Från att ha varit griniga, irriterade och klängt på mig så bara försvinner de. Helt borta är de en lång stund och då Prinsessan för tillfället är min lilla skugga så blir jag fundersam - givetvis.
Så jag smyger runt hörnet, för lite avlägset hör jag LillMucklans förnöjsamhets surrande och där sitter de mitt i vattenpölen.
Lyssnar man efter lite så hör man att de pratar, hela tiden pratar de. För de kokar saft och bakar kaka och då behövs rätt mängd vatten, några björnbärsblad, ett päronskrott och jag vet inte vad som de mer har mixat ner i hinken.
Men så småningom tar vattenpölen dessvärre slut, det som inte har hamnat i hinken har sugits upp av LillMucklans byxor. Det droppar om hela ungen då hon ställer sig upp - men hon ser ändå väldigt, väldigt nöjd ut.
Problemet blir istället när de kikar ut efter lunch och tror att vattenpölen automatiskt har förnyat sig. För det har den ju tråkigt nog inte gjort, för det har inte regnat. Länge går de runt och letar vattenpölar och besviket tittar de ner i asfalten, där, där det förut var en underbart stor vattenpöl. Men inte ens deras intensiva stirrande och förhoppningar verkar kunna få vatten att springa fram ur asfalten. Molokna sätter de sig ned på farstubron, Prinsessan med huvudet i händerna. Det här var ju inte bra - de var ju inte klara med vattenpölen.
LillMucklan ni vet hon som äter allt och ingenting går runt hörnet på huset, letar efter hallon och småtomater att döva besvikelsen med. Så kommer en kvittrande LillMuckla farande tillbaka, hon har nämligen upptäckt vår lilla plaskpool och den går ju att fylla med vatten. Nu blir det bråttom på både barnen och föser mig runt huset, för nu ska här kokas saft, soppa och målas bord. Det är väldigt, väldigt bråttom nu, de behöver få ut muggar, vattenkannor och penslar, allrahelst igår.
Skynda, skynda mamma, åh vad långsam du är.
Tja ibland behövs det inte så mycket för att sätta lite guldkant på tillvaron, en vattenpöl och en spade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar