Vem ska trösta Knyttet?

Jag hade egentligen tänkt skriva en trött, ledsen beskrivning av vår vardag.

Hur jag misstänker att jag redan för ett år sedan blev utbränd och nu lever på lånad tid. För övrigt misstänker jag att jag och maken lider av PTSD ett tillstånd som inte erkänts eller getts möjligheter att bearbeta. Dygnet runt finns vi här för Prinsessan, vårdar, ömmar, leker, pussar, kramar, skrattar och gråter med henne.

Men vem finns här för oss och alla de känslor som snurrar runt i ett sammelsurium, ibland ogreppbar, flyktiga och jäckande, ibland alltför påtagliga, skrattande oss i ansiktet

Känslan av att aldrig räcka till

Hur misslyckad man känner sig när man missar minsta tecken på någonting

Ett konstant ifrågasättande, mästrande och allvetande från omgivningen. När det räcker med att man hela tiden ifrågasätter sig själv, för många gånger vet man faktiskt inte vad man gör

Hur man sliter för att vara sitt barns röda tråd, men ändå inte får ihop dens vardag

Vetskapen om att om jag inte håller ihop allting och slåss för Prinsessan så kommer inget hända

Att huvudet hela tiden måste vara på skaft, så att det blir rätt mediciner och undersökningar

En kronisk trötthet, en brist på vilja och ork att faktiskt ta sig ur sängen på morgonen

Känslan att inte veta var man är på väg

Möjligheten att inte kunna planera sin vardag, att befinna sig i limbo

En känsla av att alla känslor finns någonstans långt långt därinne inbäddade i bomull

Man har sagt oss att vi är så starka och modiga, fast allra helst om jag fick välja skulle jag ligga gömd under ett bord livrädd och göra ingenting

Jag väljer att inte skriva den långa text jag funderat på för jag tror att det räcker med dessa få rader för andra att känna igen sig. För jag vet att vi inte är de enda som slåss, det är alldeles för många av oss som gör det. Utan någon som helst erkännande, kompensation eller möjlighet att ändra sin tillvaro det är bara att acceptera den.

Vill även dela med mig av en artikel jag hittade idag, kanske ett första steg till ett erkännande om det arbete vi faktiskt utför:
Föräldrar till sjuka barn kan bli utbrända