Luften har liksom gått ur mig, jag känner mig som en ballong som någon blåst upp och sedan inte knutit ordentligt utan släppt iväg med ett litet visslande. Känner mig lite snuvad på tillvaron, sommaren kom och gick och jag satt på kontoret och jobbade. Visserligen behövdes de pengar enormt mycket, inte för att de egentligen fyllde upp några av alla våra hål, men de håller oss flytande ett tag till. När jag väl kom hem på min "ledighet", iallafall försökte jag säga det till barnen att nu har mamma semester nu vill hon inte göra något alls, så hade solen gått i moln. Barnen antog glatt utmaningen och Prinsessan blev Askungen som lagade mat och LillMucklan blev Askungen som städade, fast inte har jag sett något dukat bord eller tvättad tvätt, i och för sig har jag bjudits på många lerkakor ute men jag blir ju inte riktigt mätt på dem dessvärre. Jag som hade sett framemot att ta vid där vi var innan jag började jobba, att åka ner till stranden, bada, plaska i vattnet och picknicka. Lite känns det som att tid stals ifrån mig, att man bara bestämde att nu hoppar vi över tid och så gjorde man det. Det mesta som sker nu sker med en fördröjning, det är som att jag måste känna av nuet, att försöka acceptera att tiden försvunnit och att vi nu är i början av september.
Det är så mycket tankar och funderingar som snurrar, snurrar och snurrar men jag klarar inte riktigt att greppa dem. Förutom då de där minuterna strax innan man ska somna, då kan de falla på plats, hitta sin ordning och bilda meningar och långa stycken. Problemet är ju bara att man då inte skriver ner det och när man vaknar dagen efter så har man tappat det där ögonblicket av klarhet och så börjar det om och tankarna skaver. Tänk om man bara hade kunnat stoppa in en sladd i örat som hade laddat ner alla tankar och funderingar och som även hade kunnat sortera dem och så hade man fått det hela svart på vitt i ett word dokument. Det hade verkligen behövts med en redig diskrensning och att sopa bort allt hjärnmos. För hjärnmoset tar upp plats och det kryper runt och lägger sig som en tjock hinna och förhindrar att man får ett sammanhang i tillvaron. Ett hjärnmos som gör mig så oändligt trött, jag orkar inte svara på sms - har en lång lista på alla jag borde svara, likaså med mail och andra kontakter.
Jag orkar liksom inte, det tar emot något fasansfullt att plocka upp telefonen tillföra några bokstäver och sedan skicka iväg. Visserligen har denna sms-apati funnits länge, sedan någonstans efter nyår - men det känns som att den har eskalerat. Kanske är det sunt, om inte annat så ser min mobilräkning ganska mycket trevligare ut, men jag vet inte personlighetsförändringar så drastiska brukar inte vara positiva.
Tänk om jag kunde få till min lilla pausbubbla, jag vet att jag skrivit om den tidigare, att bara pausa tillvaron, ungefär som när Törnrosa sticker sig på sländan. Att få sova, vila och komma igen, att få fundera i lugn och ro på saker och kunna försöka göra upp planer och reservplaner för framtiden och att när man gjort allt detta så har ingen tid alls gått i den riktiga världen utan man tar vid där man slutade. Det skulle jag verkligen behöva, lite extra tid och kanske då skulle hjärnmoset skingras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar