Trött liten Prinsessa

Dagis är jobbigt på så många nivåer för Prinsessan och när hon kommer hem så är det en slapp liten disktrasa. Det är inte många timmar hon går men de räcker för att vända upp och ned på Prinsessans tillvaro. 

Det tokiga är ju att som alltid så blir det så mycket myror och oro i kroppen på Prinsessan, så sömnen fungerar inte så bra för tillfället. Oändligt långa nattningar, men till sist, när Prinsessan börjar känna sig för efter min hand - då vet man att det är på gång iallafall. 

Ligga nära och hålla handen, och sedan blir ögonlocken sådär tunga och ytterst långsamt börjar de segna nedåt. Då är det så att man håller andan, så att ögonlocken inte får någon dum idé att likt rullgardiner florpa upp igen. Man slutar helt enkelt att andas en stund själv, iallafall förklarar jag det som så då jag själv somnar till en stund.

Förutom detta så har Prinsessan en envis förkylning vilken jag misstänker att vi först kommer bli av med på jullovet då hon är ledig från dagis. Det snörvlas, en liten näsa som inte går att andas igenom, det snarkas, det hostas och det vaknas, väldigt mycket varje natt. 

Jag vet inte vem som är tröttast på morgon, men kan säga att det inte bara är grus i ögonen det är bautastenar och som alla vet bautastenar är tunga. Jag är inte Obelix så har ingen chans mot en bautasten i ögat när man ska vakna, inte heller har jag samma gener som barnen som går från att snarka så sött till att stå och studsa på fem röda. Jag skulle nog behöva en injektion med två tre koppar kaffe för att studsa upp på det sätt de gör.

Det kan ju låta som att barnen är pigga om de då studsar upp så ur sängen, ja kanske första timmen i bästa fall eller första kvarten. Men sen är det två små ganska känsliga, irritabla, trötta och griniga monsterbarn jag har äran att försöka klä på, mata, klä på ännu mer, ta till dagis, gå till öf, åka och handla med och göra allt det där andra som man måste göra under en dag.

Att ha koll på målet

Det är så viktigt när man börjar med en uppgift att man vet hur man vill att slutresultatet ska se ut, annars är det svårt att ta sig dit. För en del kreativa människor kan man säkert improvisera under resans gång och hitta bra lösningar. Ibland slänger ju livet åt en överraskningar också så det är inte alltid lätt att ha kvar samma målbild. Men någonstans måste man ha en känsla av vad man vill, var man är på väg och hur man vill att resultatet ska se ut. Jo man tappar tråden ibland, men förhoppningen är att man hittar den igen och sedan kan fortsätta att nysta.

Jag gjorde precis ett sådant där misstag, där jag inte hade koll riktigt på målet. Ett misstag som inte påverkar vårt liv nämnvärt, förutom en massa irritation från min sida. I somras beställde jag hem förstoringar på fina bilder på min vackra familj, tänkte hänga tavlor på väggarna där vi lyfte fram allt roligt vi har gjort och gör tillsammans. Det var ordentlig rabatt på framkallningarna och jag tänkte väl inte så noga efter utan körde på de format som jag tyckte passade bilderna och som låg bra i pris. Allt väl och bra med det och fick hem ett tjugotal fina bilder.

MEN och detta är ett väldigt stort MEN, nu började arbetet med att hitta ramar. Något som nästan var ogörligt, för jag hade tydligen lyckats med konststycket att inte på ett endaste litet kort välja standardformat. Nåja vissa bilder skulle jag kanske kunna ha i en ram och några i en annan ram, ramar som kostade så jag insåg att det blir nog en inramning och ramar som inte matchade.

Så istället för att mina väggar blev vackert prydda med bilder på älskade familjen så stoppade jag surt undan brevet. Men det är ju långt ifrån en kreativ lösning, att bara stoppa undan och i ärlighetens namn kostade bilderna en del pengar och då kan jag inte låta bli dem. Detta innebar att igår blev det klippverkstad här hemma, jag blev drastiskt och klippte helt enkelt ner alla bilderna så de passar i en och samma ram. En enkel ram RIBBA från IKEA, 35:-/st, mycket rimligt, men dessvärre ingen vidare kvalitet på ramarna - men så jag får upp bilderna på väggarna iallafall.

Det var väl bara det att jag petade sönder ett hänge till en av ramarna så nu måste jag ta mig till IKEA och köpa en tavellist. Men hur som helst, tror att bilderna i sina nedklippta format blir minst lika fina som i de större och knepiga formaten - det gäller bara att bli riktigt irriterad så man gör något åt det känns det som.

Men nästa gång, OM jag ska göra ett liknande projekt ska jag börja i rätt ände, jag ska titta efter vilka ramar jag är intresserad av och SEDAN ska jag beställa hem bilderna i rätt format. Tror att det sparar mycket irritation och arbete med saxen. Nåja som sagt jag tror att resultatet när det väl kommer upp på väggen kommer att bli väldigt bra nu också - men det kunde ha blivit bättre. För att inte tala om att jag redan kunde ha fått upp bilderna på väggen. Så var det nog bara det här med den där biten att man kan inte ändra på det man gjort, bara det man gör - så man ska lära sig av sina misstag och gå vidare.

Första advent avklarad - adventskalender nästa

Vad knepigt det känns i år med bar mark, solsken och regn när det är dags för första advent. Något saknas verkligen, det där som lyser upp tillvaron lite och som motiverar barnen att komma sig för ut.

SNÖ - var är du någonstans??? Visserligen har det varit två enormt snörika vintrar nu men snälla det kan inte vara slut på all snö. Vi som laddat upp med nya fina pulkor och hockeyhjälmar, vi vill inte ha någon slaskig, blöt och regnig vinter - vi VILL ha snööööö... Det är så mycket lättare att sysselsätta barnen då. För jag förstår att barnen inte vill ut då de ser det gråa vädret och hur det blåser och regnar ute, i ärlighetens namn vill mamman inte ut heller.

Ännu knepigare kändes det att första advent i år inföll i slutet av november, men julgardinerna kom upp och de adventsljustakar som fungerade är utplacerade. Nu är det bara dags att ta itu med adventskalender. Förra året hade vi kalendrar från playmobil, barnen älskade dem, men vi föräldrar älskade den inte så mycket då det var så mycket småpryttlar. Småpryttlar som vi trampade på, sög upp i dammsugaren eller som bara låg och skräpade runt. Paketkalender är det väldigt mycket jobb med och det gäller att hitta vettiga saker.

Så var det en kompis som i en snackgrupp tipsade om denna lilla "Elf on the shelf" - en hur gullig idé som helst. En liten tomtenisse ( i brist på bättre översättning) som barnen får leta rätt på varje morgon och som då har hittat på diverse hyss under natten. En jättekul idé tyckte jag, något som verkligen kan engagera barnens fantasi och man slipper undan paketen. För det blir lite mycket paket, presenter och festligheter i december, men när januari börjar så är det slut med allt sånt och tja mina barn vänjer sig väldigt fort. Men vem gör inte det? Lite som Alfons Åberg som suckar efter jul att oj vad allt är grått och tråkigt nu - så vill man ju inte heller ha det, att det bara är en månad på året som är festlig. Kanske bättre att hitta balans i det?

Nå jag har en liten variant på "Elf on the Shelf" - jag tänkte att vi skulle ha besök av 8 renar, 13 tomtenissar, 1 tomtemor, 1 tomtefar och hans släde under december. Små figurer som barnen får leta reda på och som har med sig små uppdrag till barnen. Allt från att baka, pynta, göra julklappar, gå på bio mm.

Detta är vad som står på min lista hitintills, tack vare en del hjälp, nu ska jag bara få ihop det också:
- snöglob
- tomtar av trolldeg
- makaronhalsband (ev makaroner på tändsticksaskar)
- makaronänglar
- kulor till julgranen
- apelsiner med kryddnejlika
- smällkarameller
- kristyränglar
- pepparkakor
- lussebullar
- julgodis

- handavtryck
- pärlplatteramar

- klippa snöflingor

- sockriga ljuslyktor

- potatistryck

- pepparkakshus
- luciatåg av äggkartong

Men först skulle vi behöva lite snö så att vi får rätt vinterkänsla som bakgrund till allt pyssel...

När man vänder ryggen till....

... eller när man är mer än lovligt lättdistraherad

Plockade fram allsköns frukt ur kylskåpet till mellis, physlis, persimon melon, kiwi, banan, vindruvor mm. En stor dignande hög på bordet och ett litet barn med stora runda ögon på golvet nedanför.

"Ojojoj... mamma vad mycket gott, åh jag vill ha den å den å den å den.... " LillMucklan är i sjunde himlen minst för frukt är nog det bästa hon vet och det var därför jag lyckades lura ut henne ur vardagsrummet. Med löftet om att göra fruktsallad till mellis. Något som gav den annars ganska sega LillMucklan räcerfart ut i köket. Samtidigt som jag försöker avvärja små ihärdiga plockande fingrar kommer katten farandes över bordet...

"Båååååårt Lussifer" hojtar LillMucklan, för nu gäller det att försvara det som försvaras kan. Som en girig sheriff av Nottingham slår hon sina armar om fruktberget och stirrar surt på stackars katten. En katt som inte alls heter Lucifer, men så fort han inte beter sig som barnen kallas för just Lucifer, tribute katten i Askungen. Katten sniffar omkring, ser lite besviken ut för frukt det luktar inte så gott och hoppar lite nonchalant ner på golvet. LillMucklan gör en triumferande gest och börjar återigen öppna påsar och titta väldigt närgånget på frukten.

Då kommer Prinsessan, det börjar mörkna ute och pappan kommer snart från jobbet, vilket i Prinsessans värld betyder att vi måste tända lyktan ute på förstubron. När det gäller Prinsessan finns inget vänta eller sen utan det är nu på en gång. Själv tänker jag att det nog går ganska så enkelt att hitta tändstickorna och tända lyktan så slipper jag ha henne tjatandes hål i huvudet på mig. Problemet är bara att jag hittar verkligen inte tändstickorna.

Kliver upp på stolen för att titta i överskåpen, plötsligt känner jag ett hårt tag om benen av två små armar som följs av ett nnnnnnnnnngggggggggggggggghhhhhhhhhhhhhfff.... Ni vet sådär som det låter om när någon tar i riktigt hårt. Tittar ner på en illröd LillMuckla. "Upp nu mamma, flås flås, jag lyfter dig, flås flås flås... titta ordentligt nu mamma". "Nu hjälper jag dig, flås flås flås...." Ett litet ansiktet som nu mest liknar en tomat.

Konstaterar kallt att där finns dessvärre inga tändstickor.
"Åh jag vet var de finns" LillMucklan studsar ner från stolen
"Jag kan visa dig, först går man såhär... " LillMucklan demonstrerar hur man går sick-sack längs hallen, antagligen skulle jag väl då ha insett att hon inte hade en susning MEN många gånger då saker saknas för oss så är det just denna lilla person som gömt dem. Samt att efter incidenterna med saxen så är jag väldigt orolig att LillMucklan lagt beslag på tändstickorna, nog för att hon vanligtvis är rädd för dem, men man kan ju aldrig veta...

"Sen springer man såhär" LillMucklan sätter full fart mot dörren och tacklar den med axeln.
"... å sen hoppar man såhär..." studs studs fram och tillbaka över mattkanten.

Suckar lite inombords och går ut i köket och letar utan hjälp från LillMucklan som nu åker kana nerför trappen, tydligen även det ett moment i jakten på tändsticksasken. Hittar tändstickorna längst bak i ett annat skåp. Går ut och tänder lyktan, något som kanske tar max fem minuter, om ens det. Men när jag kommer in hittar jag denna figur vid köksbordet, jag ber er även noter högen med skal framför henne - hon har varit väldigt busy av den högen att döma.

LillMucklan sätter så i sig alla physalis, något hon sedan avslutar med: "Sådärja" klättrar ned från stolen, klappar sig på magen och går direkt till pottan i badrummet.

Jag undrar lite jag

Ju tröttare Prinsessan blir desto snubbligare och farigare blir hon, inget ovanligt när det gäller barn men det är inte alls en bra kombination.

Runt och runt på hala halkiga vardagsrumsgolvet snurrar hon.

Ett golv som jag gissar att den förra ägaren knäskurade och polishade en gång i veckan, som sig bör - men som sedan dess inte fått den love and attention som sig bör. Men det är fortfarande blankt och fint från åratal av kärlek och omsorg och fungerar bra till att kana runt på. Någonstans framöver kanske golvet vänjer sig vid vår hantering också, att knäskuras det görs bara till jul och svabbas golvet bör det vara tacksamt i ja allraminst en månad framöver.

Vildare blir lekarna, lekar som involverar att Prinsessan från ståendes slänger sig ner på knäna och kanar längs med golvet. Det gör ont i mig att bara titta på henne, det värker i knän och leder, kanske är det just så att då det värker så på mig så slipper Prinsessan sin smärta? Jag vet inte, men jag undrar ibland för inte med en grimas visar hon när hennes blåa små knän träffar det hårda golvet. Det är som att hon inte känner, eller kanske har hon bara vant sig vid att det gör ont? Men just detta är ju en aktivitet hon faktiskt kan låta bli, om hon ville.

Till slut far Prinsessan med en stor duns in i vardagsrumsbordet och det är ren och skär ångest jag ser i ögonen på henne, en stor farlig och gastkramande rädsla. Så levande så jag rycker till, för det är inte en sådan känsla man ska behöva se i sitt barns ögon. Ett djupt andetag för att rensa tankarna och så frågar jag Prinsessan om det gick bra? Oförstående ögon möter mina och sen händer det, Prinsessan ljuger mig rätt upp i ansiktet. Vaddå gått bra? Hon har ju inte gjort någonting, hon slog sig inte alls nyss?

Omtumlat och lite skakigt reser sig Prinsessan upp och står sedan och svajar en stund, fortfarande med ren och naken rädsla i ögonen. Vi hörde ju allihop hur hon for in i bordet, men av någon anledning, trots att hon är rädd för vad som hände så vägrar hon att erkänna att hon slog sig, ganska illa till och med. Kanske blev hon rädd för sina egna känslor, men något hände i kraschen, för Prinsessan blir synbart fundersam. Inte så fundersam så att den vilda leken helt avtar men det är ett annat djup i allt plötsligt.

Och jag, jag kan inte låta bli att fundera på varför Prinsessan kände att hon måste ljuga om detta?

Ät och skänk pengar till en god sak

Ska du bara äta på McDonalds en gång i år så är detta den helgen du bör planera in ditt besök på, 3 miljoner samlades in förra året - stora pengar som betyder allt och ingenting för de familjer som är i behov av detta stöd. Vill du veta mer om just denna helg kan du läsa här. 

Vi är många, många familjer är så oändligt tacksamma att vi haft tillgång till Ronald McDonald hus. För vår del när vi åkte ner den där fredagen i augusti till Göteborg för fyra år sedan med bara ett kort i handen på vår Prinsessa. Att vi skulle bo någonstans var då det sista vi tänkte på, men tack och lov fanns ett rum redo åt oss på Ronald. Eller nästa gång då vi åkte ner till lucia samma år och blev kvar i tre veckor i Göteborg, över jul och över nyår. Tack för att Huset fanns då... Eller som förra året, då var vi inte nere så länge, men för LillMucklan som kunde leka och röra sig betydde det massor och även för Prinsessan den där sista natten med permis. Vi är så tacksamma för att Huset i Göteborg finns och nu ska det alltså byggas ett till hus - i Uppsala. Tänk vad många familjer som kan få en trygg hemvist där för ett litet slag.

Äter du en annan dag och har någon krona över och känner att du har möjlighet så står ju bössan där bredvid kassan då också. Jag försöker lägga en slant när jag kan och av någon anledning tåras mina ögon alltid. Det är konstigt att något så enkelt som en bössa i plast med ett litet hus kan få fram sådana känslor.

Nu är det färdigklippt

........HOPPAS JAG

Inte bara en gång denna veckan har LillMucklan klippt sig, utan två gånger. Enligt henne själv vill hon ha lika kort hår som sin pappa. Långa blonda slingor liggandes i LillMucklans knä och när jag drar handen genom hennes hår får jag ännu fler slingor i handen. 

Det är så att man kan gråta, egentligen förstår jag inte min egen reaktion för hår växer ju faktiskt tillbaka, men det känns så fel med de långa hårtussarna som ligger utspridda ikring henne. Kanske är det så att jag omedvetet drar en parallell till ett sjukt barn, de där cancersjuka barnen som man ser på tv. Jag vet inte men det berör mig, särskilt när håret lossnar när jag tar i det, djup motvilja. Jag får andas flera gånger och räkna till 100 innan jag kan tilltala LillMucklan och ändå - där och då så darrar rösten.

LillMucklan känner nog av stämningen så hon gör som hon brukar göra, hon kastar helt enkelt Prinsessan under bussen. Hon klippte mig, hon gjorde det här säger LillMucklan och pekar på storasyster. LillMucklan låter väldigt trovärdig och jag vet att Prinsessan inte är att lita på i dessa situationer. Men jag vet också att Prinsessan är väldigt feg och att hon vet vad jag tycker om det hela, det hindrar givetvis inte Prinsessan från att stå på sidan av och heja på lillasyster när hon gör hyss. Givetvis inte...

Vidare är ofta Prinsessan upphovet till de flesta hyss som LillMucklan tar sig för, men det är LillMucklan som utför dem och LillMucklan är ett ordentligt hyssefrö. Mycket indignerat förklarar Prinsessan avfärdande att hon inte rört saxen, möjligt att hon plockat ner pappas hårklipparväska, det kanske hon har gjort, bara kanske... men hon har på inga villkor klippt LillMucklan.

Efter första gången LillMucklan klippte sig så klippte jag ju LillMucklan men tydligen inte tillräckligt kort, för som det visade sig så hade jag ju inte kört hårtrimmern på henne. Det var det som hon ville, så efter att hon klippt sig själv och håret nu var alldeles hackigt så fanns inget annat att göra än att ta fram trimmern.

En mycket nöjd LillMuckla som dock inte kunde stå stilla ordentligt då jag klippte. I vanliga fall får man ju hota med att om du inte står still blir det inte rakt och då måste jag klippa kortare. Fast misstänker att det inte hade bitit på LillMucklan. Nu är dock håret ordentligt kort och jag hoppas jag slipper hitta henne med saxen igen. Har en liten Pixie här hemma nu, hur söt som helst med sitt nya korta hår, även om Stora är helt knäckt för LillMucklan inte har något hår kvar. Prinsessan tittar på LillMucklan och förklarar att hon vill ha sina tofsar kvar. LillMucklan ja hon bara ler, tittar sig själv i spegeln och säger att nu har hon inte håret i ögonen längre. Tur mina barn inte har några idéer....

En liten lapp

Prinsessan var ju bestämd med att hon måste till doktorn igår. Nu var jag ju ganska säker på att doktorn inte skulle kunna göra något, men Prinsessan sa att läkaren skulle hjälpa henne med öronen.

Hjälp tänkte jag tyst för mig själv, för detta är första gången som Prinsessan förknippar doktorn med något positivt. Hur i sjutton ska jag lösa det när det visar sig att hon inget recept eller medicin får?

I bilen på väg till doktorn gick Prinsessan på repeat..

doktorn ska inte göra illa mig, jag ska inte gråta

doktorn ska inte göra illa mig, jag ska inte gråta

Fy f@n säger jag bara att som förälder tvingas sitta och lyssna på detta, för det är alltså Prinsessans syn på sjukvården och ändå kände hon att hon måste dit idag. En stor liten modig tjej är det som jag har. Kartig var hon ända tills vi kom in till läkaren, då förvandlades Prinsessan långsamt till stenstatyn Prinsessan, en liten rund boll staty. En staty som givetvis inte kan räcka ut tungan, prata eller på annat sätt kommunicera.

Läkaren tyckte nog att jag var där i onödan, men förklarade att jag hör på klaffen när det är infektion i kroppen och att Prinsessan nu sagt att hon har ont och jag vill utesluta att trumhinnan spruckit. För jag vill inte bli sittande med en apatisk liten tjej i helgen - särskilt inte som pappan ska ut ikväll. Vi har varit med om det tre gånger tidigare, att trumhinnan spruckit och vi fått åka in på helgen - för när skulle det passa bättre att åka in? Än just på helgen till jourmottagningen, där jag bara känner hur mer bakterier flyger på en.

Läkaren tittade i Prinsessans journal, tittade upp och frågade när hade ni varit inne sa ni? Så jag räknade upp de tillfällen det gällde, får då svaret att ja här står en notering om att hon har fått antibiotika men inte varför??? Seriöst vad är det här, OK kanske att missa EN gång, men tre???

Nåja till slut lyssnade läkaren på Prinsessan och konstaterade som så många andra sedan att ja oj nu förstår jag vad du menar med att klaffen väsnas. Tittade sedan i öronen och ja lite rött och svullet var det men mest en massa kladdigt öronvax. Men här finns inget blod fortsätter läkaren, nej såklart inte, klart jag torkar bort blod om jag ser det. Just det där kladdiga öronvaxet brukar dock rinna till i samband med öroninflammation men jag orkade inte argumentera med läkaren och egentligen var det ju poänglöst - för jag ville bara veta så att trumhinnan inte spruckit.

Efteråt var det en mycket förvirrad läkare, jag tror att hon ville ställa frågan vad gör ni här eller vad vill ni att jag ska göra. Hon började nämligen förvirrat prata om pencillin och att de inte brukar kunna ge det mm, så jag tror egentligen att hon frågade om jag ville ha det ändå. Vilket jag inte vill om inte behövs.

Men sen lyckades mamman göra läkaren än mer förvirrad, för mamman hade kommit på en plan. Så jag bad läkaren skriva ut ett "recept" på en lapp på kuckelimuck medicin. Stor förvirring och jag insåg mitt misstag, för läkaren var inte svensk så kanske hon inte hade läst "Karlsson på taket" och andra Astrid Lindgren klassiker. Försökte snabbt korrigera till att be henne skriva ner typ nässpray och alvedon på en lapp. Egentligen var ju inte det viktiga vad hon skrev, bara att Prinsessan såg att hon skrev och att Prinsessan fick med sig en liten lapp. Efter mycket övervägande och förvirring så skrev läkaren slutligen revaxör på lappen, det kan ju inte skada förklarade hon. Men jag såg på henne att detta var hon inte vad vid och att hon tyckte jag var väldigt omständlig och knepig.

Fast när jag såg Prinsessans lilla leende när hon fick lappen så kan jag säga att jag sket kapitalt i att jag återigen varit knepig och omständlig. Prinsessan nöjd och glad med det lilla pappret i handen förklarade att nu måste vi åka till apoteket och köpa medicin, så att hon skulle slippa ha ont i öronen. För det stor ju på hennes lilla lapp, tänk makten i tron är så mycket större än vad man tror!

Lite ovälkomna presenter

Ja så var det nu det här med att hjärtsjuka barn inte var infektionskänsliga, men ändå så drar många av dem på sig infektion på infektion. Jo jag vet barn är sjuka en hel del, särskilt när de börjar dagis, för så är det för alla barn. Hmm ja och om man var lite noggrannare med handhygienen så skulle man kanske kunna ta bort den generaliseringen också. Men oavsett det "lustiga" är ju att Prinsessan drar på sig allt, men inte LillMucklan och att Prinsessan blir mycket sämre, fort. För LillMucklan kan leka, busa och stoja med feber och Prinsessan blir en liten apatisk hög bara hon tror att hon har feber.

Vi hade ju kalas i söndags och fick både ovälkomna presenter och gäster. De bara smög sig in genom dörren, presenterade sig inte, bjöd in på några spännande konversationer - men de var väldigt positiva till besöket. Dessvärre måste jag ju säga...

Prinsessan började snuva i tisdags, jaha tänkte jag here we go again. Men inte så mycket segare än annars och med klar rinnsnuva, så Prinsessan gick till dagis tisdag och onsdag. Men så igår när hon skulle sova hade hick-hack hostan infunnit sig, den där som börjar långt ner i bröstet och gör att Prinsessan låter som en perkulator. Hest väsande när Prinsessan andades, toppen, insåg nu vad som väntade och att min och LillMucklans torsdag skulle helt vändas på ända.

När Prinsessan sedan febervarm inte kom till ro och gnällde över att örat gjort ont - BINGO. En Prinsessa som sparkats, vaknat, gnott runt i sängen, vaknat och hostat och ynkligt och kraxigt förklarat att hon inte hör något på ena örat. Wunderschön. Oron finns att en trumhinna nu har spruckit, på vårdcentralen förklarade sjuksköterskan att hade den gjort det hade vi hittat var och blod i sängen - mysigt värre med andra ord. Vidare skulle Prinsessan ha haft mycket ondare än vad hon nu har. Men vi har varit med förut, med en sprucken trumhinna, trots att Prinsessan då inte visade de klassiska tecknen.

Jag funderar på som så många gånger förut över Prinsessans smärttröskel, att det ibland verkar som hon inte "känner" smärta ordentligt. Eller visst nu uttryckte hon att det gör ont, men när jag hade öroninflammation så kändes det som huvudet skulle sprängas. Fast å andra sidan med de där små blåsvullna benen kanske det är tur om hon har vajsing på känseln, eller så är hon alltför van att ha ont i kroppen?

Ringde VC och det började med att vi inte var listade på vår närmsta vårdcentral och här måste jag få morra lite. För barnen är listade på BVC på denna vårdcentral så räknade faktiskt inte med några problem. Sedan anser jag att vore det inte bättre att alla automatiskt listades på sin närmsta vårdcentral och de som ville något avvikande DE fick höra av sig. Är ju så mycket att hålla koll på jämt och att åka tvärs över stan till vårt gamla VC eller om vi ens skulle få en ny telefontid, nejtack liksom. Sedan har vi ju även barnmottagningen på sjukhuset, men när söker man dit? Inte vet jag iallafall och vet att vi förut blivit bemötta med att är hon inte sjukare än såhär så är det VC som gäller. Sedan brukar VC ändå inte vilja ta beslut när det gäller medicin mm, men det är en annan femma.

Numer behandlar man heller inte öroninflammationer på barn mellan 4-14 år, visserligen bra att man inte använder pencillin i onödan. Men samtidigt har trumhinnan spruckit vill jag att någon tittar på henne, för blod har hon i örat, sedan om det är från hennes vanliga stressrivande i örat det vet jag inte. Men å andra sidan känner jag att det faktiskt inte är mitt jobb att veta vad som är vad alla gånger, bättre de tittar snabbt på henne. Önskar heller inte en omgång pencillin till Prinsessan då det påverkar waranet alldeles för mycket.

MEN:
När en liten Prinsessa slår upp sina små blå på morgonen och hest kraxar:

"Mamma jag har så ont i örat, jag hör ingenting.....snyft snyft.... jag vill att du ringer doktorn!"
Detta från den lilla flickan som ser sjukvården som sin största fiende, men när hon vill ha hjälp - då skulle jag ändå önska att hon fick den. Eller att doktorn tittar på henne iallafall... så nu sitter vi och väntar på en tid till i eftermiddag. Men återigen för att få hjälp måste man stå på sig och jag är trött på att vara besvärlig. Men mitt barn går först, iallafall i min värld. PUNKT.

Ljudet av små fötter

Något jag hört alldeles för ofta på sistone är uttrycket "alla barn" och dessvärre är det få uttryck som kan reta upp mig mer - än när man väljer att generalisera.

Låt oss ta mina två små om/när de vaknar innan mamman och pappan gått och lagt sig i sängen. Prinsessan löser det som hon gör med det mesta, hon panikskriker tills hjälp uppenbarar sig. Väldigt effektivt då mamman och pappan inte vill att hon ska väcka lillasyster eller vakna till för mycket. Minsta pip däruppe och pappan är beredd på spurt, jag tror att det faktiskt inte finns varken reaktionssträcka eller startsträcka utan allt sker i ett.

Men så lilla LillMucklan då hur löser hon det?

Det börjar med att man kanske hör hur LillMucklan sätter sig i sängen. Men oftast hör man henne först då först en fot och sedan en till ställs ner på golvet. Thump, thump... Sedan ljudet av små snabba trippande elefantfötter, fram till trappavsatsen. Här följer en liten suck och sedan thump, ena foten flyttas ned tungt och distinkt. Thump, sedan kommer nästa fot, lika tungt och tydligt.

Vi har någon gång försökt möta LillMucklan i trappan, för att bära henne till sängen eller bara varit oroliga för att hon ska trilla. Detta har bemötts med ett morrande och fräsande och har vi ändå lyft upp henne så har LillMucklan blivit tokilsk. 

Så nu sitter vi istället kvar i soffan och tittar på henne när LillMucklan mycket långsamt tar sig nedför trappen. Väl nere en liten suck och sedan tar de små snabba trippande elefantfötterna vid. Sedan sitter jag där med en liten LillMuckla i knäet som smugit sin in under filten. Inte ett ljud säger LillMucklan, vilket är väldigt ovanligt för henne, så frågan är om hon ens är vaken eller bara går på autopilot ned för trappen.

Att LillMucklans hjärna har en tydlig arbetsbeskrivning på vad man ska göra när hon vaknar till och i den ingår alltså inte att mamma och pappa möter upp för tidigt.

Men visst är det ändå lustigt att mina två barn som alltså borde räknas in i "alla barn" bemöter denna situation så olika? För om det nu var alla barn så skulle det ju finnas ett standardiserat beteende? Eller är det så att det beteendet reserverats till förskolan, för där har man ett behov av att gruppera ihop barnen. Jag funderar vidare på detta tror jag...

Har ni fest eller?

Ja i dagarna tre blev det fest här hemma, tårtor i långa banor, en LillMuckla som tyckte det var riktigt jobbigt med all uppmärksamhet och två små sockerhöga barn som inte är vana att äta så mycket socker och sötsaker. Men nu är LillMucklan firad ordentligt och likaså pappan. 

Så vad serverades då:
- Pizzasnurror -dessvärre gravt underskattade, perfekt att ha i frysen till dagisutflykter.
- Prinsessbakelser, hittade en superfrän rulltårta med rosa marsipan som delades och på med grädde, strössel och frukt
- Kladdkaketårta med vispgrädde och jordgubbar och en klick vaniljglass

- Pannacotta och citronmoussetårta med frukt ovanpå, önskar dock att jag inte gjort chokladbotten på den utan istället kört med digestivekex.

- Klassisk gräddtårta, med hallonkesella + mosad banan och vaniljvisp i och jordgubbsgrädde, mandariner och nonstop ovanpå
- En pavlova med svartvinbäsgele, vispgrädde och frukt ovanpå - skulle nog vart snabbare att servera för den blev seg för fort och en klick vaniljgass hade inte skadat till...
- En klassisk smörgåstårta, med leverpastej, bostongurka, skinkröra och lax, räkor och rom
- En medelhavssmörgåstårta, med kycklingröra, soltorkade tomater, hemmagjord guacamole, körsbärstomater, oliver och ruccola
- Godispåse, med en russinask, en fruktstång, ett äpple och småkex.

Nu har jag bakat och lagat mat för flera månader framöver tror jag, men fem tårtor önskade LillMucklan och fem tårtor fick hon. Bara hoppas hon inte får idéer tills nästa år.

En 3-åring in da House

En LillMuckla blev nog en ganska så stor tjej idag, hela 3 år gammal fyllde hon. Har i flera veckor frågat vad hon önskar och svaret har varit detsamma, ett äpple, lite tomater och fem tårtor. Just tårtorna har varit det allra viktigaste tydligen. Men fem tårtor på en och samma dag det ansåg iallafall jag var lite overkill, eller snarare det skulle inte finnas plats i lilla magen för så mycket annat än tårtor. Så tja paniken började lite infinna sig hos mig hur vi skulle få till det och jag är inte så himla bra på att baka, men nu var ju detta det enda liksom som LillMucklan önskade sig. För övrigt är det dåliga samvetet alltid närvarande när det gäller LillMucklan som så många gånger får stå tillbaka för Prinsessan, så nej fem tårtor skulle hon minsann få. 

Gjorde en latmask och ställde frågan på FB, och tja en halvtimme senare hade jag fått fem förslag på tårtor - mycket uppskattat kan jag säga, nu är det bara att se till att tårtorna blir till också. Men bara idag har vi lyckats med två tårtor, imorgon blir det en och på söndag två, jajjamen jag löste den logistiken också - bildbevis kommer senare...

Svårt att sova hade LillMucklan igår, var ju en stor dag idag, så mycket insåg hon, tårtor och även ett utlovat besök på Lek och Bus, något som mina barn inte är bortskämda med. Men som sagt det dåliga samvetet att LillMucklan kommer i kläm gjorde att efter för få timmar med sömn för mammans del (får ta ett eget blogginlägg om det senare) så satte mamman på sig bästa leendet och tog barnen + en kompis med barn i bilen och åkte iväg.

Men innan detta så väcktes LillMucklan av en skönsjungande pappa och Prinsessa och en tallrik full med småtårtor och några paket. Vilket blev för mycket för LillMucklan som nästan brast i tårar, så fick maka upp henne i knäet och mata henne med tårta en stund. Lillsnoffsan, då hade vi ändå pratat om hur morgonen skulle se ut. En stor fin dinosaurie och ny målarbok fick hon, det stora paketet med ett dockhus sparade vi till senare för LillMucklan var ändå ur balans.

Medans barnen värmde upp och stretchade och gjorde sig klara, det vill säga fnattade runt på nedervåningen och klättrade och klängde på allt, bakade mamman tårta nummer 2 och stekte lite nötfärs till tacosen vi skulle ha till lunch. Men sen så klistrade mamman på sig leende och vi åkte iväg.

2,5 timme senare vet jag inte vem av oss som var tröttast, mina barn som slogs med varandra, lillkompisen som såg blek ut, mammorna som bara ville sitta ner... men främst av allt en hungrig Prinsessa. Något jag trodde jag aldrig skulle skriva om man ser till hur hennes matutveckling har sett ut, men nu är hon hungrig och då ska hon ha mat på en gång, eller allra helst innan hon kommer på att hon är hungrig. Men hon känner hungerskänslor HURRA....

Hem äta lunch, sedan tre små hjälpredor i köket för att dekorera tårtan och göra lite kolapopcorn, för är det kalas så är det ju godispåsar, men tänkte att detta skulle vara lite roligare.

Sedan fanns inte så mycket kräm kvar i något av barnen utan de sjönk ner i soffan för att kolla på Musse Pigg som räddar jultomten - för snart är det ju jul enligt Prinsessan. Jag hoppas och tror att barnen somnar ovaggade ikväll, för det kommer säkerligen mamman att göra, efter att ha bakat tårta nummer 3 och förberett lunchpajerna till imorgon. Men fyller man 3 år då ska man väl firas i dagarna tre? Det blir ju lite svårare när man blir äldre att dra ut så på firandet.

Men Hurra Hurra Hurra för LillMuckan ida´

Små armar som plötsligt når allt

LillMucklan är verkligen min lillstrumpa, liten och kompakt och med små fötter, men det hon har det använder hon så gott det går till sin fördel. Först i våras började LillMucklan att på allvar nå upp till dörrhandtagen, men då stod hon på tå och nådde bara med yttersta fingerspetsen så Prinsessan fick hjälpa henne. 

Men jag tror minsann hon har växt för nu öppnar hon dessvärre dörrar helt obehindrat. Det som varit hennes största problem är att hon inte nått upp till kranen och handfatet, men med en hjälpsam storasyster så togs det problemet snart om hand. LillMucklan behövde bara klättra upp på pallen och ropa på Prinsessan så kom hon farande. Det tokiga var väl bara att Prinsessan inte alla gånger väntade på LillMucklan att bli klar och sedan stod vattnet och rann, något LillMucklan givetvis uppskattade, för tänk vad mycket man kan göra med lite vatten. Översvämning i skåpet under handfatet t.ex. eller tvätta frukt med tvål och vatten, eller stoppa igen avloppet med en trasa ... Med andra ord allt sånt där som mammor och pappor inte uppskattar.

Så imorse hör jag hur vattnet formligen forsar i badrummet, tänkte inte mer på det utan trodde att pappan höll på med något. Fast efter en stund forsade det fortfarande på så jag ropar och får inget svar och det där när man inte får något svar det är ju den största alarmklocka som finns när det gäller barn. Smyger mig ut i badrummet och jodå där står en överlycklig LillMuckla och har vridit på vattnet på högsta hastighet. I handfatet sprallar en blöt Harry runt, överlycklig i sina försök att fånga vattendropparna. Säger åt LillMucklan att hon inte får leka med vattnet och flyttar ut alla ur badrummet. 

Fem minuter senare så flödar vattnet i badrummet igen. Går dit igen och pratar med LillMucklan, får till svar att det var Harry som sagt åt henne att sätta på vattnet. Cesar Millan släng dig i väggen, här är tjejen som inte bara pratar med katter utan de pratar med henne också. Behöver jag säga att det blev fler turer till badrummet för att stänga av vattnet.

Sedan gick LillMucklan och Harry ner för trappen och jag bäddade sängar och gjorde iordning på ovanvåningen. Barnen pratade och jag bedömde väl att det var ganska så lugnt därnere så skyndade mig inte. Fast det borde jag antagligen ha gjort, för när jag kommer ner så ligger det stora avklippta röda tussar av katthår utspritt över hallgolvet..... och ja där står LillMucklan med en katt på ena armen och en sax i handen. Jag gör honom fin förklarar en väldigt nöjd LillMuckla...

Nu tror jag inte att Harry var av samma åsikt och det var inte mamman heller, så LillMucklan befriades snabbt ifrån saxen. En sax som hon hämtat i pappas "hår-klippar-väska", en väska hon kånkat runt på under morgonen då hon anser att hennes hår är för långt och behöver klippas. För borsta håret det vill hon inte, bättre att klippa av det då. Kanske att hon tänkte likadant om Harry?

Tror att LillMucklan behöver lite mer uppsikt ett tag framöver för hon är lite väl kreativ just nu. Eller så är det bara som så att hon nu når precis överallt och ingenstans och att det inte finns några begränsningar alls för henne längre.

Balans eller välbehövlig sömn?

Jag vet inte hur det ser ut hemma hos er när ni sover men tänkte iallafall visa hur det ser ut hos oss, sen ett tag tillbaka. För sedan Prinsessan började dagis så vägrar hon att ligga i sin säng... Därför har det länge sett ut som nedan:

Jag hoppas att ni särskilt lägger märke till Prinsessans helt orörda säng och det faktum att mamma någonstans på småtimmarna hamnar i skarven mellan kuddarna och sängarna samt blir utan täcke. Hur jag kan bli utan täcke då det oftast fanns tre täcken och lika många kuddar i sängen är ett stort mysterium för mig. Det går inte att få Prinsessan att somna i sin säng längre, inte på några villkor alls. Sängen står tajt intill min säng så det är ju inte som att jag är långt borta.

I helgen fick spatt på att sova i skarven, rädd för att röra mig så att jag hamnar mellan sängarna. För det vore ju väldigt snyggt om man blev hängande som i en hängmatta på mitten tills någon behagar att vakna och rädda en. För övrigt är jag lite orolig för hur dammråttorna under sängen skulle bemöta mig om jag kommer för nära. Prinsessan går ju inte att resonera med, så vi möblerade om och ställde LillMucklans säng bredvis pappan. En säng hon inte sovit i sen vi flyttade in. Eller hon somnade fint i den men vaknade sedan med ett tjut, totalt desorienterad så blev mycket meck, lättare att ha henne hos mig då. Ja ända tills storasyster också kom och trängdes och jag började fundera på om jag egentligen har rätt till min egen kropp.

På fem röda somnade LillMucklan otippat i sin säng, mot småtimmarna bulldozrade hon dock över sin pappa med kudde och täcke i högsta hugg. Han som i vanliga fall är lättväckt sov som en stock och jag fick kväva ett fniss. För LillMucklan liknade mest en fet larv som försökte ta sig framåt över stocken. Men nu sover hon större delen av natten i sin säng.

Så då borde jag inte ha så mycket att gnälla över nu va? Men ska visa hur det nu ser ut i min säng:

Obalans och en icke närvaro av jämvikt är det som härskar för nu har jag ingen LillMuckla som stöttar upp mig på andra sidan. Vaknar oftast upp i riktigt skeva eller sneda sovställningar och fortfarande UTAN täcke... Himla konstigt att jag är trött när jag vaknar.

Jag förstår inte hur barnen förvandlas till bläckfiskar med långa, långa armar med otäcka sugkoppar på nätterna. Armar som puttar, bökar och tar plats så att de sedan ligger som små sjöstjärnor, vilket de inte gör när de sover i sina egna sängar. Hur kan ett relativt litet barn ta upp så mycket plats och hur i sjutton lyckas de flytta på sin mamma som iallafall väger fem gånger så mycket? Eller är det så att skarven utövar någon magisk magnetism... "Slööööörp kom till mig" eller är skarven sponsrad av dammråttorna på golvet: "Ge oss något att äta så lovar vi att inte fylla skarven med ludd" ???

Ny hobby & en snabbtänkt och en ledsen tjej

Prinsessan upptäckte en alldeles ny och för henne underbar värld i helgen, jag vet inte hur pappan tänkte när han räckte henne handkontrollen till vår playstation. Men i Prinsessans lilla ansikte tändes ett stort lyckligt leende, från öra till öra. Prinsessan i synnerhet har gärna suttit hos oss i soffan när vi har spelat, mycket fascinerad men inte mer än så. Men så blev hon då alltså erbjuden en handkontroll, Prinsessan utan tålamod och där intressen skiftar snabbt. En Prinsessa vars mamma egentligen inte tycker om barn som tittar på TV och ännu värre barn som spelar dataspel hela dagarna.

Fast det blev fascinerande att se Prinsessan, jag har ju länge vetat hur snabblärda barn var, men det var ruskigt hur snabbt Prinsessan fixade handkontrollen - en kontroll som jag under lång tid slagits med. Knappar, spakar och triggers, många gånger har jag svurit över den och suckande saknat den hederliga Wii-moten med tillhörande nunchuck, något som fungerat bra för mig. Länge stod hon sedan och spelade, för tydligen sitter man inte ner och spelar, vilket ni se i filmen och i mångt och mycket påminner hon om  min mor första gången vi spelade Nintendos 8-bitars. Hela lilla Prinsessans kropp rör sig och hon snurrar fram och tillbaka framför teven och bordet, kroppen vrider sig åt det håll hon vill att Buzz eller Woody ska hoppa och hon lever sig verkligen in i spelet. På filmen nedan är hon ganska stillsam dock och jag hoppas att ni observerar den obligatoriska tomtemössan.

LillMucklan har varit ledsen i ett par dagar, jag vet inte riktigt varför men misstänker att det kanske är någon kindtand på gång. Sedan det faktum att hon varit krasslig ett tag är ju säkert inte till fördel, här tackar jag för att Prinsessan fick sin influensaspruta sent förra året och att hon även fick i år. För ta i trä och allt det där så är Prinsessan bara lite snorig och jag tror det beror på sprutan.

Hursomhelst vi kom hem från dagis och LillMucklan var tokledsen, Prinsessan som mest är irriterad på LillMucklan gick till och med fram och klappade om LillMucklan lite, så nja något är inte på topp. Det intressanta är dock vad som hände sedan och jag vet inte om barnen samarbetade eller Prinsessan bara såg sin chans, men det är grymt vad snabbtänkta de är. LillMucklan skulle nämligen inte äta, hon satt bara på golvet och grät, fick så småningom upp henne i knäet men hon fortsatte bara att gråta. Prinsessan däremot stjälpte snabbt i sig sin portion med köttbullar och makaroner, jag ställde ned LillMucklan på golvet för att börja städa undan. LillMucklan gråter fortfarande då Prinsessan beskyddande lägger sin arm om axlarna på henne, pussar henne på kinden. 

"Åh jag höööööör att du är ledsen lilla gumman" - mhm vad det är skönt att höra en minikopia av sig själv - inte. LillMucklan snyftar högt och ljudligt, snörvlar lite och svarar:

"Jag är så ledsen ..."

Prinsessan fortfarande med armen kring LillMucklans axlar börjar nu fösa henne mot vardagsrummet:

"Vet du vad om jag spelar kabåjsarna då kan du sitta och äta och titta på mig, det blir väl bra?"
Här slutar LillMucklan att snyfta och följer glatt med Prinsessan in i vardagsrummet, parkerar vid soffbordet:
"Mamma jag är hungrig, får jag min mat?"

Hmm så vad säger ni? Genomtänkt taktik? eller Prinsessan och kanske även LillMucklan som såg ett gyllene ögonblick? Det är dock väldigt intressant hur samspelta de kan vara när de har ett gemensamt mål.

Snart får jag nog hål i huvudet

Jag förstår faktiskt inte hur två små och ack så söta tjejer kan få till de gnälljud som de producerar. Jag kan verkligen inte för mitt liv få ihop det. Det tjatas, det gnälls och det ynkas. För man börjar aldrig, aldrig, aldrig att be om någonting utan man tar till gnällandet direkt. Jag undrar verkligen om det är det effektivaste sättet att be om någonting? För jag känner bara hur jag bli helt anti-tanti, jag vill verkligen inte göra något och jag vill inte ge dem som frågas efter. Det vill säga de gånger jag hör vad det gnälls om, jag hör bara på frekvensen att det är gnäll - för tydligen ska gnäll m u m l a s fram. Alltså var jag inte anti-tanti innan så blir jag det verkligen då det mumlas så jag inte har en suck att höra vad som sägs. 

Var ju ute i helgen och ja vi diskuterade barn, uppfostran och bemötande, för det är något man gärna återkommer till när de flesta har barn. Det intressanta var att detta var något som de andra upplevt kom i samband med 4-års åldern och jag är nog benägen att hålla med. Men alltså borde inte våra 4-åringar vara så mycket smartare än så? De borde ju inse vad som genererar bäst resultat? En sur anti-tanti mamma är inte den bästa förutsättningen för att få till storartade resultat eller direkt lusttillfredsställelse. 

För övrigt funderar jag lite på evolutionens ansvar, seriöst hur i sjutton kunde detta beteende slinka vidare? Det måste ju ha strukit med barn så det bara sjöng om det då de började gnälla och mumla eller varför utvecklade inte mödrarna (och fäderna med för den delen) en gen som gjorde en döv mot detta beteende? Det är samma med hånflinande som man möts av gång efter annan, vilket inte är ett flin i sig utan en grimas då barnet vet att det gjort fel. Men nio av tio jag pratat med upplever det enormt provocerande, så varför lät evolutionen detta vara kvar? Likaså den där slipsen som kommer ur munnen ibland, den där tungan som lipar åt en. ARGH liksom. 

Jag vidmakthåller min ställning detta kan inte vara det effektivaste sättet att uppnå det man vill ha och våra barn är ju inte på något sätt dumma. Oftast anser jag att man ger dem alldeles för lite credits när det kommer till de mentala aspekterna, men just i detta fall så funderar jag verkligen. När de så uppenbart motarbetar sig själva.

Upprinnelsen till detta inlägg? En bilresa till badet imorse där Prinsessan så fort hon satte sig i bilen började gnälla om något. Jag fick vända mig till LillMucklan för att hon skulle tolka vad Prinsessan hade för behov. Tydligen ville Prinsessan ha något att äta i bilen. Förklarade att jag inte hade något, fast det fungerade föga, gnället fortsatte i de knappa 30 minuter det tar att åka till badet. Jag försökte resonera, prata, bemöta, upprepa att jag förstod att hon ville ha något, förklara gånger 1000 att jag inte kan trolla med knäna. Det gick verkligen inte hem, utan istället kände jag hur Prinsessan sakta men säkert gnällde hål i huvudet på mig.

Ladies night

Ja efter lite funderingar så gick jag på Ladies night igår och jag måste nog börja med att skriva att jag blev besviken. Ingen Peggy Bundy så långt ögat kunde nå och därför inga leopardtajts, höga frisyrer eller djupt urringade tröjor med rymningsbenägna bröst. Inga trosor slängdes upp på scenen, inga tjejer/kvinnor som svimmade eller dansade på borden. Det var med andra ord ganska så städat...

Men ja givetvis, det var mycket alkohol, stora oseende pupiller, vingliga klackar, högljudda osexiga druckna kvinnor uppklädda till tänderna. Så hade vi då gänget framför oss där det var många motstridiga känslor. Samtidigt som jag hyllade de lite äldre kvinnornas entusiasm och förmåga att leva sig in i showen. Deras blinda kärlek till Brolle så fanns den där lilla surf****an i mig som betalt dyra pengar för sittplatserna och som knappt kunde använda den tack vare dessa kvinnors sprudlande entusiasm. 

Kvinnor i alla åldrar, färger och former och inte en karl så långt ögat kunde nå, tja om man inte tittade på säkerhetsvakterna då. Fast dem försökte jag undvika att se på för de var stissiga och påminde lätt om flygplatsvakterna i USA. Antingen hade något hänt innan vi kom eller så hade fått skarpa tillsägelser att de måste rotera på huvudet så många gånger de bara kunde på en minut.

Någonstans på vägen började jag även fundera på om det hade varit motsatt om detta hade varit ett event med halvnakna tjejer och bara män hade varit inbjudna - vad hade ett sådant event kallats? Jag gissar att det hade varit en stripshow, något som jag nog inte så gärna hade låtit min make gå på. Men Ladies night räknas tydligen som rumsrent och kvinnor 40+ högt hurrar, busvisslar och klappar händerna när de unga dansarna visar magmusklerna hör bara till? Det kändes lite billigt, dansarna visste vilka reaktioner de skulle få och kvinnorna gav dem gladligen det som de behövde. En ego-boost deluxe med största sannolikhet, men om en kvinna klär av sig och får samma bemötande, då är det förnedrande, trots att det kanske är självvalt? Jag förvånas lite över dubbelmoralen faktiskt. 

Att det var en kväll för de uppträdande artisternas egon var det ingen tvekan om och de hyllade alla varandra sinsemellan, den ena snyggare, coolare eller manligare än den andra. Mitt i röran stönar och grymtar en Frank Andersson runt, tydligen den manligaste av alla män, något de andra upprepade om och om och om och om igen. Det var nästan så man började fundera på om någon hade en livskris och betalt för att få vara med i showen så de andra kunde rycka upp honom. Oändliga gånger berättade de hur mycket de älskade Örebro och alla som var där... Tja seriöst tänk dig själv att du stiger upp på morgon går ut i världen och allt du gör bemöts av busvisslingar, applåder och beundran.

Nu låter jag säkert som en bitter kärring, vilket jag kanske är på många sätt - men för mig kändes det lite billigt, något som stod i stark kontrast till biljettpriset. Ponera att istället för Stenmark, Brolle och Järvheden så hade vi satt in Hjalmar, Stefan och Krister, som levererat samma skämt och upplägg - min misstanke är att det inte hade emottagits med samma jubel. Så showen sålde helt klart på sex appeal, utseende och ungdom. Vilket givetvis är helt ok om man har alla de förmågorna så ska de användas och det finns ju helt tydligt en marknad för det - MEN återigen, en kvinna som använder samma förmågor, uppskattas hon på samma sätt?

Min behållning av kvällen för övrigt var Thomas Järvheden som ändå kändes som han hade en viss distans till sig själv genom humorn och med oanade talanger för sång. En väldigt trevlig kväll i stort, en bra medryckande musikblandning med något för alla och små sketcher som fick de flesta att skratta, så nog vet man vad kvinnorna vill ha. Men jag har svårt att förstå hur vissa är helt uppfyllda av showen. Men å andra sidan tillhör jag ju inte heller dem som höll på med idoldyrkan i tonåren, så kanske bara är jag som inte fattat galoppen?

Fyra små katter på väg till Göteborg

Dagny, Doris, Dagmar och lillebror Ludde

De 500:a som kommer in till Hjärtekatten denna gången ska fara ner till Lund. Så gissar att dessa katter kommer att bli väl beresta.

Nu finns en endaste liten bomullssnuttgarn kvar i huset. Räckte nästan hela vägen kvar men lillebror Ludde blev något mindre. Hittade en del akrylgarn i mina gömmor så får väl fortsätta att virka med det garnet, men det blir inte samma som med det vackra bomullsgarnet.

Acrylgarnet är mjukare, men det är en annan lyster i bomull och sen att det går att tvätta i 60-grader.

Jag äcklas verkligen av masskonsumtionen

 På Coop där jag gör större delen av handlingen har de börjat med att samla ihop varor som går ut snart på ett ställe. De sänker sedan även priserna kraftigt. 

Jag tycker att detta är bra för det ger mig en chans att fynda men även för dem att få sakerna sålda istället för att slänga dem. Problemet jag har när jag kommer fram till denna välfyllda disk är att jag vill köpa allt. Bara tanken på att slänga ätlig mat får mig att vilja kräkas. 

Den här konsumtionen är inte hållbar, varför måste vi ha så mycket valmöjligheter att det i slutet innebär att vi kommer att slänga mängder av mat varje dag.

I våras gick denna artikel att läsa i NA, något som gör mig varm om hjärtat. Maten tas tillvara och ges till dem som ingen mat har. Det är väl så det borde vara? Istället för att slänga maten? Hur girig är man då, att hellre slänga än att ge till någon som verkligen behöver maten? Det tråkiga är väl att det blev en väldigt debatt.

På ena sidan de som ansåg att detta var en bra idé och på andra sidan åsikten om att detta var förnedrande, att ge dem "gammal" mat. Jag vet inte men om jag ingen mat hade skulle jag hellre äta så kallad "gammal mat" än att gå hungrig, för det första. För det andra så är maten inte gammal, ofta är inte maten heller gammal bara för att den passerat bäst-före-datum. Som bekant är ju detta bara en rekommendation och innebär att leverantören bara kan garantera hållbarheten fram tills detta datum.

Mycket mat är ätbar och god och inte ett dugg gammal ens efter det datumet. Vi människor måste bli bättre på att lära oss att lukta och känna efter på maten. En gammal limpa till exempel, rosta brödet och gör skorpsmulor av det, istället för att köpa skorpsmulor. 

Just nu är det många kampanjer som pågår för att rädda "gammal mat":

Lantmännen har haft en väldigt bra kampanj om hur man tar tillvara på rester och likaså Toppits "Save food" -intiativ. Men detta är bara den mat som kommit till våra bord. Mycket mat slängs alltså innan den ens kommer så långt och det gör mig äcklad, vi utarmar jordens resurser något enormt för att producera all denna mat och välstånd och sedan slänger vi den?

Jag vet att historien om unga rika i Sthlm som köpte mer mat än de kunde äta bara för att sedan slänga de inte ville ha, en markering om välstånd, upprörde många. Men sanningen att säga så är vi alla lika delaktiga i denna masskonsumtion, vi efterfrågar, vi kräver och vi förväntar oss stora valmöjligheter och finns inte den vara hemma i butiken som vi vill ha blir vi upprörda. Handlarna möter denna efterfrågan med att ta hem det vi vill ha, då man lyssnar på konsumenten och så byggs matbergen på.. Jag blir äcklad och jag blir provocerad. 

Nästan lika upprörd blir jag då jag går förbi tippen och ser alla de kilon äpplen, ätbara, som bara dumpas där för att människor inte orkar ta hand om dem. Jag undrar hur många av dem som istället åker till affären och köper dessa äpplen till vänster. Massproducerade och besprutade, yummy...

I ärlighetens namn, jag gillar att åka till en affär och hitta allt jag vill ha där - det gör jag. Men samtidigt funderar jag på om alla verkligen behöver ha allt. För det bäddar ju för att saker bli över och glöms bort, är det verkligen värt det? Kanske behöver vi inte välja mellan tio olika salamisorter eller ostmärken. För det finns ju iallafall mat att äta oss mätta på, så det räcker och blir över många gånger om.

Vad har du i fickan Jan.....?

När Prinsessan var liten så var nappen det käraste hon hade och den måste vara med överallt. Så när vi ansåg att hon inte skulle ha nappen i munnen jämt behövde den ändå få vara med, i mammas ficka var att föredra.

Fast nu är jag ju ingen Jan och fickor har sällan kvinnobyxor, med undantag av jeans då, men sällan jag får ner så mycket i dem. Finns det fickor på tröjor mm är de oftast så dumma så allt ramlar ut igen, något Prinsessan ganska snart insåg då nappar låg lite överallt.Efter att ett par gånger fastnat med fingrar och napp i mammans jeansficka behövde Prinsessan en annan lösning. Liten Prinsessa i behov av att få med nappen, löste det på det sätt hon kom på - ner med nappen i mammas behå, för där fick den plats. Mycket kreativt och efter en stund hade mamman dessvärre glömt bort att nappen låg där, vilket resulterade i spännande situationer när mamman böjde sig fram eller klädde av sig på kvällen.

Så gick tiden och Prinsessan fick en lillasyster, en LillMuckla som inte använde napp. Men om Prinsessan stoppade ner saker i behån så ville inte LillMucklan vara sämre. Tilläggas ska väl att många gånger är/var jag inte medveten om att LillMucklan lade ner presenter i behån. Av den enkla anledningen att LillMuckln är väldigt fysisk och gärna sitter och pillar, petar drar lite i kläderna, klappar på armen och gosar i knäet. 

Nu var det alltså inte bara en napp eller två som trillade ur behån på kvällen, utan det kunde komma små djur, legobitar och annat spännande. 

Prinsessan slutade så småningom helt med napp dagtid, men ändå kunde mamman hitta fina presenter när hon klädde av sig. För LillMucklan fortsatte, inte så ofta nu som när hon var mindre men mamman överraskades emellanåt. 

Igår hittade jag spelkort, två legobitar, lite snöre, några pärlor - nåja ganska många pärlor faktiskt och en liten ekorre. Jag förundras varenda gång över hur LillMucklan lyckats smyga ner så mycket och hur jag sedan kunnat gå en hel dag utan att märka av pryttlarna. Men en sak är säker:

ROPEN SKALLA MER FICKOR ÅT ALLA....