Små armar som plötsligt når allt

LillMucklan är verkligen min lillstrumpa, liten och kompakt och med små fötter, men det hon har det använder hon så gott det går till sin fördel. Först i våras började LillMucklan att på allvar nå upp till dörrhandtagen, men då stod hon på tå och nådde bara med yttersta fingerspetsen så Prinsessan fick hjälpa henne. 

Men jag tror minsann hon har växt för nu öppnar hon dessvärre dörrar helt obehindrat. Det som varit hennes största problem är att hon inte nått upp till kranen och handfatet, men med en hjälpsam storasyster så togs det problemet snart om hand. LillMucklan behövde bara klättra upp på pallen och ropa på Prinsessan så kom hon farande. Det tokiga var väl bara att Prinsessan inte alla gånger väntade på LillMucklan att bli klar och sedan stod vattnet och rann, något LillMucklan givetvis uppskattade, för tänk vad mycket man kan göra med lite vatten. Översvämning i skåpet under handfatet t.ex. eller tvätta frukt med tvål och vatten, eller stoppa igen avloppet med en trasa ... Med andra ord allt sånt där som mammor och pappor inte uppskattar.

Så imorse hör jag hur vattnet formligen forsar i badrummet, tänkte inte mer på det utan trodde att pappan höll på med något. Fast efter en stund forsade det fortfarande på så jag ropar och får inget svar och det där när man inte får något svar det är ju den största alarmklocka som finns när det gäller barn. Smyger mig ut i badrummet och jodå där står en överlycklig LillMuckla och har vridit på vattnet på högsta hastighet. I handfatet sprallar en blöt Harry runt, överlycklig i sina försök att fånga vattendropparna. Säger åt LillMucklan att hon inte får leka med vattnet och flyttar ut alla ur badrummet. 

Fem minuter senare så flödar vattnet i badrummet igen. Går dit igen och pratar med LillMucklan, får till svar att det var Harry som sagt åt henne att sätta på vattnet. Cesar Millan släng dig i väggen, här är tjejen som inte bara pratar med katter utan de pratar med henne också. Behöver jag säga att det blev fler turer till badrummet för att stänga av vattnet.

Sedan gick LillMucklan och Harry ner för trappen och jag bäddade sängar och gjorde iordning på ovanvåningen. Barnen pratade och jag bedömde väl att det var ganska så lugnt därnere så skyndade mig inte. Fast det borde jag antagligen ha gjort, för när jag kommer ner så ligger det stora avklippta röda tussar av katthår utspritt över hallgolvet..... och ja där står LillMucklan med en katt på ena armen och en sax i handen. Jag gör honom fin förklarar en väldigt nöjd LillMuckla...

Nu tror jag inte att Harry var av samma åsikt och det var inte mamman heller, så LillMucklan befriades snabbt ifrån saxen. En sax som hon hämtat i pappas "hår-klippar-väska", en väska hon kånkat runt på under morgonen då hon anser att hennes hår är för långt och behöver klippas. För borsta håret det vill hon inte, bättre att klippa av det då. Kanske att hon tänkte likadant om Harry?

Tror att LillMucklan behöver lite mer uppsikt ett tag framöver för hon är lite väl kreativ just nu. Eller så är det bara som så att hon nu når precis överallt och ingenstans och att det inte finns några begränsningar alls för henne längre.