Ibland blir jag bara så trött

I fredags kom ett brev till oss, en kallelse för hjärt-UL på Prinsessan. Inget konstigt med det egentligen för vi har vetat att det ska göras ett hjärta-UL i maj/juni. Men det som gör mig trött är att återigen så kallas vi med så kort varsel. Det är helt OK när det har föregåtts av telefonsamtal. Men kallelsen skrevs ut i onsdags, i fredags hade vi den i brevlådan och då räknar man med att vi ska infinna oss på onsdag. Det hade kanske varit OK om det var första gången man gör så, men det är det inte. Så jag känner att jag blir trött, för övrigt ger detta förfarande mig en känsla av att vi kanske varit bortglömda och sedan klickade det till någonstans. "Ja just det Prinsessan skulle ju på kontroll, vem kan klämma in henne på en kontroll?"

För helt plötsligt denna gången blir vi kallade till en läkare vi bara träffat i förbifarten för 3 år sedan, en läkare som aldrig haft hand om Prinsessan. En läkare som borde ha gått i pension för länge sedan,  alltså inte att han är en dålig läkare utan det har varit tal om det länge att han ska gå. Problemet är bara att helt plötsligt finns det knappt några barnläkare kvar på vårt sjukhus som är specialiserade på barnhjärtan. Så den läkaren blir kvar, år efter år, för att det inte ska bli ett för stort tomrum. Saken för mig är inte att jag betvivlar hans kompetens utan detta med kontinuitet för Prinsessan. Att komma till en ny läkare, som antagligen inte kommer att följa henne i flera år framöver känner jag är ganska värdelöst, särskilt som vi nu pratar om Prinsessan. Tjejen som inte alls är speciellt förtjust i nya människor, särskilt inte nya människor i vita rockar. För det brukar innebära trubbel.

Nåja det är ju tur att sjukhuset förser mig med sysselsättning, nu vet jag ju vad jag har att göra imorgon, försöka prata med någon om att avboka tiden och få tag på kontaktsjuksköterskan för att se vad som har hänt. För något har ju hänt det är ett som är säkert, det har varit turbulent länge, ekonomi som inte räcker till, besparingar och en barnavdelning som går på knäna. Oron sprider sig lite ifall det skulle vara så att våra goa hjärtläkare faktiskt ska ha gjort slag i saken och tackat för sig själva och lämnat sjukhuset. Även om vi varit kritiska till  våra läkare på hemmaplan så är det ju så att man ändå vet vad man har men inte vad man får, eller om man får, om de ens ersätts. Händer inte det vore det katastrof. Länge har det snurrat en tanke om att skriva ett brev till klinikchefen för att berätta om hur det ser ut från en förälders perspektiv, men så var det något annat som kom i vägen. Något som störde, eller jag som inte hittade orden, inte visste var jag skulle börja. Kanske är det nog dags att ta mig själv i kragen, sätta sig ner och försöka plita ihop några ord nu, innan farhågorna besannas. För barnavdelningen kommer vi dessvärre ha nära och tät kontakt med i många, långa år framöver.