Mycket kan man säga och inte säga om Prinsessan men ett är säkert och det är att hon har en sjuhelsikes vilja och envishet. Något som både varit en förbannelse och välsignelse, för utan den viljan och envisheten så är vi överens om att hon inte hade funnits hos oss idag. En envishet som jag hört många hjärtebarnsföräldrar vittna om att deras barn besitter.
Egentligen så intressant, vilken livskraft som ryms därinne i den lilla kroppen. En kropp som inte fungerar riktigt som den ska men där den lilla personen ifråga med hjälp av viljan försätter berg. Det är en ganska stor tanke att fundera på egentligen, för om vi ser till hur mycket dessa små sjuka barn kan prestera - hur mycket skulle då du och jag som friska egentligen kunna prestera om vi bara hade ett uns lika mycket vilja? Sedan funderar jag lite över vad som är hönan och vad som är ägget. Föddes Prinsessan med dessa egenskaper eller kom dessa egenskaper mycket senare, då varje människa har en vilja att överleva. I Prinsessans fall tror jag att hon föddes sådan, med en vilja av järn och en enorm integritet. Att sedan dessa drag sedan förstärkts utifrån situationen. Ibland önskar jag dock att Prinsessan var av en lite mer medgörlig fason, som i förra veckan då maken jobbade sent. Då fanns förhoppningen om att Prinsessan iallafall den kvällen skulle somna snällt i sin säng när jag nattade LillMucklan. Jo kyss mig, hoppas kan man ju alltid, Prinsessans agenda var annorlunda, för att sova i sängen gör man inte fråns man är säker på att mamma och pappa också ska gå och lägga sig. När jag kommer ner från att ha nattat LillMucklan finner jag dock Prinsessan i soffan, en Prinsessa som segnat ihop över sin bok, sittandes, utan stöd från kudde eller liknande bakom. Så trött var hon nog, till och med ganska så väldigt mycket trött när man somnar på det sättet. Visst LillMucklan går inte av för hackor heller, hon är också envis, men på ett annat sätt och oändligt långt ifrån Prinsessans nivåer.
För övrigt en Prinsessa som vägrar att erkänna att hon inte riktigt orkar gå längre utan helt plötsligt på en skogspromenad istället blir omotiverat kelsjuk eller börjar retas med LillMucklan så att hon åker på en snyting eller två. Har man åkt på stryk då är det ju synd om en och då måste man ju bara få bäras litegranna - eller hur!? Fascinerande vilka coopingstrategier barnen bygger upp, hur de lär sig att hantera vardagen utifrån sin problematik. Sedan kanske inte lösningen alltid är den mest funktionella, men de finner en lösning, med andra ord problemlösning och kreativitet på hög nivå.
Tänk om man kunde ha med sig dessa förmågor då man växte upp, att bevara dem.
Att ha kvar en vilja som kan försätta berg.
Att alltid utgå ifrån att man kan och kommer att lyckas och att man är bäst och att man är duktig.
Att inte se hinder i tillvaron utan istället med hjälp av kreativitet hitta lösningar på problemen.
Och kanske störst av allt att kunna förundras och fascineras av tillvaron ikring oss, som glädjen att hitta en utblommad maskros och att få blåsa iväg alla frön.
oj vilken tanke att de hjärtebarn som blir vuxna är de som besitter denna extra styrka.
SvaraRaderaHar en liknade envis men yngre (frisk) hemma och har även jag tänkt ojojoj hon kommer aldrig bli nedtryckt av någon eller finna sig i någon orätt, men...
Hon är sin egen värsta fiende ibland då hon redan har enormt svårt att hantera misslyckanden eller snabba ändringar. Speciellt de små som tex när jag snabt "bara" ska springa ut o ta in lillan som vaknat, då bryter allt lös ifall jag ej ignorerar lillans skrik tills storan fått skor på sig och kan följa med. Så sant som du säger det är en egenskap som ger lika mycket hjälp som att den stjälper. Perfektionist innebär kontrollbehov, hoppas vi klarar ge dem de verktyg de behöver för att hitta ron och lugnet i sig själva.
Tänker på er och hoppas hon snart blir tryggare med sjukhusen. Tror du det är nån ide att ta med henne några gånger när det inte tas några prover utan bara prat? Vet hur glad våran var i månader efter vi varit för ögonkatarr och läkaren inte nuddade henne en enda gång och hon fick medicin som bara skulle vara i ögat. Hon sa ofta om jag får kli i ögat så går vi till doktorn så blir jag frisk :) Till skillnad mot när vi sulle kolla misstänkt halsfluss, då bet hon ihop fast läkaren höll för hennes näsa så hon skulle tvingas öppna munnen!!! Hur jag nu kunde tillåta det? Sa stopp ganska fort och då detta i motsats till er ej är livshotande så sa jag vi klarar det själv, ingen hjälp tack. Det som fungerar bar iförebyggande för oss är även att när man förbereder för det som ska ske så tillägger jag alltid; mamma/pappa passar på dig så det är inget farligt, mamma/pappa vet hur man ska passa på dig så allt blir bra.
Lycka till
Jo kontrollbehov eller som vissa väljer att säga - de har en stark integritet. Det gör tillvaron lite väl kryddad emellanåt men som du skriver - ingen kommer nog att kunna sätta sig på henne och som tjej/kvinna kommer du att behöva den egenskapen i ett samhälle som blir allt tuffare-
SvaraRaderaPrinsessan reagerar om vi så bara går till BVC med LillMucklan och hon sitter på sidan av, eller som när vi var på BUP - kom in i ett rum där det hängde en läkarrock. Egentligen om man ska hårddra det finns det numer en inbyggd skräck mot nya människor. Går vi på öppna förskolan så blir hon ståendes som en staty om det kommer andra vuxna för nära, gör sig osynlig och försvinner in i sig själv. Så det känns lite halvtufft överhuvudtaget att den sjukhusvård hon har fått har generaliserats till övriga livet. Psykiatrikern vi träffade i höstas sa att antagligen är det så att Prinsessan reagerar med ryggmärgen, hon hinner inte själv alltid bedömma situationen utan hela hennes system går i panik automatiskt :-(
Men vi gör alltid så som du skriver, förebygger, pratar och berättar om vd som ska hända och att vi kommer att vara med henne hela vägen.