Vaknade till imorse och hörde hur Prinsessan grät och var ledsen på nedervåningen, borrade ner huvudet i kudden igen, bara sova en liten stund till, bara lite lite till.... insåg att hon hade frågat sin pappa om dagens planer och att han förklarat att sjukhuset fanns med på dagens schema.
SKIT...
SKIT...
Nå gick upp efter en stund iallafall och då kom Prinsessan farandes upp för trappen, med nya stora spaden i handen: "Spela fotboll mamma, nu genast, kom nu..." Tur man inte är fåfäng på morgonen och att håret nu vuxit ut så man kan få till ordentliga mammatofsar.
Fotboll spelas bäst i vardagsrummet, med varsin stor spade och piggboll, sen ska bollen åka under soffbordet, studsa mot väggen och helst in under fåtöljen. En lek som Prinsessan själv tagit initiativet till.
Problemet kom när jag förklarade att vi inte kunde spela mer, att det faktiskt var dags att äta lite frukost. Då kom första gråtattacken, upp i soffan och snurrade in sig i en filt, hon skulle minsann inte ha någon frukost.
Knep ihop munnen till ett smalt streck.
Suck suck suck
Fast det tillhör ju å andra sidan inte ovanligheterna här heller, ingen idé att proppsa på det, bara i tysthet resignera. Det får inte bli krav och hets om maten, samtidigt som hon faktiskt behöver äta, en underbar kombination med andra ord.
Då var det bara att konstatera att det var medicindags, vilket utlöste nästa gråtattack. Prinsessan vill verkligen inte ha sin medicin och det är en fajt vi tar två gånger om dagen, förhoppningen är väl att man ska trappa ner på medicinerna men det går ju inte på en gång..
Hick, spott, fräs och det mesta av medicinen över allt och ingenstans, men definitivt inte i Prinsessans mun. Tog återigen och förklarade och förklarade att tar hon inte medicinen så blir det spruta i låret, för vi måste hitta jämvikt i allt det här.
Ännu mera gråt.
Blandade ny medicin, munnen i stort sett obefintlig nu. Försökte med mutor, försökte med ännu mer mutor. Munnen blev ännu mindre.
Suck suck suck
Så var det bara tvång kvar, tjuvhålla Prinsessan och in med medicinsprutan i munnen, sen hålla henne lite under hakan så att jag är säker på att medicinen faktiskt rinner ner.
Efter detta är Prinsessan bara en överkokt makaroner, slak och lealös. Gråtandes, liten och ledsen och vill bara upp i famnen och bli buren, hårt, hårt och nära nära.
Men att lyfta upp Prinsessan är inte det lättaste, för man får ju inte lyfta henne under armarna. Gör man det riskerar man att trycka ihop bröstkorgen på henne och göra henne riktigt illa, gör man det för ofta riskerar man även att bröstbenet flyttas och bröstkorgen blir för trång. När vi låg i Gbg, första gången tror jag, kommer inte ihåg situationen helt, men konversationen som följde är glasklar. Vad vi hörde var en konversation mellan en familj med en liten flicka och en sjukgymnast. Pappan sa något i stil med - visst händer det ibland att jag lyft under armarna, men det ska ju inte vara någon fara. Det visade sig dock att flickans bröstkorg blivit ihoptryckt, just av detta lyftande. Det som etsat sig fast i både makens och mitt minne är dock hur den lilla flickan med tårar i ögonen vänder sig till sin far och säger:"Pappa du har förstört mig".
Vi lyfter alltså inte under armarna, men att lyfta Prinsessan upp och ned ett par hundra gånger per dag är meckigt, likaså att lyfta i och ur vagnen, bilstolen och upp på toaletten. Uppmanar er med lite äldre barn att testa så får ni se, det är ett litet företag, jag tror dock att vi börjar få upp tekniken.
Då det var dags att sticka Prinsessan idag igen så ville jag gärna testa coaguchecken hemma också - har dock hört från flera andra hjärtebarnsföräldrar att den inte fungerar som den ska efter operation. Men önskan att kunna ta pk-proverna hemma var stor, att slippa springa till sjukhuset och att Prinsessan skulle få vara hemma i lugn och ro. Så vi stack, Prinsessan tycker det är ganska kul, att ladda "pennan", välja plåster, tvätta händerna, trycka igång maskinen osv. 3,2 fick vi, ett ganska bra resultat - problemet var bara att det inte alls stämde med det värde vi fick på PK, en diff på 0,9.
Suck suck suck
Nästa gråtattack kom då det var dags att klä på sig, Prinsessan ville av förklarliga skäl inte till sjukhuset idag och det tog mycket tid att få på henne kläderna. När väl hennes kläder var på, så var mamman, svettig, arg, ledsen och trött ända in i det allra innersta. Men inte
mycket att göra bara packa ner barnen i vagnen och gå iväg. För när det är sånt där väder som det är idag så kör inte mamman bil i Örebro. För det första saknar örebroarna blinkers. För det andra saknar ännu fler kunskaper i rondellkörning och för det tredje saknar sjukhuset p-platser även en solig dag, så denna regniga dag var det ingen idé att ens hoppas på att hitta en.
Fick panik i förra veckan då jag insåg att det skulle bli många många promenader till sjukhuset, för fram tills nu har vi löst det med enkelvagn med ståbräda, enkelvagn och sjal/sele. eller cykel+ cykelkärra Men efter att i tisdags nästan brutit ihop, kört fast i snömodden, bråkat med ledsen Prinsessa som inte orkade stå på brädan osv så insåg jag att det går inte längre. Hur avigt det än känns så måste både barnen kunna åka vagn. Så sagt och gjort, mamman tittade igenom blocket och hittade till slut en vagn som vi kunde tänka oss, en PT blev det. Inte en toppenvagn, jag saknar vår stora pimpade Kronan med terränghjul och jag saknar möjligheten att ha barnen emot mig. För jag hör inte när de pratar med mig. Men jag får med mig båda barnen, utan att slåss eller bråka och de sitter inte så de kan ge varandra tjuvnyp och vi kommer faktiskt fram överallt. Så den fyller sin funktion.
Tog sin stund att ta sig fram och tillbaka till sjukhuset, sticket gick väl relativt fort och Prinsessan fick välja en ny ring.
Kändes som vi hade gjort en polarexpedition så trötta snurrade vi upp i soffan.
Gråtattackerna kom och avlöste varandra och till slut förklarade jag för Prinsessan att nu var det dags för alvedon vare sig hon ville eller inte - så vi kunde eliminera att hon hade ont åtminstone. Med Prinsessan på ena höften och LillMucklan som lekte bergsbestigare på väg uppför mamman så skulle både det ena och det andra avhandlas i telefon. Sjukhuskontakter vad annars...
Sen ringde även PK och meddelade provsvaret, och jag kunde bara inte hålla mig, det gick liksom inte, utan klämde ur mig att det var ju en väldig tur att vi inte följde den dosering ni givit för helgen, för då hade det blivit fragmin idag. Hur sant det än var så var det säkert himla onödigt då vår kontakt med dem är ansträngd som den är. Men någonstans, skulle jag ändå vilja få creds för allt det jobb vi gör med Prinsessan och att vi som föräldrar faktiskt börjar kunna detta med doseringen av waran - för PK klarar den inte.
Två trötta och understimulerade barn och en rejält uttråkad mamma, men när det ömsom kallregnar ute eller yr stora snöflingor är det svårt att vara ute med Prinsessan Fryslort. Men vad ska man då hitta på inomhus? Mina idéer börjar tryta, eller tja om jag hade en massa mer penningar så skulle det byggas bollhav, inomhus sandlåda, rutschbanor å tja gissningsvis skulle vi ha ett eget litet lekland snart.
För morgondagen hoppas jag på en massa snö, snö i mängder så att barnen kan få gå ut och kasta snöbollar, åka LillMucklans nya kälke, göra snöänglar och gräva i snön. Maken ler glatt och konstaterar att med de önskningarna kunde vi lika gärna flytta upp till hans farmor i Lappland.
Men vitt är mycket trevligare än grått, vitt med klarblå himmel, äppelkindade barn, en orange spade och en gul kälke. Byta det grå mot lite färg, rörelse och utelek - JATACK ...
Problemet kom när jag förklarade att vi inte kunde spela mer, att det faktiskt var dags att äta lite frukost. Då kom första gråtattacken, upp i soffan och snurrade in sig i en filt, hon skulle minsann inte ha någon frukost.
Knep ihop munnen till ett smalt streck.
Suck suck suck
Fast det tillhör ju å andra sidan inte ovanligheterna här heller, ingen idé att proppsa på det, bara i tysthet resignera. Det får inte bli krav och hets om maten, samtidigt som hon faktiskt behöver äta, en underbar kombination med andra ord.
Då var det bara att konstatera att det var medicindags, vilket utlöste nästa gråtattack. Prinsessan vill verkligen inte ha sin medicin och det är en fajt vi tar två gånger om dagen, förhoppningen är väl att man ska trappa ner på medicinerna men det går ju inte på en gång..
Hick, spott, fräs och det mesta av medicinen över allt och ingenstans, men definitivt inte i Prinsessans mun. Tog återigen och förklarade och förklarade att tar hon inte medicinen så blir det spruta i låret, för vi måste hitta jämvikt i allt det här.
Ännu mera gråt.
Blandade ny medicin, munnen i stort sett obefintlig nu. Försökte med mutor, försökte med ännu mer mutor. Munnen blev ännu mindre.
Suck suck suck
Så var det bara tvång kvar, tjuvhålla Prinsessan och in med medicinsprutan i munnen, sen hålla henne lite under hakan så att jag är säker på att medicinen faktiskt rinner ner.
Efter detta är Prinsessan bara en överkokt makaroner, slak och lealös. Gråtandes, liten och ledsen och vill bara upp i famnen och bli buren, hårt, hårt och nära nära.
Men att lyfta upp Prinsessan är inte det lättaste, för man får ju inte lyfta henne under armarna. Gör man det riskerar man att trycka ihop bröstkorgen på henne och göra henne riktigt illa, gör man det för ofta riskerar man även att bröstbenet flyttas och bröstkorgen blir för trång. När vi låg i Gbg, första gången tror jag, kommer inte ihåg situationen helt, men konversationen som följde är glasklar. Vad vi hörde var en konversation mellan en familj med en liten flicka och en sjukgymnast. Pappan sa något i stil med - visst händer det ibland att jag lyft under armarna, men det ska ju inte vara någon fara. Det visade sig dock att flickans bröstkorg blivit ihoptryckt, just av detta lyftande. Det som etsat sig fast i både makens och mitt minne är dock hur den lilla flickan med tårar i ögonen vänder sig till sin far och säger:"Pappa du har förstört mig".
Vi lyfter alltså inte under armarna, men att lyfta Prinsessan upp och ned ett par hundra gånger per dag är meckigt, likaså att lyfta i och ur vagnen, bilstolen och upp på toaletten. Uppmanar er med lite äldre barn att testa så får ni se, det är ett litet företag, jag tror dock att vi börjar få upp tekniken.
Då det var dags att sticka Prinsessan idag igen så ville jag gärna testa coaguchecken hemma också - har dock hört från flera andra hjärtebarnsföräldrar att den inte fungerar som den ska efter operation. Men önskan att kunna ta pk-proverna hemma var stor, att slippa springa till sjukhuset och att Prinsessan skulle få vara hemma i lugn och ro. Så vi stack, Prinsessan tycker det är ganska kul, att ladda "pennan", välja plåster, tvätta händerna, trycka igång maskinen osv. 3,2 fick vi, ett ganska bra resultat - problemet var bara att det inte alls stämde med det värde vi fick på PK, en diff på 0,9.
Suck suck suck
Nästa gråtattack kom då det var dags att klä på sig, Prinsessan ville av förklarliga skäl inte till sjukhuset idag och det tog mycket tid att få på henne kläderna. När väl hennes kläder var på, så var mamman, svettig, arg, ledsen och trött ända in i det allra innersta. Men inte
mycket att göra bara packa ner barnen i vagnen och gå iväg. För när det är sånt där väder som det är idag så kör inte mamman bil i Örebro. För det första saknar örebroarna blinkers. För det andra saknar ännu fler kunskaper i rondellkörning och för det tredje saknar sjukhuset p-platser även en solig dag, så denna regniga dag var det ingen idé att ens hoppas på att hitta en.Fick panik i förra veckan då jag insåg att det skulle bli många många promenader till sjukhuset, för fram tills nu har vi löst det med enkelvagn med ståbräda, enkelvagn och sjal/sele. eller cykel+ cykelkärra Men efter att i tisdags nästan brutit ihop, kört fast i snömodden, bråkat med ledsen Prinsessa som inte orkade stå på brädan osv så insåg jag att det går inte längre. Hur avigt det än känns så måste både barnen kunna åka vagn. Så sagt och gjort, mamman tittade igenom blocket och hittade till slut en vagn som vi kunde tänka oss, en PT blev det. Inte en toppenvagn, jag saknar vår stora pimpade Kronan med terränghjul och jag saknar möjligheten att ha barnen emot mig. För jag hör inte när de pratar med mig. Men jag får med mig båda barnen, utan att slåss eller bråka och de sitter inte så de kan ge varandra tjuvnyp och vi kommer faktiskt fram överallt. Så den fyller sin funktion.
Tog sin stund att ta sig fram och tillbaka till sjukhuset, sticket gick väl relativt fort och Prinsessan fick välja en ny ring.
Kändes som vi hade gjort en polarexpedition så trötta snurrade vi upp i soffan.
Gråtattackerna kom och avlöste varandra och till slut förklarade jag för Prinsessan att nu var det dags för alvedon vare sig hon ville eller inte - så vi kunde eliminera att hon hade ont åtminstone. Med Prinsessan på ena höften och LillMucklan som lekte bergsbestigare på väg uppför mamman så skulle både det ena och det andra avhandlas i telefon. Sjukhuskontakter vad annars...
Sen ringde även PK och meddelade provsvaret, och jag kunde bara inte hålla mig, det gick liksom inte, utan klämde ur mig att det var ju en väldig tur att vi inte följde den dosering ni givit för helgen, för då hade det blivit fragmin idag. Hur sant det än var så var det säkert himla onödigt då vår kontakt med dem är ansträngd som den är. Men någonstans, skulle jag ändå vilja få creds för allt det jobb vi gör med Prinsessan och att vi som föräldrar faktiskt börjar kunna detta med doseringen av waran - för PK klarar den inte.
Två trötta och understimulerade barn och en rejält uttråkad mamma, men när det ömsom kallregnar ute eller yr stora snöflingor är det svårt att vara ute med Prinsessan Fryslort. Men vad ska man då hitta på inomhus? Mina idéer börjar tryta, eller tja om jag hade en massa mer penningar så skulle det byggas bollhav, inomhus sandlåda, rutschbanor å tja gissningsvis skulle vi ha ett eget litet lekland snart.
För morgondagen hoppas jag på en massa snö, snö i mängder så att barnen kan få gå ut och kasta snöbollar, åka LillMucklans nya kälke, göra snöänglar och gräva i snön. Maken ler glatt och konstaterar att med de önskningarna kunde vi lika gärna flytta upp till hans farmor i Lappland.
Men vitt är mycket trevligare än grått, vitt med klarblå himmel, äppelkindade barn, en orange spade och en gul kälke. Byta det grå mot lite färg, rörelse och utelek - JATACK ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar