Ordallergier

Jag har vissa ord jag verkligen avskyr, vissa mer än andra, vissa kanske mest för innebörden andra för hur ofta man hör dem nämnas. Men det ord jag verkligen har svårt för är ordet trots, ni vet det där ordet som oftast nämns i samma andetag som ordet barn och olika åldrar. Som en universell förklaring till varför barnet stretar, vill något annat och inte alls är med på noterna. Jag har hört talas om 1,5-års trots, 2-års trots, 3-års trots, 4-års trots och sedan ska barnen tydligen komma in i lilla puberteten. Hör man alla dessa år med trots då är det ju lika bra att ge upp och låta barnet få trotsa, för tydligen är barnet bara illvilligt och vill sätta sig upp mot föräldrarna. 

Ok jag vet jag drog kanske det resonemanget lite långt, men om man lyssnar på hur vissa diskuterar detta med trots så är det just den känslan jag får. Uppgivenhet, eller att man rycker på axlarna, ingen idé för det är en sådan ålder. En ålder då som sträcker sig under flera år, men sedan då?

Jag tror som sagt inte på ordet trots. Jag tror istället på en frigörelseprocess från barnets sida, en process som börjar ungefär samtidigt som barnet lär sig att gå och på egen maskin förflytta sig ifrån sina föräldrar. Sedan kommer möjligheterna att verbalt kommunicera och det underbara ordet nej upptäcks av barnet. Många gånger tycker jag det kanske inte är så konstigt att barnet använder ordet nej, för barnet kanske faktiskt inte vill eller har lust. Jag som vuxen vill eller har faktiskt inte heller lust alla gånger även om jag kanske inte uttrycker det varenda gång. Men om jag skulle välja att uttrycka det, min vilja att ingenting göra, trotsar jag då någon eller använder jag mina rättigheter att få bestämma lite? Varför är det då inte samma för barnet. Jo jag vet, ibland säger barnet nej bara för att de kan, utan att egentligen tänka efter på vad som tillfrågas eller erbjuds. 

Barnet håller på att upptäcka sina gränser, när, var och hur har barnet en möjlighet att påverka och inverka på sin vardag? Om jag säger nej nu eller vägrar att delta i detta, vad händer då? Jag skulle vilja se detta som en nyfikenhet på livet och tillvaron, man skulle faktiskt till och med kunna säga att det är en upptäckarlust. Jag säger inte att det inte är pissejobbigt ibland med dessa små som gärna vill testa, töja på gränser och upptäcka lite väl mycket. Vissa dagar får man verkligen veta att man lever och det är lite av en dragkamp med barnet, lock och pock och mängder av förklaringar till vad som händer om man inte försöker samarbeta. 

Jag tror dock att skillnaden ligger i hur du ser på problemet, väljer du ordet trots, så tillskriver du barnet en massa egenskaper. Men framförallt så är barnet bara motsträvighet och vill vill jäklas med dig och sätta sig på tvären. För jodå den förklaringen har jag fått. Personligen tror jag att man tillskriver barnet alldeles för stort utrymme då, för ett så litet barn har inget konsekvensanalytiskt tänkande än utan barnet handlar ofta på impuls, eller snarare en brist på impulskontroll. Ser barnet något det vill eller inte vill göra, ja då kommer det att styra en stund framöver. Barn är spontana varelser och kan förlora sig väldigt mycket i nuet, då gäller det att som förälder försöka få barnet med på banan igen. 

Ser du istället denna ålder som en frigörelseperiod, med ökad självständighet där barnet lär sig att verbalisera sin vilja, då kommer man antagligen att bemöta barnet på ett annat sätt. För alla vill vi väl att våra barn så småningom ska växa upp till självständiga starka individer, individer som vet och kan hävda sin vilja. Individer som kan stå emot grupptryck och som vågar vara den de är. För allt detta ligger i skapandet just här och nu och barnet behöver hjälp av föräldrar och nära att sätta gränser, skapa en tryck omgivning med givna regler, så att barnet lär sig vilka dess referensramar är. 

Konsekvensen av de olika sätten att tänka blir bemötandet av barnet. Ser du det som att barnet bara vill jäklas med dig, tja då är kanske inte tålamodet på topp och det är ingen rolig situation. Som förälder lär du även känna dig ganska så provocerad eller så har du gett upp. Sen finns ju givetvis en del som ser detta beteende precis för vad det är men som använder sig av den alltför vedertagna termen trots. Men om vi nu väljer att se detta som en frigörelseperiod, är det kanske istället något som behöver uppmuntras och att man försöker ge barnen rätt redskap för att handskas med detta.

Regler och gränser är inget negativt, det hjälper barnet istället att komma vidare i sin upptäckt av det egna jaget. Regler och gränser ger trygghet, nej man får inte klättra på bordet, varken idag, imorgon eller någon annan dag. Då behöver inte barnet fundera så mycket mer på detta, eller jo sannolikt kommer barnet att testa idag, imorgon och någon annan dag om det får klättra på bordet. Barnet kommer heller inte att tycka att du är världens bästa förälder som säger nej, du får inte klättra på bordet. Men i längden kommer det att innebära att barnet kommer att kunna flytta vidare, för att undersöka en annan del av sin tillvaro.

Därför hyser jag en stark och intensiv allergi mot ordet, trots, det lilla ordet gör faktiskt att hela jag går i baklås. Om två vuxna diskuterar vad de ska göra och den ena inte vill - trotsar då den personen den andra? Om barnet inte vill städa sitt rum men föräldern vill att barnet gör det, kan man då inte se det som att föräldern faktiskt trotsar barnet? Det blir en lite lätt surrealistisk diskussion om vem som har rätt och vem som har fel och just detta känner jag är kärnan i detta med trots. För en förälder har inte automatiskt rätt och barnet fel i situationen, de har oftast bara olika syn på tillvaron. Föräldern ser till det större perspektivet, något det lilla barnet inte än har lärt sig, så hur kan man då förvänta sig att barnet ska göra det och även ha kontroll över konsekvenser av sitt handlande?