En stökig vecka

Lika lugn som veckan innan var lika stökig var förra veckan och det märks, för idag är det Prinsessan Upp-å-Ner som bor hos oss. Prinsessan som får panik om hon inte hela tiden vet var jag är, som bara ska upp i knäet och sitta stilla. Sådär stilla så man funderar på om hon försöker att bli ett med mig. Tålamodet är även icke existerande idag, allt ska ske på en gång annars kommer de stora tårarna, fort och tungt. LillMucklan har redan blivit nedpetad med ett stort dunk i golvet då hon blev lite för närgången med Prinsessan. 

På måndagen var det avslutning på öppna förskolan, kan väl lugnt konstatera att jag var helt slut i huvudet och kanske inte så konstigt när det där "örat" på väggen konstant markerade rött, så ljudvolymen var ju helt åt skogen. Men samtidigt så var där inte fler barn än vad Prinsessan en normal dag kommer att stöta på då hon går på förskola, helt vansinnigt egentligen. På många förskolor löser man det ju genom att ta in fler pedagoger i barngrupperna, men det löser ju enligt mig ingenting för det är fortfarande för många barn på ett och samma ställe.  Måste även tycka att det är bra sorgligt då även de förskolechefer jag pratat med uppgivet konstaterar att barngrupperna är för stora.

BVC-besöket på tisdagen avlöpte väl någorlunda, BVC-tanten höll sig på sin kant. Men jag kan dessvärre även se hur Prinsessans upplevelse av vården även smittat av sig på LillMucklan. Vilket resulterade i att jag hade en LillMuckla som vägrade delta i något som helst, fast jag fick dock både väga och mäta henne, något som Prinsessan totalvägrar. Prinsessan började gnälla redan i väntrummet att hon inte ville vara på vårdcentralen, spelade ingen roll att det var LillMucklans besök Prinsessan ville inte vara där. Behöver jag säga att när vi väl gick sedan så slog nog båda barnen sprintrekord till bilen. Gjorde sedan dumheten att stanna på Coop forum för att posta hjärtekatterna, något Prinsessan inte alls ville, så det var först när jag kom hem som jag insåg att portot blev helt uppåt väggarna. Skit skit skit liksom... 

På onsdagen skulle jag försöka åka och handla med barnen, men det var bara att glömma, för Prinsessan var inte alls i form så var bara att vänta på att pappan kom hem efter jobbet och åka själv till affären. Vilket Prinsessan givetvis bröt ihop rejält över. Hon lugnade dock ner sig under tiden jag var borta, men det blev ännu en kväll då Prinsessan planlöst snurrade runt, runt, runt våra fötter istället för att komma till ro i sin säng. Något som börjar kännas mer som en regel än ett undantag och som gör att alla är irriterade på varandra. Vi vuxna som får noll och ingen egentid och Prinsessan som är ordentligt övertrött. 

På torsdagen bar det av till Stadsparken, vilket vi inte var ensamma om då solen gjorde en kraftansträngning och log mot oss. Det gick väl sådär, så länge Prinsessan fick vara ifred med LillMucklan i en klätterställning var allt frid och fröjd. Men så kom andra barn, de kom för nära och de härjade runt och då gick Prinsessan därifrån. Ställde sig lite på avstånd och iakttog. Så säger Prinsessan:

"Jag ramlade slog mig där förut" 

"Det kom blod i näsan och pappa torkade"

Kanske inte så anmärkningsvärt i sig, förutom att jo hon ramlade och slog sig i klätterställningen förra året då vi var i parken. Det senare att det kom blod i näsan, det var i en annan park fast med en liknande rutschkana. Här börjar jag fundera på om det är så Prinsessans minne fungerar, det generaliserar och slår ihop händelser. Om minnet fungerar så med sjukvård och kontakt med främlingar så förstår jag att tillvaron måste vara skrämmande och jobbig för Prinsessan. Men hur sjutton bryter man dessa generaliseringar och visar på att det är många olika episoder? Eller om det kanske blir värre då Prinsessan varit med om alltför mycket på flera olika ställen. 

Prinsessan gjorde ett försök att åka i en rutschkana sedan till slut på sidan av där det inte fanns så många barn, men detta gjordes inte utan att hon fick både LillMucklan, Jösta och en vuxen med sig. Fast hon kommer tillbaka ganska så snart och förklarar att hon vill gå till en annan park, hon vill inte vara här längre. Vilket gör ont i hjärtat, samtidigt som det är skönt att Prinsessan äntligen är så stor att hon kan berätta vad det är hon vill och behöver. 

Fredagen var en regnig och lugn innedag, där Prinsessan satt i knäet i princip hela tiden. Vilket är mysigt på sitt sätt men samtidigt oerhört frustrerande för min del då jag blir så bunden och känner att jag ingenting får gjort. Fast jag vet att det är vad hon behöver, men det hjälps inte jag är och känner mig frustrerad, uttråkad och ledsen. Det ska inte behöva vara såhär, att vi gör något som egentligen inte är något onormalt, dvs besöker öppna förskolan eller en park och sedan har vi en liten tjej som behöver ett dygn av vila, lugn och närhet. Dock gjorde nog denna dagen lite nytta för tänk Prinsessan pep iväg upp med pappa och LillMucklan och somnade samtidigt med LillMucklan så vi fick möjlighet att titta på film med Stora som inte är lämplig för små ögon och öron. Sedan blev natten helt åt h*****e  dessvärre, vilket dock bekräftade misstanken om att LillMucklan inte tål citrusfrukter. Det tråkiga är att Prinsessan får panik om några går ur sängen så då måste även hon följa med. Säg den lycka som varar för alltid. 

Lördag hade vi städdag på gården, något Prinsessan tyckte var himla kul, för då var mamma, pappa och Stora ute samtidigt fast på olika håll, så Prinsessan hade möjlighet att cykla mellan. Eller att få hjälpa till och sopa, plocka löv och göra fint, för att hjälpa till det gillar Prinsessan. Bakslaget kom vid fikat, då satt alla barn vid en bänk och åt lite bullar och drack saft. Jag satte mig straxt bakom Prinsessan, så att hon ändå skulle få möjlighet att vara med och göra som de andra barnen. Men så började tårarna trilla, tungt och sedan kom små snyftningar och hickande: "Jag vill till pappa, jag vill inte sitta här längre". Fick gå ifrån en stund, hämta pappan till LillMucklan och sedan återvände vi till fikabordet, med Prinsessan tätt tryckt mot kroppen, näsan inborrad i tröjan, totalt avskärmad från omvärlden. Så det blev ännu en kväll med en Prinsessa som rastlöst gnor upp och ned i soffan och inget filmmys som var tänkt utan en mer barnvänlig film, stor besvikelse på alla håll och kanter.

Söndagen var väl egentligen inte så rörig, men Stora hade kompisar hemma och då sprallar Prinsessan igång, då hon kanske egentligen hade behövt sitta och ta det lugnt. Så tja idag är det måndag, en ny vecka och Prinsessan vaknade sur och blev ännu surare när vi inte skulle till öppna förskolan, för det gör man på måndagar, suck. Å här sitter jag nu ett par timmar senare, med Prinsessan tätt tryckt intill kroppen och hoppas att det räcker med att ha måndagen som omstartsdag och att vi är redo att möta dagen kanske imorgon igen.