Av olika anledningar har jag börjat fundera på det här med förskola och barnomsorg, inte minst för att det börjar bli dags att på något sätt få in Prinsessan och LillMucklan i en större barngrupp. Med större barngrupp menar jag inte automatiskt 16-20 andra barn, utan kanske bara några få barn till, några lekkamrater, att lära sig ta del i en grupp, dela med sig och kanske även ett socialt utbyte.
När jag var liten så fanns det parklekar lite överallt, underbara parker att leka i och flera öppna förskolor att välja på. Någonstans på vägen när ekonomin började bli kärv så rationaliserades dessa alternativ bort, samtidigt gjorde kvinnan ett större intåg på arbetsmarknaden och kanske tyckte man att dessa alternativ inte längre behövdes? Fast i min värld, den där världen full av inre tankar, så undrar jag lite vad som var hönan och vad som som var ägget. Inte alltför sällan hör jag föräldrar, kanske främst mammor som längtansfullt pratar om när de ska få börja arbeta igen, för de håller på att mögla av att gå hemma, ingen stimulans och det finns få saker att ta sig för. För nu är det ju så att alla passar eller trivs inte att sitta på öppna förskolan, en parklek kan vara bra mycket mer otvunget. Men oavsett vad som kom först så är det ändå ett faktum, mötesplatserna för föräldrar och barn har minskat drastiskt.
Sedan kom nästa steg, när "dagis" inte längre skulle heta dagis utan plötsligt blev "förskola" - vilket var ett led i att stärka personalens ställning. Att de faktiskt hade en pedagogiskt utbildning och inte bara var där för att förvara våra barn när vi jobbade. Problemet, som jag ser det, var dock bieffekten att många hakar upp sig på just den där pedagogiska verksamheten, att det känns som att många inte tror att de räcker till för sina barn längre - pedagogiskt och kanske även ibland även socialt. Mitt i dessa funderingar så snubblar jag över en annan blogg som tar upp samma tema, tjejen som bloggar skriver såhär:
"Jag anser i högsta grad att just föräldrarna är de mest kompetenta att ta hand om sina egna
barn. Att hjälpa dem att växa upp till starka individer som tror på sig själva och som fått
utvecklas åt det håll som passar dem bäst – inte som det passar gruppen bäst. Och så vidare."
Problemet som jag ser det är nu att många förskolor är överfulla, fulla till bristningsgränsen, stora barngrupper, låg personaltäthet, hög ljudvolym och kanske är det inte så konstigt att våra barn är så stressade. Jag tycker att det är så intressant att i dagens samhälle där vi bejakar individen och valfriheten så har vi som föräldrar ingen valmöjlighet för våra barn och våra barn har ännu mindre utrymme till individualism. För långt ifrån alla barn passar på en förskola, långt ifrån alla barn trivs i stora barngrupper. En del barn kanske behöver vara kvar hos sina föräldrar lite längre - för en del barn kanske stimulansen föräldrarna ger är tillräcklig, de kanske frodas bäst att få ta saker i sin takt. För på en förskola där personalen har en större grupp att ta hänsyn till så kan man inte alltid se individen eller anpassa takten efter ett barn.
Nu säger jag inte att viljan inte finns, men är det redan för lite personal på för många barn så säger det ju sig självt att möjligheten inte finns. Men jag anser att i en större barngrupp så måste barnens behov likriktas, på ett sätt kan det vara positivt att barnet lär sig ta hänsyn till andra och kanske inte alltid stå i centrum. Men detta rimmar sedan väldigt illa om vi ser till hur det ser ut på den vuxna arenan, där väldigt många jobbar på att förverkliga sig själv, att bli någon och att vara individuell är viktigt. Drar jag resonemanget till sin spets kan man då fråga om dessa individer kanske en gång i tiden var runda små bollar som pressades igenom fyrkantiga hål och nu försöker ta tillbaka det där runda igen?
Så nu när vi inte har några naturliga samlingsställen så blir det allt vanligare att barnen börjar på dagis senast vid 18 månader, ungefär då föräldrapenningen tar slut. Det finns en del som gärna skulle vilja vara hemma med barnen lite till men det känns inte så kul då man som förälder blir väldigt isolerad och det inte finns andra barn att träffa naturligt i lekparken osv.Sedan har vi ju även den ekonomiska aspekten, alla har inte råd att dryga på föräldrapenningen och då har man inte mycket val. Det intressanta är att regeringen har tagit fram en "barnomsorgspeng" - ett bidrag som ska följa barnet till den verksamhet som föräldrarna väljer. En jättefin tanke, att det ska finnas valfrihet och man ska kunna ta fram olika omsorgsformer. Problemet kommer bara när man som förälder inte blir upplyst om detta, att det finns andra alternativ. Visste du tex att det kanske finns möjlighet för dig att starta pedagogisk omsorg? Där du har möjlighet att starta ett familjedaghem eller en flerfamiljslösning? Detta är något man pratar tyst om, istället försvinner de kommunala dagmammorna, för de är för kostsamma, alltfler barn hamnar automatiskt i förskolan istället.
Jag har nu hört många ursäkter om att det är svårt att värva nya dagmammor mm, men frågan är hur pass öppen med informationen kommunen har varit? Det måste ju finnas fler föräldrar som vill vara hemma lite längre med sina barn men inte vet hur man ska lösa det, eller arbetslösa, som kanske arbetat till och från inom barnomsorgen. Varför inte satsa på dessa som visar intresse, kanske ge en 10 veckors introduktionskurs - 5 veckor teori om barn, kost och pedagogik för att sedan ge 5 veckor praktik. I Örebro kommun saknas för närvarande 400platser och 100 förskollärare - det är ju ohållbart - det säger sig självt barnen måste ju ta vägen någonstans men vart?
Som det ser ut nu med enorma barnomsorgsköer är de flesta bara tacksamma att få plats på en förskola, kanske vågar man då inte ställa så mycket krav?
Vissa barn mår jättebra på förskolan, andra mår mindre bra och vissa barn mår faktiskt riktigt dåligt. Jag säger inte att förskolan är dålig i sig men jag önskar fler valmöjligheter, mindre barngrupper och en möjlighet för en lugnare vardag för alla barn. Som vuxen kan jag i viss mån välja var och med vad jag vill arbeta med - det anses vara mina rättigheter att i möjligaste mån kunna påverka min arbetssituation så att den passar mig bäst. Varför ska inte samma tes gälla mitt barn?
Nu säger jag inte att viljan inte finns, men är det redan för lite personal på för många barn så säger det ju sig självt att möjligheten inte finns. Men jag anser att i en större barngrupp så måste barnens behov likriktas, på ett sätt kan det vara positivt att barnet lär sig ta hänsyn till andra och kanske inte alltid stå i centrum. Men detta rimmar sedan väldigt illa om vi ser till hur det ser ut på den vuxna arenan, där väldigt många jobbar på att förverkliga sig själv, att bli någon och att vara individuell är viktigt. Drar jag resonemanget till sin spets kan man då fråga om dessa individer kanske en gång i tiden var runda små bollar som pressades igenom fyrkantiga hål och nu försöker ta tillbaka det där runda igen?
"Idealt borde förskolan gynna utvecklingen hos alla barn. I realiteten kanske den
tvärtom försvårar utvecklingen hos några barn – frågan är hur stor denna andel är."
("Om små barns behov och utveckling", Magnus Kihlbom)
"–De små barnen är utan tvekan de som drabbas allra hårdast när barngrupperna växer och vuxentätheten minskar. En fyraåring kan klara sig hyfsat ändå, men jag undrar hur politikerna
tänker när det gäller de allra minsta? Magnus Kihlbom är säker på sin sak och inte den som
tassar på i ullstrumporna. Ur det riktigt lilla barnets perspektiv kan en alltför stor grupp i kombination med få vuxna bli vad han kallar ”ren barnmisshandel”."
Så nu när vi inte har några naturliga samlingsställen så blir det allt vanligare att barnen börjar på dagis senast vid 18 månader, ungefär då föräldrapenningen tar slut. Det finns en del som gärna skulle vilja vara hemma med barnen lite till men det känns inte så kul då man som förälder blir väldigt isolerad och det inte finns andra barn att träffa naturligt i lekparken osv.Sedan har vi ju även den ekonomiska aspekten, alla har inte råd att dryga på föräldrapenningen och då har man inte mycket val. Det intressanta är att regeringen har tagit fram en "barnomsorgspeng" - ett bidrag som ska följa barnet till den verksamhet som föräldrarna väljer. En jättefin tanke, att det ska finnas valfrihet och man ska kunna ta fram olika omsorgsformer. Problemet kommer bara när man som förälder inte blir upplyst om detta, att det finns andra alternativ. Visste du tex att det kanske finns möjlighet för dig att starta pedagogisk omsorg? Där du har möjlighet att starta ett familjedaghem eller en flerfamiljslösning? Detta är något man pratar tyst om, istället försvinner de kommunala dagmammorna, för de är för kostsamma, alltfler barn hamnar automatiskt i förskolan istället.
Jag har nu hört många ursäkter om att det är svårt att värva nya dagmammor mm, men frågan är hur pass öppen med informationen kommunen har varit? Det måste ju finnas fler föräldrar som vill vara hemma lite längre med sina barn men inte vet hur man ska lösa det, eller arbetslösa, som kanske arbetat till och från inom barnomsorgen. Varför inte satsa på dessa som visar intresse, kanske ge en 10 veckors introduktionskurs - 5 veckor teori om barn, kost och pedagogik för att sedan ge 5 veckor praktik. I Örebro kommun saknas för närvarande 400platser och 100 förskollärare - det är ju ohållbart - det säger sig självt barnen måste ju ta vägen någonstans men vart?
Som det ser ut nu med enorma barnomsorgsköer är de flesta bara tacksamma att få plats på en förskola, kanske vågar man då inte ställa så mycket krav?
Vissa barn mår jättebra på förskolan, andra mår mindre bra och vissa barn mår faktiskt riktigt dåligt. Jag säger inte att förskolan är dålig i sig men jag önskar fler valmöjligheter, mindre barngrupper och en möjlighet för en lugnare vardag för alla barn. Som vuxen kan jag i viss mån välja var och med vad jag vill arbeta med - det anses vara mina rättigheter att i möjligaste mån kunna påverka min arbetssituation så att den passar mig bäst. Varför ska inte samma tes gälla mitt barn?
Intressanta tankar, det ligger onekligen mycket i det du säger. Finns ju län där man låter mammor/föräldrar fortsätta vara hemma med sina barn och där de får betalt för det om de tar emot lika många barn till som de själva har. Verkar dock som det mest har varit somaliska mammor som nappat på idén och den har fått mycket kritik från sina håll då man inte ställt krav på utbildning/svenskkunskaper. Så den kritiken kan nog absolut vara befogad. men iden är intressant tycker jag!
SvaraRaderaTack för många intressanta inlägg och för att du delar med dig så öppenhjärtligt av ditt liv!