där figuren som i december gav sig på att åka rutschkana så att det knakade och smällde.

Försiktigt kommer det två små nyfikna barn och tittar vad mamman gör, LillMucklan gillar inte när det gnisslar och gnäller om isen och det är lite läskigt när den bara ger vika, men Prinsessan tycker det är jättespännande och snart står hon upp till knäna i vatten. När LillMucklan ser att det är vatten under så är hon inte mycket sämre och det plaskas och skvätts i vattnet. Solen skiner faktiskt ute och i väskan finns det varm korv med bröd och barnen de tycker faktiskt att livet är ganska så bra idag. Prinsessan skrattar, hoppar och showar för kameran, LillMucklan bara tuffar runt, sprätter, skvätter och fiskar isflak.

Fast nu glömde jag nästan idag är ju inte Prinsessan en prinsessa utan hon är Bamse och så har hon varit de senaste dagarna och lämpligt nog är LillMucklan LilleSkutt. Mamman är dock inte så glad åt att ha blivit farmor, det känns liksom sådär, kanske är det en positiv tolkning till dunderhonung och räddning, tja så måste det ju nästan vara eller hur... även om mamman känner sig så oändligt trött och gammal. 

Men det kan ju inte Prinsessan (f´låt Bamse) veta, eller gör hon det? Nå pappan är desto nöjdare för han blev tydligen Skalman, han gnuggar sina händer och anser att Prinsessan nu har sett hans fulla intelligens potential. Så när Prinsessan/Bamse nu trillar, far och slår sig, eller kommer i full fart nerför rutschkanan så måste Skalman komma och förse henne med dunderhonung, för annars kan hon inte resa sig.

Det gäller verkligen att ha tungan rätt i munnen så man vet vem Prinsessan är för dagen och vad det är hon behöver. Vissa dagar är hon ju en katt som ramlar och far och den behöver absolut ingen hjälp upp. Fast det gör Bamse, om och om och om igen, tur att Bamse har både Skalman och LilleSkutt som springer och hämtar dunderhonung och hjälper på fötter.

Ändå ett värdigt slut på denna veckan som varit allt annat än rolig, Prinsessan har sett genomskinlig ut och LillMucklan har varit klart avslagen. Slagsmål, tjuvnyp, retsamheter, irritation, höga illskrik, icke-sömn och bara enorm ledsenhet och separationsångest. Man får vara så tacksam för de stunder då allting faktiskt fungerar och att vi idag söndag faktiskt fick ett par härliga timmar i solen, för de gör att man kanske orkar en liten stund till.

Konversation vid middagsbordet

Pappan kommer hem med en gul ros från jobbet, småfolket för stora ögon. Ååååh och aaah vilken fin blomma pappa. Pappan berättar att blomman heter ros, LillMucklan står andäktigt och luktar på blomman, håller i den och ser allmänt lite fånig ut, mamman tänker på tjuren Ferdinand. Fast förtrollningen släpper ganska snart och tja tar det fem minuter så är det inte mer innan det inte finns så mycket blomma kvar.

Men var har då pappan fått blomman ifrån?
Pappan berättar att han fått den av sin chef för att han klarat en kurs på jobbet.

Prinsessan:"Heter din chef mamma?"

Mhm det här tankesättet gillar mamman verkligen och börjar fundera på hur hon nu ska regera i sitt kungadöme, även kallat stökiga huset i folkmun.

Pappan skrattar lite och förklarar att det inte är så, mamman känner sig lite småbesviken. 

Då kommer nästa fråga från Prinsessan:"Äter din chef små barn?"

Eh what? Mamman vaknar bryskt ur sina funderingar och tvingas inse att Prinsessan inte alls riktigt har koll på det här med maktfördelning och var den reella makten bör ligga. Shit också tillbaka till ritbordet...

Så var det dags igen

Jaha så var det den där dagen igen, dagen innan Prinsessan vet att vi ska iväg och prata, göra ultraljud eller till sjukhuset och sticka fingret. LillMucklan tog sig en titt på storasyster och frågade:"Stanna hos mommo da´?" Till och med tvååringen vet alltså vad som är på g.

Så idag blomstrar kontrollbeteenden, hon ska ha full kontroll på sin värld och nåde det hårstrå som inte är med på noterna.

Två gånger har jag redan startat om henne nu och klockan är i skrivande stund bara 9:30. Startat om genom att bära upp henne i sängen låta henne snutta på nappen och ligga i mörkret och bara andas tills snyftningarna avtar.

Äta tänker hon inte göra idag och det gör ju inte humöret bättre på något sätt. Ser fram emot en dag då jag har en liten ilsk igel som inte släpper sin mamma ur sikte, som klättrar och klänger sig fast och som när hon inte får sitta i knäet hela tiden sparkar, skriker, nyps och slåss. När hon väl har tagit sig upp i knäet så får mamman ingenting göra förutom att hålla om den ylande Prinsessan hårt och nära.

Ännu en dag åt helvete i vår värld.

Barn, valfrihet och individualism

Av olika anledningar har jag börjat fundera på det här med förskola och barnomsorg, inte minst för att det börjar bli dags att på något sätt få in Prinsessan och LillMucklan i en större barngrupp. Med större barngrupp menar jag inte automatiskt 16-20 andra barn, utan kanske bara några få barn till, några lekkamrater, att lära sig ta del i en grupp, dela med sig och kanske även ett socialt utbyte.

När jag var liten så fanns det parklekar lite överallt, underbara parker att leka i och flera öppna förskolor att välja på. Någonstans på vägen när ekonomin började bli kärv så rationaliserades dessa alternativ bort, samtidigt gjorde kvinnan ett större intåg på arbetsmarknaden och kanske tyckte man att dessa alternativ inte längre behövdes? Fast i min värld, den där världen full av inre tankar, så undrar jag lite vad som var hönan och vad som som var ägget. Inte alltför sällan hör jag föräldrar, kanske främst mammor som längtansfullt pratar om när de ska få börja arbeta igen, för de håller på att mögla av att gå hemma, ingen stimulans och det finns få saker att ta sig för. För nu är det ju så att alla passar eller trivs inte att sitta på öppna förskolan, en parklek kan vara bra mycket mer otvunget. Men oavsett vad som kom först så är det ändå ett faktum, mötesplatserna för föräldrar och barn har minskat drastiskt. 

Sedan kom nästa steg, när "dagis" inte längre skulle heta dagis utan plötsligt blev "förskola" - vilket var ett led i att stärka personalens ställning. Att de faktiskt hade en pedagogiskt utbildning och inte bara var där för att förvara våra barn när vi jobbade. Problemet, som jag ser det, var dock bieffekten att många hakar upp sig på just den där pedagogiska verksamheten, att det känns som att många inte tror att de räcker till för sina barn längre - pedagogiskt och kanske även ibland även socialt. Mitt i dessa funderingar så snubblar jag över en annan blogg som tar upp samma tema, tjejen som bloggar skriver såhär:

"Jag anser i högsta grad att just föräldrarna är de mest kompetenta att ta hand om sina egna 

barn. Att hjälpa dem att växa upp till starka individer som tror på sig själva och som fått

utvecklas åt det håll som passar dem bäst – inte som det passar gruppen bäst. Och så vidare."

 (http://sandraeliasson.centerpartiet.net/2011/01/17/forskola-for-vem/)

Problemet som jag ser det är nu att många förskolor är överfulla, fulla till bristningsgränsen, stora barngrupper, låg personaltäthet, hög ljudvolym och kanske är det inte så konstigt att våra barn är så stressade. Jag tycker att det är så intressant att i dagens samhälle där vi bejakar individen och valfriheten så har vi som föräldrar ingen valmöjlighet för våra barn och våra barn har ännu mindre utrymme till individualism. För långt ifrån alla barn passar på en förskola, långt ifrån alla barn trivs i stora barngrupper. En del barn kanske behöver vara kvar hos sina föräldrar lite längre - för en del barn kanske stimulansen föräldrarna ger är tillräcklig, de kanske frodas bäst att få ta saker i sin takt. För på en förskola där personalen har en större grupp att ta hänsyn till så kan man inte alltid se individen eller anpassa takten efter ett barn.

Nu säger jag inte att viljan inte finns, men är det redan för lite personal på för många barn så säger det ju sig självt att möjligheten inte finns. Men jag anser att i en större barngrupp så måste barnens behov likriktas, på ett sätt kan det vara positivt att barnet lär sig ta hänsyn till andra och kanske inte alltid stå i centrum. Men detta rimmar sedan väldigt illa om vi ser till hur det ser ut på den vuxna arenan, där väldigt många jobbar på att förverkliga sig själv, att bli någon och att vara individuell är viktigt. Drar jag resonemanget till sin spets kan man då fråga om dessa individer kanske en gång i tiden var runda små bollar som pressades igenom fyrkantiga hål och nu försöker ta tillbaka det där runda igen?

"Idealt borde förskolan gynna utvecklingen hos alla barn. I realiteten kanske den 

tvärtom försvårar utvecklingen hos några barn – frågan är hur stor denna andel är."

("Om små barns behov och utveckling", Magnus Kihlbom)

"–De små barnen är utan tvekan de som drabbas allra hårdast när barngrupperna växer och vuxentätheten minskar. En fyraåring kan klara sig hyfsat ändå, men jag undrar hur politikerna 

tänker när det gäller de allra minsta? Magnus Kihlbom är säker på sin sak och inte den som 

tassar på i ullstrumporna. Ur det riktigt lilla barnets perspektiv kan en alltför stor grupp i kombination med få vuxna bli vad han kallar ”ren barnmisshandel”."

( http://lararnasnyheter.se/forskolan/2010/09/13/sma-barn-far-illa-forskolan )

Så nu när vi inte har några naturliga samlingsställen så blir det allt vanligare att barnen börjar på dagis senast vid 18 månader, ungefär då föräldrapenningen tar slut. Det finns en del som gärna skulle vilja vara hemma med barnen lite till men det känns inte så kul då man som förälder blir väldigt isolerad och det inte finns andra barn att träffa naturligt i lekparken osv.Sedan har vi ju även den ekonomiska aspekten, alla har inte råd att dryga på föräldrapenningen och då har man inte mycket val. Det intressanta är att regeringen har tagit fram en "barnomsorgspeng" - ett bidrag som ska följa barnet till den verksamhet som föräldrarna väljer. En jättefin tanke, att det ska finnas valfrihet och man ska kunna ta fram olika omsorgsformer. Problemet kommer bara när man som förälder inte blir upplyst om detta, att det finns andra alternativ. Visste du tex att det kanske finns möjlighet för dig att starta pedagogisk omsorg? Där du har möjlighet att starta ett familjedaghem eller en flerfamiljslösning? Detta är något man pratar tyst om, istället försvinner de kommunala dagmammorna, för de är för kostsamma, alltfler barn hamnar automatiskt i förskolan istället.

Jag har nu hört många ursäkter om att det är svårt att värva nya dagmammor mm, men frågan är hur pass öppen med informationen kommunen har varit? Det måste ju finnas fler föräldrar som vill vara hemma lite längre med sina barn men inte vet hur man ska lösa det, eller arbetslösa, som kanske arbetat till och från inom barnomsorgen. Varför inte satsa på dessa som visar intresse, kanske ge en 10 veckors introduktionskurs - 5 veckor teori om barn, kost och pedagogik för att sedan ge 5 veckor praktik. I Örebro kommun saknas för närvarande 400platser och 100 förskollärare - det är ju ohållbart - det säger sig självt barnen måste ju ta vägen någonstans men vart?
 
Som det ser ut nu med enorma barnomsorgsköer är de flesta bara tacksamma att få plats på en förskola, kanske vågar man då inte ställa så mycket krav?

Vissa barn mår jättebra på förskolan, andra mår mindre bra och vissa barn mår faktiskt riktigt dåligt. Jag säger inte att förskolan är dålig i sig  men jag önskar fler valmöjligheter, mindre barngrupper och en möjlighet för en lugnare vardag för alla barn. Som vuxen kan jag i viss mån välja var och med vad jag vill arbeta med - det anses vara mina rättigheter att i möjligaste mån kunna påverka min arbetssituation så att den passar mig bäst. Varför ska inte samma tes gälla mitt barn?