Jag är så kräkless på detta med mat, verkligen kräkless. Prinsessan åt bättre en period, visade intresse och åt det mesta vi ställde framför henne, inga stora portioner men det var mycket för att vara hon. Då är man så urbota dum att man börjar hoppas och tror att hon kanske äntligen är på banan, att matvägran tidigare var hjärtrelaterad. Eller hur... mat känns inte som något kul, det känns bara som ett nödvändigt ont och detta eviga tragglande med Prinsessan tär långsamt på oss.
Prinsessan gick ju upp ganska bra i vikt då vi berikade hennes välling, med både mjölk och rapsolja, så vi började fasa ur det. För så ska man ju göra så att de inte dricker sig mätta på vällingen och barnen måste ju äta annan mat också. Fast om man är en Prinsessa som föredrar att inta allt i drickform så gick det sådär... För i samma takt som vi fasade ur mjölk och olja så började hon dricka allt mindre välling och tja ju mindre välling hon drack desto tjurigare var hon på morgon. Desto tjurigare Prinsessa på morgon desto mindre frukost och med mindre frukost i magen så var blodsocker-bergochdalbanan ett faktum.
Idag har hon knaprat lite på en skinksmörgås, tre små musbett, så nu kan vi inte göra någonting innan hon har ätit för då kommer hon bara trilla ihop i en liten arg, skrikande och ledsen hög. Får erbjuda en drickyoughurt om en timme och hoppas att jag prickar rätt så att hon slurpar i sig den, då kanske hon är i form sen.
Kräkless var ordet, verkligen, kan ju inte tvinga henne att äta och vi lyckas inte riktigt hitta hennes matschema och hon verkar ju inte ha hungerskänslor utan blodsockret bara dimper i botten och sen fungerar ingenting. Hon kan ju äta vi vet att hon kan det, men hon föredrar att dricka och hon går ju upp i vikt, det vet vi också, men orken och humöret påverkas ju även det av status på blodsocker.
Så det är lock och pock för att få henne att äta, lirkandes och lurkandes. Sagoläsning vid matbordet, lekar för att locka ned maten, mutor vad vi kan göra då hon ätit och när ingenting annat fungerar så blir det hot - vilket liksom aldrig fungerar, det vet vi ju. Men när ett barn inte ens vill ha glass, då finns det ju inte så mycket att göra egentligen, vi kan inte tvinga henne hur mycket vi än vill. Hela tiden snurrar i bakhuvudet förhoppningen att om vi bara hade det lugnt ett litet slag så kanske vi skulle få till matrutinerna och att Prinsessan skulle göra kopplingen att mat ger välbefinnande.
Så less på att sätta mig vid samma matbord som henne just nu. Där hon i bästa fall petar lite förstrött i maten och när hon gjort det börjar hon sudda upp och ned för stolen, bankar med besticken, retas med LillMucklan, far fram och tillbaka och bara är överallt och ingenstans. Har slutat äta samtidigt som Prinsessan och försöker istället få henne intresserad av maten, vet inte om det hjälper men jag orkar inte äta när jag bara får ont i magen av all stress kring maten. Det är en sådan kontrast vid bordet, oroliga Prinsessan på ena sidan som inte kan sitta still och på den andra LillMucklan som kört ner hela ansiktet i maten och är helt frånvarande, tuggandes, mmmmhandes och ätandes och framförallt stillasittande.
Som sagt vikten är inga problem, Prinsessan är inte stor men hon följer sina kurvor, men humöret är ett problem och man orkar ju inte utan mat. Vi pratar, pratar och pratar om att en bil behöver bränsle - men det hjälper inte för hon vill inte äta. Men så länge hon går upp i vikt så verkar det inte som att någon annan bryr sig, möjligtvis BUP då som rynkar pannan, men de har heller inga svar. Så vi sitter fast i detta träsk av icke-ätande, kontroll och dåligt humör.
Kräkless... verkligen kräkless är jag på detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar