Rättvisa - eller två små fötter utan skor

Där på golvet stod plötsligt två små skolösa fötter, ett par svettiga fötter i blommiga strumpor. Fötterna upptog hela mitt synfält där jag satt på golvet och samtidigt som tanken slog mig hörde jag barnet säga:
"Jag också prova nya skor"

Givetvis


Jag kände hur tårarna började samlas, för det var så rörande - de blommiga fötterna och det lilla blonda barnet som ville ha likadant som storasyster.

Givetvis

Orättvisan i det hela sköljde över mig - för varför ska storasyster få när inte lillasyster får. Det borde vara så självklart, om det nu inte var för att det i garderoben hemma stod ett par stövlar från förra året. Storasysters gamla visserligen, men i gott skick och alldeles lagom för lillasyster. Förutom detta faktum så markerade siffrorna på kontot att pengarna knappt räckte till ett par nya skor till storasyster.

Lillasyster klev självklart iväg mot skorna som storasyster nyss provat, sög åt sig ett par stövlar och satte dem på fötterna. "Så nu är jag också fin". Tar av sig skorna stoppar ned dem i en kartong och kommer med den till mig.

Givetvis

För precis så gjorde vi när vi valde storasysters skor, stoppade dem i kartongen och var på väg mot kassan.  Fast så långt kom vi  inte för där på golvet stod plötsligt de där små blommiga strumporna och ville också ha och vara likadan. Försökte förklara för en mycket ledsen liten tjej att det fanns skor till henne hemma, fast det hjälpte ju föga för skorna fanns inte där på plats. En slokig liten hundvalp, med stora ledsna bedjande ögon. Jag kände mig som en stor skurk och tårarna brände. 

ORÄTTVISA

Det förstod jag ju, orättvist och känslan av att inte få. Även om det inte var motiverat att köpa till lillasyster, men jag förstod och kände hennes besvikelse. Denna lilla underbara, envisa, spelevink till varelse som alltför ofta bara får hänga med - som dessvärre för många gånger har kommit i kläm på grund av storasysters hjärtfel. Lillasyster som sällan klagar, utan bara finner sig i situationen, kanske är det en typisk lillasyster jag vet inte, för med storasyskonet har man en annan tid och möjlighet att anpassa? En lillasyster som oftast sitter still och bara väntar på att storasyster ska bli klar med sin undersökning eller provtagning, men som ändå bara får stå på sidan av och se då storasyster belönas.

En lillasyster som egentligen förtjänar alla nya skor i världen och jag skulle så gärna vilja ge henne allt och lite till. Fast egentligen är det ju inte det som är kärlek, alla de där materiella sakerna och de kan ju på inget sätt kompensera hur situationen ser ut. Antagligen skulle alla dessa skor inte kunna kompensera. 

Givetvis

Men jag tror ändå att det hade känts himla gott att ha fått ge lillasyster ett par skor, att se det lilla ansiktet lysas upp av ett leende. Att se henne stolt bära sin egen skokartong fram till kassan och känslan av rättvisa i situationen. 

Samtidigt är livet inte rättvist - men som förälder vill man försöka lindra smällarna av orättvisa, ibland är det bara svårt att hitta rätt verktyg för detta. Av hela mitt hjärta önskar jag dock att storasyster kanske så småningom klarar av att bli lämnad på förskolan och att jag då med lillasyster i de blommiga strumporna får egentid. Tid där bara jag och lillasyster har möjlighet att hitta på, leka och göra som lillasyster vill. Att utforska världen på våra villkor och försöka skapa lite rättvisa.