Eller det är iallafall min erfarenhet, sen kanske skitiga barn även inkluderar en mamma som suckar lite och konstaterar att det blir mycket tvätt denna vecka också. Men ska man vara ute och utforska, upptäcka och leka ja då fastnar liksom smutsen på en bara. Särskilt LillMucklan, hon kan bara sitta rätt upp och ned i sanden eller på cykeln och när hon sedan kommer in är hon sotsvart hela ungen.
Prinsessan gillar ju inte att bli smutsig så det är lite meckigt, men när hon väl glömmer av sig så har hon jättekul. Blir man för smutsig kan man alltid dra fram långa vattenslagen på baksidan och sedan är barnen sysselsatta väldigt länge, nå eller tills det börjar fastna gräs på Prinsessan. För då vill hon inte vara med längre och paniken är total tills vartenda litet grässtrå har avlägsnats från hennes kropp.
Den redigerade idylliska versionen av vår tillvaro just nu är lata, varma, sköna dagar, fyllda med skratt, lek och bus ute. Två små barfota barn som utforskar, gräver i sanden, bygger med pinnar, gungar, klättrar, cyklar, springer och leker i skogen, hoppar, äter glass, leker med vattenslangen, hjälper mamma med diverse arbete som harmoniskt leker sida vid sida, lägger pussel och mår gott. För att vid slutet av dagen, efter somna sött på kudden, efter att mamman eller pappan tvättat händer, fötter och ansiktet rent från dagens eskapader.
Verkligheten innehåller visserligen alla dessa moment men kryddas av Prinsessans panikattacker flera gånger dagligen. Panik för att åka hemifrån, panik för att sätta sig i bilen, panik för att åka hem, panik vid minsta lilla förändring. Förändringar som börjar redan på morgonen då pappan åker till jobbet. Då börjar mitt arbete, att lugna, trösta och hjälpa Prinsessan att sätta ord på vad som händer, fast det hjälper ju inte alltid, eller väldigt sällan. Men efter sisådär mellan 30 och 90 minuter brukar hon lugna sig och är sedan ganska spak en liten stund. Problemet är väl bara att jag då är lika trött som Prinsessan, var faktiskt inne för kontroll av mitt hjärta förra veckan då det känns som det går i otakt emellanåt. Stressreaktion alternativt depression. "Ni behöver hitta andra sätt att göra i er vardag, för detta är inte hälsosamt." Nej tack jag vet det, men just nu räcker jag inte till och vi kan inte ändra på det som är, vi kan bara vänta ut det.
Jag vill ju bara att Prinsessan ska få vara ett barn som alla andra, eller så gott det går. Ett barn som tycker att tillvaron är ganska OK faktiskt, ett barn med gräsliga gröna fötter, små skitiga händer, en tröja som skvallrar om vad hon har gjort under dagen, håret fullt av maskar och boss. Maskar är LillMucklans ord för pollenkorvarna, vilka hon är livrädd för, men som lika fullt i sjutton hittas överallt och ingenstans i hennes svintohår. Jag önskar så av hela mitt hjärta att Prinsessan kunde få uppleva världen på samma sätt som LillMucklan gör. Att vakna till en ny dag och känna att det är spännande, att studsa ur sängen av förväntan på vad man ska kunna hitta på, vad som ska undersökas och bara känna glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar