Med hjärtat i din hand

Klockan 7 vandrade jag och Prinsessan ner till 323:an, mörkt och kallt ut och det förde mig tillbaka nästan 3 år i tiden. Till den där luciamorgonen då vi stod i samma situationen, då med ett litet knyte nu med en betydligt större Prinsessa.

Mörkt och mysigt på avdelningen, så vi kröp upp i en soffa och läste Emil tillsammans, vi satt nära nära, så underbart att få sitta och känna hennes doft, känna hur hon andades och hur bara existerade. Sedan kom sjuksköterskan och så fick Prinsessan en dos stesolid (lugnande), sedan vidare in i duschen för att göra sista descutan-tvätten. Prinsessan hade nu lärt sig att detta var inte så himlades kul, men vi lyckades genomföra den utan större bekymmer. På bänken låg "Prinsessklänningen" och väntade.
"En sån har Pinsessan Toria mamma"
Prinsessan Victoria som genom sitt bröllop i somras blivit en av Prinsessans främsta referensfigurer.

Började gå lite långsamt nu att knäppa knapparna, stesoliden började verka, men envis som den lilla Prinsessan är så fortsatte hon, trots att fingrarna inte riktigt gjorde som hon ville. Gick ut i soffan och satte oss igen, pappa och lillasyster hade också då anlänt så vi läste lite mer saga. Sedan sattes det bedövningsplåster på handryggarna (inte emla-plåster utan ett plåster som värmer, perfekt för små svårstuckna barn). Rosa plåster, prinsessplåster givetvis. Prinsessplåstret kompletterades med ett namnarmband:
"Titta nu har jag armband som Lotta" förklarar Prinsessan stolt

Tio i åtta ringde man från narkos och ville att vi skulle komma upp lite tidigare då sömnmedlet Prinsessan skulle få skulle ta lite längre tid att verka. Så vi ställde oss allihop i den där hissen, som trots att den inte är snabb gick alldeles alldeles för fort. Kände hur jag började skaka men tvingade mig själv att tänka på glada vackra saker, för Prinsessans skull. Kunde inte bryta ihop nu, när hon behövde vara stark och behövde allt positivt vi kunde ladda henne med. Så det var bara att bita ihop, blinka bort tårarna, andas hårt ett par gånger, tänka små gulliga kaniner och kliva över tröskeln in på narkos.

Att få sömnmedlet i rumpan tyckte väl inte Prinsessan var sådär jättekul, men det gick fort över och sedan fick jag upp henne i min famn, belysningen dämpades och vi småpratade om allt vi skulle kunna göra då hjärtat var lagat.
"Jag vill ju cykla som Lotta" sagt med en stor gäsp.
Sedan sjöng och vyssjade jag på Prinsessan en stund till och så kände jag hur hon blev alldeles slapp och då kom ögonblicket jag hade fruktat, när hon skulle läggas över i narkossköterskans armar. Tanken for igenom huvudet att jag skulle låtsas som hon inte hade somnat, men det var bara att skjuta på det oundvikliga. Så jag flyttade försiktigt över Prinsessan till hennes pappa först så han kunde krama om henne ordentligt och sedan flyttade hon vidare till narkossköterskan. Nu kom alla tårar som inte hade kommit tidigare... Det gjorde så ont...

Men vi hade lillasyster att tänka på, en lillasyster som glatt tagit 323:ans sköterska i handen och trippat iväg in på uppvaket och rotade i deras presentlådor. Inte sådär särskilt intresserad av att följa med oss, hon hade det ganska bra där uppflugen på bänken med alla skatter.

Under promenaden till Ronald gjorde vi upp lösa planer för dagen, lite shopping på Allum, hem äta lunch, ta ut lillasyster och sova och kanske passa på att geocacha lite och sen kanske köra universum eller något då lillasyster sovit färdigt.

När telefonen ringer kl12 då vi står och handlar på ICA blev jag vettskrämd, nu skulle de ju inte ringa, och om de ringde nu kunde det inte betyda något bra alls, de hade ju sagt framemot eftermiddagen.

Men det var glädjande besked, man hade lyckats att byta conduiten/contegran från en 12:a till en 18 mm, förhoppningen hade varit minst 16, man hade även lyckats få till en extra sväng på kärlet så att flödet skulle se bättre ut. Trycket i Prinsessans hjärta hade nu sjunkit ner till 1/3 av tidigare tryck, det börjar närma sig normaltryck för ett litet barnhjärta. Vidare hade man lyckats med allt detta utan att stänga av Prinsessans hjärta utan man hade kunnat leda om blodflödet, så man hade opererat på ett slående hjärta. Helt ofattbart att ta in allt detta på en gång...

Två timmar senare ringde man från IVA och vi skulle få komma och hälsa på Prinsessan, man skulle då även försiktigt försöka börja väcka henne, för att redan samma kväll extubera henne.

Klockan 16 andades Prinsessan helt för egen maskin, med lite stöttning av en syrgastratt. Såpass vaken att hon såg att vi var där så vi fick krypa upp till henne i sängen och sätta henne i knäet. Detta efter att hon lyckats med konststycket att ställa sig upp med alla sladdar och slangar och vi fick kasta oss över henne så hon inte skulle rycka ut något och göra sig illa.

Stora, starka, envisa Prinsessan.

Man konstaterade iallafall att så särskilt ont kunde hon inte ha när hon rörde sig så obehindrat.

Prinsessan ville nu ut och leka för nu var ju hennes hjärta lagat. Nå efter att Prinsessan och lillasyster kastat plastspindlar på varandra, en lek som lillasyster vann då Prinsessan bara orkade kasta två gånger, somnade hon om hårt i pappas famn.

Vi insåg dock att denna envisa lilla dam skulle vi inte kunna hålla i schack under natten och hon behövde sova, så Prinsessan fick en dos sömnmedel och somnade sött, men inte en Törnrosa slummer utan en mycket lättare slummer. En slummer som skulle avbrytas då vi kom upp på IVA dagen efter, inte tidigare, för som man sa på IVA vi hade nog förtjänat en sovmorgon.

Så Prinsessan sov ostört hela natten och kanske drömde hon om Lottas lilla röda cykel?