I lördags när barnen vaknade så berättade vi att vi idag skulle åka och hälsa på Pippi, i motsats till hur det allt som oftast är här på morgnarna så var det två tjejer som snabbt hoppade i kläderna. Det var kanske inte helt idealiska förutsättningar, då jag är riktigt förkyld, men å andra sidan har vi lärt oss att hemma hos oss blir det aldrig de idealiska förutsättningarna heller. Det är med andra ord ofta dagsformen som ändå får avgöra och i detta fall även en kontroll av SMHI - för även om lite duggregn är helt OK så är en hagelskur á la vädret i torsdags mindre uppskattat.
Hopp in i bilen, två glada, pratiga och exalterade småtjejer, pappan i bak för att underhålla dem, det är ju ändå tre timmar i bilen. Mamman bakom ratten, med full kontroll efter att ha checkat vägbeskrivningen en sista gång, full koll och full koll kan ju kanske sedan debatteras, men vi tog oss ner och det gick faktiskt fortare på nedvägen än hemvägen trots att vi inte åkte den väg vi hade planerat. Kanske värt att notera att hur man än planerar så kanske det finns saker i vardagen som går bättre om man inte planerar? Fast å andra sidan om jag ger mig ut på vägarna så vill jag nog gärna veta var jag ska...
LillMucklan hade vi tvingat på blöja innan vi åkte för hon tar detta med mindfulness på största allvar, hon är väldigt närvarande i nuet och då glöms vissa saker ibland bort, tills det är för sent. Positivt överraskade blev vi då vi kom fram och LillMucklan förklarar att hon är jättekissenödig och blöjan är helt torr, lyckligare blev LillMucklan då hon hittade småtoaletter, helt anpassade för barn - jättespännande. Dessvärre hade vi inte lika mycket tur på hemvägen då LillMucklan faktiskt kissade i bilstolen och en stund senare då pappan frågade henne varför hon såg så skum ut förklarar:"Jag pissar på kisset" - behöver jag förklara att det var en väldigt blöt stol? Fast LillMucklan var lika glad ändå.
Fort fort in i parken, leta på varsin skrinda till barnen, för att ha två övertaggade barn i samma skrinda det är att be om bekymmer, till Pippi lydde den första ordern. Kanske var det napp-påsen i Prinsessans hand som var avgörande i det beslutet eller så är det kanske bara ett bra ställe att börja? De flesta av Prinsessans nappar överlämnades högtidligt i napptunnan utanför Pippis hus, nappar som behövs till barnen på Kurrekurreduttön. Men redo att släppa de sista två napparna är Prinsessan inte, hon behöver dem för att komma till ro, en process som ändå är alltför långdragen. Enligt tandläkaren så är det ok att ha kvar nappen tills de permanenta tänderna kommer, så vi kör på det och vi har ju sett flera tillfällen denna sommar då Prinsessan själv beslutat sig för att sluta med saker så vi väljer nog att vänta in henne helt enkelt.
Vad ska annars sägas om dagen? Jo att Prinsessan i år tack och lov fokuserade på teatern och sången och inte satt och stirrade skrämt på högtalarna som hon gjorde förra året, visserligen är Prinsessan fortfarande ljudkänslig men inte på samma sätt. För övrigt tror jag att dessa uppträdanden med sång på Lilla Scenen var den absolut största behållningen för Prinsessan. Helt tyst och med stora ögon satt hon där bredvid oss, ända tills det var dags att klappa händer då hon far upp som en raket och entusiastiskt slår ihop händerna - för att vid nästa nummers start återigen sjunka ihop i stillhet.
Prinsessan hade fyra ställen hon ville besöka, Pippi, Madicken, Emil och Lotta och det var också de ställen vi lade ner vår tid på att låta henne undersöka. Sedan kom jag med idéen om att besöka Saltkråkan också, vilket jag nog vill avråda andra från att göra, visserligen varnas det för att det är mörkt under turen. Men det som nog var värre var alla dörrar som stängs under färden. Stängda dörrar som är Prinsessans stora problem för tillfället och vilket nästan ledde till en ångestattack av stora mått mätt när vi skulle gå på toaletten, det första vi gjorde när vi kom till Astrid Lindgrens värld. Dessutom är det otäcka dockor som rör sig sådär lite ryckigt, de är såpass verklighetstrogna att det ändå blir fel och man letar efter det där lilla mänskliga. Så mörker, dörrar som stängs och dockor som rör sig, inte en bra kombination alls och en upplevelse som vi dessvärre fick höra i repeat många gånger under resten av dagen och även gårdagen. Om och om och om igen, samma mening om igen och det är svårt att få Prinsessan vidare när hon fastnat på något jobbigt.
Madicken var dessvärre inte på plats nu under september-öppet, det hade jag inte tänkt på men med den enorma skillnaden i pris på inträdet så tycker jag att det var ett litet pris att betala. Barnen hade ändå möjligheten att springa in och ut i Madickens hus och titta efter. Besöket i parken avslutades sedan i Lottas hus, precis som förra året, Prinsessan konstaterade nöjt att i år kunde hon även cykla på Lottas stora cykel. Vi tänkte avsluta med att se den sista Pippi föreställningen, men efter att lite besviket insett att vissa människor är fullblodsegoister så beslöt vi att åka hemåt istället. I min värld finns det liksom inget försvar till varför en vuxen man (eller kvinna) som tittar sig omkring ser att barn sitter bakom honom ändå väljer att ställa sig framför barnen. Det är under all kritik, jag hoppas verkligen att han njöt av föreställningen för det kunde alltså inte mina barn göra och Prinsessan blev ordentligt besviken.
Nåja det var kanske dags att åka hemåt ändå, för det var två små trötta, med glada tjejer i bilen, båda med varsin liten Emil-mössa käckt på sned. För jag hade planerat för molnigt och lite kyligt väder så hade inte tänkt på att ta med mig någon solhatt - vad vädret hade planerat för det vet jag inte - men det blev varmt och ordentligt soligt under dagen. En bra dag helt enkelt, för både stor som liten och i skrivandes nu har jag två små Emil som snurrar runt fötterna och skriker - "sickenblååååås".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar