Barn, närvaro och gränser

Maken var på föräldramöte på dagis igår och kom hem chockad för man hade då diskuterat kränkningar, tydligen hade de suttit i små arbetsgrupper och diskuterat ordet kränkning. Ett ord som jag i bloggen förut diskuterat, men då mer i begreppet integritet. Enligt föräldrarna förekom dagliga kränkningar av barnen på dagis och barnen upplevde mycket vara orättvist. Här blir jag jättefundersam.... Jag som inte direkt är positiv till dagis, eller förskola som det numer heter med alltför många styrdokument - vad hände med att barn ska få vara barn och leka? För jag har fått väldigt bra vibbar från Prinsessans dagis, att man försöker se de enskilda barnen och att man arbetar med att bekräfta och vägleda dem. Jag har varit med på dagis ett par dagar och har inte sett en enda kränkning, visst har jag sett barn som inte vill göra som pedagogerna ber dem att göra. 

Men är det inte det som är att vara barn litegranna? 

Att man faktiskt inte kan få göra som man vill jämt och ständigt? Att man behöver stabila personers som sätter gränser och begränsar.  Det finns ju inte en möjlighet på kartan att pedagogerna ska kunna tillgodose, som i Prinsessans grupp, 14 olika viljor samtidigt. Ska då ett barn få diktera villkoren för de andra barnen? Utifrån perspektivet att annars kränks det barnet, skitsnack anser jag. Att lära sig att det egna beteendet har konsekvenser på andra och om jag får min vilja igenom blir någon annan kanske ledsen, det är jätteviktigt. Spelregler som barnen behöver ha med sig när de börjar skolan och även när de en dag går ut skolan och tar sig ut i arbetslivet. För där på arbetsplatsen finns inte utrymme för individer och individualism, där har man ett gemensamt mål och ibland måste du göra saker du faktiskt inte tycker om. 

Jag undrar verkligen över denna ovilja att sätta gränser, är det en reaktion på en alltför auktoritär uppväxt eller varifrån matas vi med att sätta gränser är lika med att kränka barnet? Eller är det en inre önskan att som vuxen få vara barn igen och att kunna göra som man vill, utan gränser, måsten eller krav och att man sedan flyttar över detta på barnet? Kanske är det ibland så att det är mycket enklare att slippa säga nej? För visst känner jag av detta då barnen testar att det vore så mycket enklare att låta dem få vad de vill istället för att ta fighten om och om och om igen. 

Eller så är det närvaron som spökar, eller kanske frånvaron av närvaro - när du hämtar barnet på dagis så är du och barnet trötta. Där och då finns inget utrymme eller vilja att spendera den lilla korta tiden tillsammans med att bråka, sätta gränser och uppfostra. Att uppfostra ett begrepp som nästan uttalas spefullt, för barn ska ha samma rättigheter som vuxna och de ska även vara kompetenta att ta egna beslut. Men om du är 1,2 eller 3 år gammal och en väldigt begränsad syn på världen och erfarenheter, hur kan du då vara kompetent att ta dina egna beslut? För om så vore fallet, är jag då som vuxen kompetent att ta beslut inom områden som jag inte har utbildning eller erfarenhet av? Självklart inte skulle nog de flesta svara - du behöver lite vägledning i dina beslut då - eller som Lars H. Gustafsson kallar det - en lots. 

Men för att kunna lotsa korrekt så måste du vara närvarande, för att kunna informera om hinder, möjligheter, svårigheter och andra faktorer som behöver tas under beaktan. Närvaro som kräver tid och idag är tid något så oändligt dyrbart, för det går inte att köpas för pengar, eller jo kanske går det att köpas för pengar för med pengar och tillgångar på banken kanske man inte behöver vara borta så mycket. Ibland måste man dock säga nej och att säga nej eller sätta gränser innebär inte att barnet kränks. Jag tror istället att barnet växer, att barnet vet vilka gränser som han eller hon har att agera inom, vad som är OK beteende och inte. För oavsett om vi väljer att ta ett beslut eller inte, dvs ett icke-beslut, så får vårt och även barnets beteende konsekvenser för andra.

Ett ord som används flitigt är "att curla" - jag vet inte om jag tycker om det ordet eller inte. Jag vet dock att alltför många föräldrar, av vänlighet och kärlek, hjälper sina barn alltför mycket. Ska jag då fortsätta med Lars H. Gustafssons liknelse vid "lotsen" - vad händer den dag då barnet själv ska styra sin båt? Världen därute är ganska kall och hård emellanåt och inte så fylld av kärlek som familjen är, en värld där du inte alltid kan få allt du vill ha eller göra allt du vill göra. En värld som inte är så förlåtande. Är inte detta att kränka barnet? Att inte se till att barnet har med sig de verktyg som han eller hon behöver inför framtiden?

För att göra detta lite mer konkret, tänk det barn där föräldrarna aldrig säger nej, stopp eller begränsar. Ett barn som vill ha godis, sött och god mat när, hur och hur mycket det vill, ett barn som får allt det vill ha. Ett barn som kanske både får problem med vikt och tänderna. Ett barn som kanske därför blir retat. Ett barn som inte orkar vara med och leka med de andra barnen. Ett barn som blir utanför. Även om barnet inte blir utanför så måste ändå en viss kroppsuppfattning hos barnet finnas, en dag kanske barnet inser att vikten inte är hållbar. Då börjar en lång och mödosam kamp mot vikten och vågen. Jag frågar mig här är det värt det? Är inte detta att kränka barnet?

I exemplet ovan med övervikt blir det väldigt tydligt anser jag vad som händer. Så då kanske man enkelt skulle kunna tänka på även de andra tillfällen där inget begränsas eller där man inte säger nej - som tillfällen där man skapar övervikt. För mycket av det goda heter det ju och jag tror att det ligger mycket i detta eller den som har mycket vill ha mer, att inte nöja sig med det som finns utan hela tiden sträva efter något mer. 

Jag undrar om begreppet "kränka" håller på att bli urvattnat, för annars blir jag nog som vuxen kränkt var och varannan dag. Visst våra barn är små och vi måste lyssna på dem och hjälpa dem att uttrycka sin vilja, men det är här jag tror att det viktigaste arbetet ligger. Att vara närvarande, att lyssna på dem och sedan att förklara de gånger man inte kan tillgodose deras önskan, varför det inte går eller bör göras. Detta likväl som givetvis att man hjälper dem att verkställa de önskningar som är rimliga och genomförbara. Att finnas där närvarande och hjälpa barnet att ta bra beslut som är hållbara i längden och där kärlek inte är materiella saker eller att låta barnet få styra sitt eget skepp. 

Att hjälpa barnet förstå att handling ger konsekvens, alltid, inte ibland eller aldrig utan alltid. Där konsekvens inte innebär ett straff, men hoppar du i vattenpölen med dina sandaler så blir de blöta - då kan du inte ha dem sen. För här tänker jag inte som förälder springa hem och arbeta livet ur mig för att torka sandalerna, för att barnet vill ha dem, för de är blöta - en konsekvens av en handling. Väljer jag att inte äta middagen kommer det att kurra i magen, inte en trevlig känsla och hur kan man nästa gång göra för att det inte ska bli kurr i magen? Här vill jag även påpeka att ställer vi fram något på bordet som barnen inte gillar vill vi att de smakar och sedan finns alltid något vi vet att de äter på bordet. För mat ska inte handla om tvång eller maktutövning, varken från vuxen eller barn. Men som föräldrar har vi ett ansvar att guida barnen och hjälpa dem att hitta god, näringsrik och hållbar kost. Detta även om barnen helst skulle äta plättar morgon, middag och kväll.