Snart får jag nog hål i huvudet

Jag förstår faktiskt inte hur två små och ack så söta tjejer kan få till de gnälljud som de producerar. Jag kan verkligen inte för mitt liv få ihop det. Det tjatas, det gnälls och det ynkas. För man börjar aldrig, aldrig, aldrig att be om någonting utan man tar till gnällandet direkt. Jag undrar verkligen om det är det effektivaste sättet att be om någonting? För jag känner bara hur jag bli helt anti-tanti, jag vill verkligen inte göra något och jag vill inte ge dem som frågas efter. Det vill säga de gånger jag hör vad det gnälls om, jag hör bara på frekvensen att det är gnäll - för tydligen ska gnäll m u m l a s fram. Alltså var jag inte anti-tanti innan så blir jag det verkligen då det mumlas så jag inte har en suck att höra vad som sägs. 

Var ju ute i helgen och ja vi diskuterade barn, uppfostran och bemötande, för det är något man gärna återkommer till när de flesta har barn. Det intressanta var att detta var något som de andra upplevt kom i samband med 4-års åldern och jag är nog benägen att hålla med. Men alltså borde inte våra 4-åringar vara så mycket smartare än så? De borde ju inse vad som genererar bäst resultat? En sur anti-tanti mamma är inte den bästa förutsättningen för att få till storartade resultat eller direkt lusttillfredsställelse. 

För övrigt funderar jag lite på evolutionens ansvar, seriöst hur i sjutton kunde detta beteende slinka vidare? Det måste ju ha strukit med barn så det bara sjöng om det då de började gnälla och mumla eller varför utvecklade inte mödrarna (och fäderna med för den delen) en gen som gjorde en döv mot detta beteende? Det är samma med hånflinande som man möts av gång efter annan, vilket inte är ett flin i sig utan en grimas då barnet vet att det gjort fel. Men nio av tio jag pratat med upplever det enormt provocerande, så varför lät evolutionen detta vara kvar? Likaså den där slipsen som kommer ur munnen ibland, den där tungan som lipar åt en. ARGH liksom. 

Jag vidmakthåller min ställning detta kan inte vara det effektivaste sättet att uppnå det man vill ha och våra barn är ju inte på något sätt dumma. Oftast anser jag att man ger dem alldeles för lite credits när det kommer till de mentala aspekterna, men just i detta fall så funderar jag verkligen. När de så uppenbart motarbetar sig själva.

Upprinnelsen till detta inlägg? En bilresa till badet imorse där Prinsessan så fort hon satte sig i bilen började gnälla om något. Jag fick vända mig till LillMucklan för att hon skulle tolka vad Prinsessan hade för behov. Tydligen ville Prinsessan ha något att äta i bilen. Förklarade att jag inte hade något, fast det fungerade föga, gnället fortsatte i de knappa 30 minuter det tar att åka till badet. Jag försökte resonera, prata, bemöta, upprepa att jag förstod att hon ville ha något, förklara gånger 1000 att jag inte kan trolla med knäna. Det gick verkligen inte hem, utan istället kände jag hur Prinsessan sakta men säkert gnällde hål i huvudet på mig.