Ladies night

Ja efter lite funderingar så gick jag på Ladies night igår och jag måste nog börja med att skriva att jag blev besviken. Ingen Peggy Bundy så långt ögat kunde nå och därför inga leopardtajts, höga frisyrer eller djupt urringade tröjor med rymningsbenägna bröst. Inga trosor slängdes upp på scenen, inga tjejer/kvinnor som svimmade eller dansade på borden. Det var med andra ord ganska så städat...

Men ja givetvis, det var mycket alkohol, stora oseende pupiller, vingliga klackar, högljudda osexiga druckna kvinnor uppklädda till tänderna. Så hade vi då gänget framför oss där det var många motstridiga känslor. Samtidigt som jag hyllade de lite äldre kvinnornas entusiasm och förmåga att leva sig in i showen. Deras blinda kärlek till Brolle så fanns den där lilla surf****an i mig som betalt dyra pengar för sittplatserna och som knappt kunde använda den tack vare dessa kvinnors sprudlande entusiasm. 

Kvinnor i alla åldrar, färger och former och inte en karl så långt ögat kunde nå, tja om man inte tittade på säkerhetsvakterna då. Fast dem försökte jag undvika att se på för de var stissiga och påminde lätt om flygplatsvakterna i USA. Antingen hade något hänt innan vi kom eller så hade fått skarpa tillsägelser att de måste rotera på huvudet så många gånger de bara kunde på en minut.

Någonstans på vägen började jag även fundera på om det hade varit motsatt om detta hade varit ett event med halvnakna tjejer och bara män hade varit inbjudna - vad hade ett sådant event kallats? Jag gissar att det hade varit en stripshow, något som jag nog inte så gärna hade låtit min make gå på. Men Ladies night räknas tydligen som rumsrent och kvinnor 40+ högt hurrar, busvisslar och klappar händerna när de unga dansarna visar magmusklerna hör bara till? Det kändes lite billigt, dansarna visste vilka reaktioner de skulle få och kvinnorna gav dem gladligen det som de behövde. En ego-boost deluxe med största sannolikhet, men om en kvinna klär av sig och får samma bemötande, då är det förnedrande, trots att det kanske är självvalt? Jag förvånas lite över dubbelmoralen faktiskt. 

Att det var en kväll för de uppträdande artisternas egon var det ingen tvekan om och de hyllade alla varandra sinsemellan, den ena snyggare, coolare eller manligare än den andra. Mitt i röran stönar och grymtar en Frank Andersson runt, tydligen den manligaste av alla män, något de andra upprepade om och om och om och om igen. Det var nästan så man började fundera på om någon hade en livskris och betalt för att få vara med i showen så de andra kunde rycka upp honom. Oändliga gånger berättade de hur mycket de älskade Örebro och alla som var där... Tja seriöst tänk dig själv att du stiger upp på morgon går ut i världen och allt du gör bemöts av busvisslingar, applåder och beundran.

Nu låter jag säkert som en bitter kärring, vilket jag kanske är på många sätt - men för mig kändes det lite billigt, något som stod i stark kontrast till biljettpriset. Ponera att istället för Stenmark, Brolle och Järvheden så hade vi satt in Hjalmar, Stefan och Krister, som levererat samma skämt och upplägg - min misstanke är att det inte hade emottagits med samma jubel. Så showen sålde helt klart på sex appeal, utseende och ungdom. Vilket givetvis är helt ok om man har alla de förmågorna så ska de användas och det finns ju helt tydligt en marknad för det - MEN återigen, en kvinna som använder samma förmågor, uppskattas hon på samma sätt?

Min behållning av kvällen för övrigt var Thomas Järvheden som ändå kändes som han hade en viss distans till sig själv genom humorn och med oanade talanger för sång. En väldigt trevlig kväll i stort, en bra medryckande musikblandning med något för alla och små sketcher som fick de flesta att skratta, så nog vet man vad kvinnorna vill ha. Men jag har svårt att förstå hur vissa är helt uppfyllda av showen. Men å andra sidan tillhör jag ju inte heller dem som höll på med idoldyrkan i tonåren, så kanske bara är jag som inte fattat galoppen?