Vi fick en relativt god natt då vi visste att Prinsessan var i trygga händer uppe på BIVA, personal vi kände igen och personal vi litade på och Prinsessan full med medicin för att få sova en hel natt. Tog det även relativt lugnt på morgonen, ingen idé att stressa, ville helst komma efter att ronden hade varit på besök hos Prinsessan. Fast nu är det ju så att sjukhustid är relativ tid så när vi självklart kom inte ronden fråns efter att vi hade satt oss hos Prinsessan. Tror jag räknade till 12 grönklädda, sen gav jag upp, barnsköterskan uppe på IVA viskade lite att det var tur att inte Prinsessan var vaken för det hade nog känns konstigt om så många stod och tittade på henne samtidigt. Fast det sades inte så mycket mer än att jaha det ser bra ut ni får gå ner på avdelning idag.
Hjälp, det är ju jättegoda nyheter men samtidigt vällde paniken upp i mig, för det gick alldeles för snabbt denna gången, BIVA var ju även vår lugna tillflyktsort.
Sedan där i den gröna gröten fick jag se ett bekant ansikte, narkosläkaren som sövde Prinsessan till första operationen, han som bär ansvaret varför lillasyster fick sitt namn. Kände mig tvungen att prata lite med honom, så att han inte föreslår några knasiga namn till föräldrar, man vet ju aldrig vart det kan sluta. Blev lite sådär pinsamt och avigt, men ville väl mest framföra tacksamheten som vi kände då inför första operationen då han försökte distrahera och prata lite om livet, hur han gav sig själv en mänsklig sida. En medmänniska som också hade barn och barnbarn - istället för att hålla sig till det mekaniska "vi tar hand om ditt barn", det kändes då på något sätt tryggt att lägga Prinsessan i armarna på en pappa och en morfar, för han kunde uppskatta livet. Jag vet inte om han förstod den biten eller jag bara var oerhört svamlig, ungefär lika svamlig som Prinsessan då hon vaknade till en stund senare, men jag hade på mitt klumpiga sätt försökt tacka honom.
I och med beskedet om att få gå ner på avdelning så skulle man nu plocka bort både artärnål och drän så man gav Prinsessan lite mer sovmedicin. Snabbt och effektivt befriades hon från tre slangar. Men när de väl var borta så somnade Prinsessan till lite väl hårt på medicinen, vi stod bredvid sängen och såg hur saturationen helt plötsligt dök under 70. In seglar en narkosläkare, kliver fram till sängen, utan större brådska, tittar lite på oss och förklarar att detta ordnar man, ingen brådska alls, utan lugnt och med självsäkerhet tar hon första fram syrgastratten. Fungerar inte så mycket så hon tar ner "blåsan" och ventilerar Prinsessan för hand, lugnt och stilla, inte som man ser i filmer hur det bara flyger in folk och man nästan slänger sig på patientens bröst och dunkar. Rytmiskt klämmer hon på blåsan, förklarar för oss att det inte är någon fara och sen plötsligt blir det liv i Prinsessan igen, hon drar ett djupt andetag och saturationen börjar röra sig uppåt. Vi inser här att den där sovmedicinen nog var jättebra, så länge hon låg så övervakad som hon var på IVA, men den förhoppning om att hon hade kunnat sova på den nere på avdelningen grusades. Läkaren bekräftade även att denna medicin kunde man bara använda på IVA, kände hur jag blev ännu svettigare vid det beskedet, för att få Prinsessan att sova är inte enkelt i vanliga fall...
Sedan började man försiktigt väcka Prinsessan, som vaknade med ett ryck och plötsligt stod hon upp i sängen igen. Lyckades med mycket lock och pock få henne att sätta sig ner och fokusera på knapparna i Prinsessklänningen istället. Med pupiller stora som knappnålar och tunga darriga armar och fingrar gav sig Prinsessan i kast med detta Sifysos jobb, för mamm
an var inte snäll, utan lirkade upp en knapp här och där så hon skulle fortsätta. För minsta lilla vi missade att distrahera henne hade hon ett par slangar i handen, eller försökte ta sig ner ur sängen. Poxen på tån fick inte heller sitta kvar så särskilt länge för då satt inte strumporna kvar ordentligt och små frusna Prinsesstår behöver strumpor, som hon slet för att de inte skulle trilla av. Till slut blev hon arg och med ett bestämt ryck i poxens sladd så ryckte hon till. Tur det inte var något värre.
11 skulle vi få gå ner på avdelning, men det förväntade jag mig inte, efter så många vändor i vården så har jag insett det jag skrev om tidigare - sjukhusets relativa tid. Man ser till att vara klar och färdig i rätt tid och händer något då får man vara glad, annars får man se till att göra det bästa av situationen. 11:20 kom de som skulle hämta ner Prinsessan in på rummet, fast då hade man inte fått rapport, så vi var inte ner på 323:an innan 12 iallafall.
Väl nere på avdelning besannades några av mina farhågor, vi hamnade på 3 rummet, med tre små pyttebebisar, pyttebebisar med röstresurser, pyttebebisar som inte hade några betänkligheter för att använda dessa röstresurser för att lufta missnöje, behov eller önskemål. Nu åkte en bebis upp på IVA efter bara några timmar så då fick vi ena sidan för oss själva och till Prinsessans stora glädje fick hon isglass, mm det var gott och det verkade även vara skönt att hålla i den kalla glassen. Det slank även ner några smörgåskex och en yoghurt för Prinsessan var uppenbarligen hungrig. Sedan dåsade hon till mellan varven, men for upp med ett ryck så snart någon närmade sig sängen, någon öppnade dörren eller bebisarna på andra sidan skrek.
Denna dag hade även ett annat välkommet återseende, den kvinna som under första besöket på 323:an lyckades reda ut oredan av amning, matning och sondning jobbade. Hon jobbade inte längre på avdelningen utan kom in vid behov och jobbade extra. Det kändes tryggt att ha henne hos oss iallafall fram till klockan 2.
Tanken var att jag skulle sitta på en stol hos Prinsessan och sova, men så blev det inte för Prinsessan for runt i sängen och ville inte vara där själv. Det slutade med att jag fick krypa upp hos henne och hon till slut somnade till i min famn, fast hon sov lika oroligt ändå. För det var så rörigt på rummet, hon gnydde, grät och ropade på mamma i sömnen, ryckte till vid minsta lilla förändring. Under de 12 timmar jag spenderade hos henne tror jag hon sov knappa 5 timmar, sedan var det ett styvt arbete att hålla henne nöjd, lugn och sysselsatt. När maken kom vid 8-tiden raglade jag iväg med lillasyster till Ronald, kände mig helt förstörd. Kände mig bara så oändligt ledsen över allting, för Prinsessan behövde ju få sova, men att sova med två skrikbebisar på rummet och personal som sprang in och ut i rummet kändes ohållbart. Personal som inte alla gånger hörde till rummet, som stannade i dörröppningen och ropade på personal i rummet, inget viskande eller försiktigt prat utan normal samtalston. Jag undrar var empatin hos den personalen fanns?
Hjälp, det är ju jättegoda nyheter men samtidigt vällde paniken upp i mig, för det gick alldeles för snabbt denna gången, BIVA var ju även vår lugna tillflyktsort.
Sedan där i den gröna gröten fick jag se ett bekant ansikte, narkosläkaren som sövde Prinsessan till första operationen, han som bär ansvaret varför lillasyster fick sitt namn. Kände mig tvungen att prata lite med honom, så att han inte föreslår några knasiga namn till föräldrar, man vet ju aldrig vart det kan sluta. Blev lite sådär pinsamt och avigt, men ville väl mest framföra tacksamheten som vi kände då inför första operationen då han försökte distrahera och prata lite om livet, hur han gav sig själv en mänsklig sida. En medmänniska som också hade barn och barnbarn - istället för att hålla sig till det mekaniska "vi tar hand om ditt barn", det kändes då på något sätt tryggt att lägga Prinsessan i armarna på en pappa och en morfar, för han kunde uppskatta livet. Jag vet inte om han förstod den biten eller jag bara var oerhört svamlig, ungefär lika svamlig som Prinsessan då hon vaknade till en stund senare, men jag hade på mitt klumpiga sätt försökt tacka honom.
I och med beskedet om att få gå ner på avdelning så skulle man nu plocka bort både artärnål och drän så man gav Prinsessan lite mer sovmedicin. Snabbt och effektivt befriades hon från tre slangar. Men när de väl var borta så somnade Prinsessan till lite väl hårt på medicinen, vi stod bredvid sängen och såg hur saturationen helt plötsligt dök under 70. In seglar en narkosläkare, kliver fram till sängen, utan större brådska, tittar lite på oss och förklarar att detta ordnar man, ingen brådska alls, utan lugnt och med självsäkerhet tar hon första fram syrgastratten. Fungerar inte så mycket så hon tar ner "blåsan" och ventilerar Prinsessan för hand, lugnt och stilla, inte som man ser i filmer hur det bara flyger in folk och man nästan slänger sig på patientens bröst och dunkar. Rytmiskt klämmer hon på blåsan, förklarar för oss att det inte är någon fara och sen plötsligt blir det liv i Prinsessan igen, hon drar ett djupt andetag och saturationen börjar röra sig uppåt. Vi inser här att den där sovmedicinen nog var jättebra, så länge hon låg så övervakad som hon var på IVA, men den förhoppning om att hon hade kunnat sova på den nere på avdelningen grusades. Läkaren bekräftade även att denna medicin kunde man bara använda på IVA, kände hur jag blev ännu svettigare vid det beskedet, för att få Prinsessan att sova är inte enkelt i vanliga fall...
Sedan började man försiktigt väcka Prinsessan, som vaknade med ett ryck och plötsligt stod hon upp i sängen igen. Lyckades med mycket lock och pock få henne att sätta sig ner och fokusera på knapparna i Prinsessklänningen istället. Med pupiller stora som knappnålar och tunga darriga armar och fingrar gav sig Prinsessan i kast med detta Sifysos jobb, för mamm
an var inte snäll, utan lirkade upp en knapp här och där så hon skulle fortsätta. För minsta lilla vi missade att distrahera henne hade hon ett par slangar i handen, eller försökte ta sig ner ur sängen. Poxen på tån fick inte heller sitta kvar så särskilt länge för då satt inte strumporna kvar ordentligt och små frusna Prinsesstår behöver strumpor, som hon slet för att de inte skulle trilla av. Till slut blev hon arg och med ett bestämt ryck i poxens sladd så ryckte hon till. Tur det inte var något värre.11 skulle vi få gå ner på avdelning, men det förväntade jag mig inte, efter så många vändor i vården så har jag insett det jag skrev om tidigare - sjukhusets relativa tid. Man ser till att vara klar och färdig i rätt tid och händer något då får man vara glad, annars får man se till att göra det bästa av situationen. 11:20 kom de som skulle hämta ner Prinsessan in på rummet, fast då hade man inte fått rapport, så vi var inte ner på 323:an innan 12 iallafall.
Väl nere på avdelning besannades några av mina farhågor, vi hamnade på 3 rummet, med tre små pyttebebisar, pyttebebisar med röstresurser, pyttebebisar som inte hade några betänkligheter för att använda dessa röstresurser för att lufta missnöje, behov eller önskemål. Nu åkte en bebis upp på IVA efter bara några timmar så då fick vi ena sidan för oss själva och till Prinsessans stora glädje fick hon isglass, mm det var gott och det verkade även vara skönt att hålla i den kalla glassen. Det slank även ner några smörgåskex och en yoghurt för Prinsessan var uppenbarligen hungrig. Sedan dåsade hon till mellan varven, men for upp med ett ryck så snart någon närmade sig sängen, någon öppnade dörren eller bebisarna på andra sidan skrek.
Denna dag hade även ett annat välkommet återseende, den kvinna som under första besöket på 323:an lyckades reda ut oredan av amning, matning och sondning jobbade. Hon jobbade inte längre på avdelningen utan kom in vid behov och jobbade extra. Det kändes tryggt att ha henne hos oss iallafall fram till klockan 2.
Tanken var att jag skulle sitta på en stol hos Prinsessan och sova, men så blev det inte för Prinsessan for runt i sängen och ville inte vara där själv. Det slutade med att jag fick krypa upp hos henne och hon till slut somnade till i min famn, fast hon sov lika oroligt ändå. För det var så rörigt på rummet, hon gnydde, grät och ropade på mamma i sömnen, ryckte till vid minsta lilla förändring. Under de 12 timmar jag spenderade hos henne tror jag hon sov knappa 5 timmar, sedan var det ett styvt arbete att hålla henne nöjd, lugn och sysselsatt. När maken kom vid 8-tiden raglade jag iväg med lillasyster till Ronald, kände mig helt förstörd. Kände mig bara så oändligt ledsen över allting, för Prinsessan behövde ju få sova, men att sova med två skrikbebisar på rummet och personal som sprang in och ut i rummet kändes ohållbart. Personal som inte alla gånger hörde till rummet, som stannade i dörröppningen och ropade på personal i rummet, inget viskande eller försiktigt prat utan normal samtalston. Jag undrar var empatin hos den personalen fanns?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar