Lördagen gick lite på halvfart sådär, såsom helgerna gärna gör på sjukhuset. Tiden står lite stilla, det känns nästan som att lamporna inte riktigt tändes och det är väldigt mycket mindre personal som snurrar runt.
In genom dörren till morgonpasset kom ännu ett bekant ansikte, en manlig barnsköterska (eller heter det barnskötare?), en som egentligen inte hade haft så mycket att göra med Prinsessan. Men kom ihåg hur många timmar han hade burit runt på den stackars lilla föräldralösa pojken som legat mittemot Prinsessan under första vändan i Gbg, det där lilla ledsna skriket som genast tystnade så snart han fick komma upp i någons famn. Mitt hjärta blödde för den lilla killen, inte nog med att han hade så mycket att möta han fick dessutom göra det alldeles själv. Personalen försökte sitta med honom så mycket de bara hann och alltsomoftast var det just denna manliga barnsköterska som barn runt runt på honom, samtidigt som han försökte göra något annat. Fördomen om män som inte kan multitaska fick sig en liten törn i kanten...
Jag tror att denna barnskötare var ganska grön på avdelningen hösten-07, kunde dock snart till min glädje se att han hade blivit riktigt varm i kläderna. Han var nog en av de få som lyckades hantera Prinsessan rätt, han och hans tama "blinkande-ödlepenna" Krokosaurusen, som Prinsessan bara brann av habegär till. Inte för att hon egentligen kanske ville göra saker, men så kom frågan om hon inte ville ta hand om Krokosaurusen och jo det ville hon ju, så då fick man väl svälja medicinen, eller stå på den där dumma vågen eller vad det nu var det handlade om. Ingen stress, ingen press men ändå underförstått att han ville att hon skulle delta i vissa saker, han kändes trygg och det förmedlade han till Prinsessan. Att han sedan lyckades vaska fram ett litet anteckningsblock gjorde ju bara saker än bättre.
Morfindosen sänktes även väsentligt under morgonen så nu började pupillerna växa till sig lite, vilket kändes skönt. För det hade varit ganska så obehagligt när Prinsessan med vad vi trodde oseende ögon observerade och såg allting. Hon tjatade fortfarande om att få gå ner och leka och for runt runt i sängen, även om hon så smått under dagen började bli lite mera "kompis" med slangar och sladdar. Istället för att dra irriterat i dem började hon försiktigt plocka och flytta på dem innan hon ämnade röra sig i andra riktningen, CVK-sladdarna var dock hennes största bekymmer, men hon behandlade dem snart som om hon hade haft en lång Rapunzel-fläta och svepte dem raskt och prinsesslikt över axeln när de trillat på fel sida.
Den som dock inte var på gott humör det var LillMucklan, värre surbuling får man
leta efter, det var dumma mamma, dumma pappa, dumma storasyster, dumma sjukhus, dumma vagnen och ja dumma det mesta. LillMucklan ville inte alls sitta snällt i knäet hos någon av oss bredvid Prinsessan. För Prinsessan var dum, dum, dum, dum och åter dum, vilket LillMucklan vrålade så snart hon kom in på 3-rummet.
"Dumma Fea, sitta fass´umpan, sukhus"
Det gick inte att ha LillMucklan inne på salen några längre stunder och inte heller ville hon leka nere i hörnet på avdelningen. Hon ville helt enkelt inte göra någonting. Det är inte lätt att vara syster alla gånger heller, att transporteras fram och tillbaka mellan sjukhuset och Ronald, Ronald och sjukhuset och så tillbaka igen.
Dagen började hoppfullt, det talades om att vi kanske skulle få eget rum under dagen. Det var inte vanligt att man fick det så länge barnet hade morfindropp, men det hände att vissa barn ändå fick det. Detta ändrades så småningom till att man skulle flytta skrikbebisarna till det andra vakrummet och att vi skulle få ligga ensamma inne på 3-rummet. Även om vi vet att det ofta kan förekomma dessa glädjekalkyler så blev vi oerhört besvikna när kvällen kom och ingen förflyttning hade skett. Ännu en natt på salen med samma förutsättningar som natten innan. Hade ett ganska hårt, aggressivt och upprört samtal med Prinsessans barnskötare, ställde frågan på sin spets - vad skulle hända om vi föräldrar inte orkade sitta en natt till med Prinsessan? Inte orkade försöka parera hennes kast eller idéer om att ta sig ur sängen, eller orkade distrahera henne så att hon glömde bort detta och inte ångestskrek. Han svarade lite svävande att då fick de ta in extra personal för att ta hand om henne om det fanns möjlighet. inte för att vi någonsin skulle ha övergett Prinsessan, inte på några som helst villkor, men jag ville någonstans göra dem uppmärksamma på det ohållbara i situationen.
Framemot kvällen när Prinsessan ska få mediciner och pysslas om speedar hon igång något fasansfullt. Känslan jag fick var att plötsligt var ingen hemma, ångest och frustration hade tagit över, det gick inte att distrahera eller försöka lugna henne, runt runt runt i sängen snurrade Prinsessan. Sjuksköterskan såg vad jag menade och sänkte snabbt som attan morfindosen ytterligare. 3o minuter senare slappnade Prinsessan av och somnade, för första gången sedan kl5 denna dag. En sömn full av drömmar, gnyende och gråt, men hon sov iallafall.
En skärmvägg sattes upp runt sängen, man dämpade belysningen och efter att jag irriterat på förmiddagen pratat med Prinsessans barnskötare om bristen på hänsyn från de som kom in på rummet, motade han snabbt ut människor ur rummet som inte hörde dit. Man hade även tagit in en extra barnskötare till natten till skrikbebis nr1, extra kärlek och omsorg till honom. Natten blev därför något lugnare, för alla inblandade, även om jag som förälder inte sov sådär jättebra nedknölad i sängen bredvid en svettkladdig liten Prinsessa.
Men huvudsaken var att Prinsessan hade kunnat koppla av och fått lite läkande sömn. Att hålla igång som hon hade gjort i två dygn, nyopererad kändes inte bra, visst kändes det skönt att hon inte verkade ha ont och att hon hade så mycket energi, men kroppen behövde läkas och få vila.
Jag tror att denna barnskötare var ganska grön på avdelningen hösten-07, kunde dock snart till min glädje se att han hade blivit riktigt varm i kläderna. Han var nog en av de få som lyckades hantera Prinsessan rätt, han och hans tama "blinkande-ödlepenna" Krokosaurusen, som Prinsessan bara brann av habegär till. Inte för att hon egentligen kanske ville göra saker, men så kom frågan om hon inte ville ta hand om Krokosaurusen och jo det ville hon ju, så då fick man väl svälja medicinen, eller stå på den där dumma vågen eller vad det nu var det handlade om. Ingen stress, ingen press men ändå underförstått att han ville att hon skulle delta i vissa saker, han kändes trygg och det förmedlade han till Prinsessan. Att han sedan lyckades vaska fram ett litet anteckningsblock gjorde ju bara saker än bättre.
Morfindosen sänktes även väsentligt under morgonen så nu började pupillerna växa till sig lite, vilket kändes skönt. För det hade varit ganska så obehagligt när Prinsessan med vad vi trodde oseende ögon observerade och såg allting. Hon tjatade fortfarande om att få gå ner och leka och for runt runt i sängen, även om hon så smått under dagen började bli lite mera "kompis" med slangar och sladdar. Istället för att dra irriterat i dem började hon försiktigt plocka och flytta på dem innan hon ämnade röra sig i andra riktningen, CVK-sladdarna var dock hennes största bekymmer, men hon behandlade dem snart som om hon hade haft en lång Rapunzel-fläta och svepte dem raskt och prinsesslikt över axeln när de trillat på fel sida.
Den som dock inte var på gott humör det var LillMucklan, värre surbuling får man
leta efter, det var dumma mamma, dumma pappa, dumma storasyster, dumma sjukhus, dumma vagnen och ja dumma det mesta. LillMucklan ville inte alls sitta snällt i knäet hos någon av oss bredvid Prinsessan. För Prinsessan var dum, dum, dum, dum och åter dum, vilket LillMucklan vrålade så snart hon kom in på 3-rummet."Dumma Fea, sitta fass´umpan, sukhus"
Det gick inte att ha LillMucklan inne på salen några längre stunder och inte heller ville hon leka nere i hörnet på avdelningen. Hon ville helt enkelt inte göra någonting. Det är inte lätt att vara syster alla gånger heller, att transporteras fram och tillbaka mellan sjukhuset och Ronald, Ronald och sjukhuset och så tillbaka igen.
Dagen började hoppfullt, det talades om att vi kanske skulle få eget rum under dagen. Det var inte vanligt att man fick det så länge barnet hade morfindropp, men det hände att vissa barn ändå fick det. Detta ändrades så småningom till att man skulle flytta skrikbebisarna till det andra vakrummet och att vi skulle få ligga ensamma inne på 3-rummet. Även om vi vet att det ofta kan förekomma dessa glädjekalkyler så blev vi oerhört besvikna när kvällen kom och ingen förflyttning hade skett. Ännu en natt på salen med samma förutsättningar som natten innan. Hade ett ganska hårt, aggressivt och upprört samtal med Prinsessans barnskötare, ställde frågan på sin spets - vad skulle hända om vi föräldrar inte orkade sitta en natt till med Prinsessan? Inte orkade försöka parera hennes kast eller idéer om att ta sig ur sängen, eller orkade distrahera henne så att hon glömde bort detta och inte ångestskrek. Han svarade lite svävande att då fick de ta in extra personal för att ta hand om henne om det fanns möjlighet. inte för att vi någonsin skulle ha övergett Prinsessan, inte på några som helst villkor, men jag ville någonstans göra dem uppmärksamma på det ohållbara i situationen.
Framemot kvällen när Prinsessan ska få mediciner och pysslas om speedar hon igång något fasansfullt. Känslan jag fick var att plötsligt var ingen hemma, ångest och frustration hade tagit över, det gick inte att distrahera eller försöka lugna henne, runt runt runt i sängen snurrade Prinsessan. Sjuksköterskan såg vad jag menade och sänkte snabbt som attan morfindosen ytterligare. 3o minuter senare slappnade Prinsessan av och somnade, för första gången sedan kl5 denna dag. En sömn full av drömmar, gnyende och gråt, men hon sov iallafall.
En skärmvägg sattes upp runt sängen, man dämpade belysningen och efter att jag irriterat på förmiddagen pratat med Prinsessans barnskötare om bristen på hänsyn från de som kom in på rummet, motade han snabbt ut människor ur rummet som inte hörde dit. Man hade även tagit in en extra barnskötare till natten till skrikbebis nr1, extra kärlek och omsorg till honom. Natten blev därför något lugnare, för alla inblandade, även om jag som förälder inte sov sådär jättebra nedknölad i sängen bredvid en svettkladdig liten Prinsessa.
Men huvudsaken var att Prinsessan hade kunnat koppla av och fått lite läkande sömn. Att hålla igång som hon hade gjort i två dygn, nyopererad kändes inte bra, visst kändes det skönt att hon inte verkade ha ont och att hon hade så mycket energi, men kroppen behövde läkas och få vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar