Ingen ko på isen

Nej men en stor lila mystisk figur som ivrigt försöker stampa sönder isen, för det är sådan där härlig is, sådan där is med vatten under. Is som gnisslar och gnekar innan den så småningom spricker, det är med skräckblandad förtjusning som man trycker till det allra lilla sista så att isen ger vika. Den där lila figuren som barnen kallar för Mamma Mu, den där figuren som i december gav sig på att åka rutschkana så att det knakade och smällde.

Försiktigt kommer det två små nyfikna barn och tittar vad mamman gör, LillMucklan gillar inte när det gnisslar och gnäller om isen och det är lite läskigt när den bara ger vika, men Prinsessan tycker det är jättespännande och snart står hon upp till knäna i vatten. När LillMucklan ser att det är vatten under så är hon inte mycket sämre och det plaskas och skvätts i vattnet. Solen skiner faktiskt ute och i väskan finns det varm korv med bröd och barnen de tycker faktiskt att livet är ganska så bra idag. Prinsessan skrattar, hoppar och showar för kameran, LillMucklan bara tuffar runt, sprätter, skvätter och fiskar isflak.

Fast nu glömde jag nästan idag är ju inte Prinsessan en prinsessa utan hon är Bamse och så har hon varit de senaste dagarna och lämpligt nog är LillMucklan LilleSkutt. Mamman är dock inte så glad åt att ha blivit farmor, det känns liksom sådär, kanske är det en positiv tolkning till dunderhonung och räddning, tja så måste det ju nästan vara eller hur... även om mamman känner sig så oändligt trött och gammal. 

Men det kan ju inte Prinsessan (f´låt Bamse) veta, eller gör hon det? Nå pappan är desto nöjdare för han blev tydligen Skalman, han gnuggar sina händer och anser att Prinsessan nu har sett hans fulla intelligens potential. Så när Prinsessan/Bamse nu trillar, far och slår sig, eller kommer i full fart nerför rutschkanan så måste Skalman komma och förse henne med dunderhonung, för annars kan hon inte resa sig.

Det gäller verkligen att ha tungan rätt i munnen så man vet vem Prinsessan är för dagen och vad det är hon behöver. Vissa dagar är hon ju en katt som ramlar och far och den behöver absolut ingen hjälp upp. Fast det gör Bamse, om och om och om igen, tur att Bamse har både Skalman och LilleSkutt som springer och hämtar dunderhonung och hjälper på fötter.

Ändå ett värdigt slut på denna veckan som varit allt annat än rolig, Prinsessan har sett genomskinlig ut och LillMucklan har varit klart avslagen. Slagsmål, tjuvnyp, retsamheter, irritation, höga illskrik, icke-sömn och bara enorm ledsenhet och separationsångest. Man får vara så tacksam för de stunder då allting faktiskt fungerar och att vi idag söndag faktiskt fick ett par härliga timmar i solen, för de gör att man kanske orkar en liten stund till.