Tack å hej rum 8, Ronald och Gbg

På onsdagen skulle Prinsessan ner till kem.lab och ta lite blodprover, men i sista sekunden kom sjuksköterskan på att det kunde vi inte alls göra. När pacemakertrådarna dragits så får man nämligen inte lämna avdelningen på ett dygn, inte från man gjort ett ultraljud för att se så hjärtat och området därikring är fritt från vätska. Det gick dock fort så innan kl9 trillade vi in på ultraljudsrummet, jag med lite halvångest -för det där med ultraljud brukar vi inte klara utan lugnande. En väldigt ledsen Prinsessan i famnen, men ultraljudet gick snabbt, de är ju ändå experter på detta och de vet vad de letar efter, nu var det ju inte heller ett fullt ultraljud utan man tittade bara runt hjärtat. En OK-stämpel i rumpan på Prinsessan och en provtagningslapp i handen och så in i hissen och ner till kem.lab. Redan i väntrummet påpekade hon att hon faktiskt ville ha en orange ballong denna gången. Detta med mutor är något som Prinsessan verkligen lärt sig under denna vistelse i Gbg, så nu vet Prinsessan att när man gjort något man inte vill så finns det alltid någon spännande låda att kika i.

Av någon anledning tycker man verkligen inte om att sticka Prinsessan i fingret, det är alltid en väldigt massa ojjande och hmmande för att efteråt förvånat uttrycka att detta gick ju bra. Prinsessan är ju veteran på detta med blodprover, något annat kan man inte säga, bara hon får välja vilket finger de ska sticka och sedan kan sitta och fundera på vilket plåster hon ska få. Nemas problemas. Hon rycker inte ens till när de sticker henne, sitter bara lugnt och snällt och låter dem fylla rör efter rör, inte mer konstigt än att borsta tänderna.

Det tillhör hennes och vår vardag, ett stick i fingret minst en gång i veckan, hemma eller på sjukhuset.

Nåja Prinsessan fick iallafall en orange ballong nere på kem.lab. Tänk att en ballong kan göra att saker blir så mycket soligare och gladare på en gång.

Nu började det iallafall dra ihop sig, alla kontroller som hade missats de tidigare dagarna gjorde man. Saturation på 100% och de andra värdena var även bra de också. PVK:n spolades äntligen och sedan tog man även bort den, titta den fungerar ju fortfarande konstaterade sjuksköterskan, vilken tur... hrm jovisst vilken tur då man inte skött om den på väldigt många dagar....

Då vi inte hade någon lust att sitta på sjukhuset och vänta på utskrivningssamtalet, sist fick vi vänta över fem timmar, så såg vi till att få permis till Ronald. Det gick väl bra men vi fick se till att hålla oss på 10 minuters avstånd till sjukhuset så att de kunde ringa in oss med kort varsel. Sedan sa även sjuksköterskan att beroende på Prinsessans PK-värde på torsdagen så var de kanske inte så sugna på att låta oss åka hem, då det hade varit lite instabilt. Men det skulle man ta ställning till på torsdagen.

Vi väntade hela onsdagen, det är inte långt man kommer om man ska hålla sig på 10 minuters avstånd, straxt innan 17 ringer man och konstaterar att man inte hinner ha ett läkarsamtal under onsdagen utan det är ett inbokat till kl13 dagen efter. Åh vad arg jag blev, för det innebar att det skulle bli mörkerkörning för oss - något som ingen av oss är glada i, men det är ju inte så mycket att göra.

Torsdag morgon satt Prinsessan och jag på kem.lab. när de öppnade 7:30 så att resultaten med säkerhet skulle finnas på avdelningen till rond. Vi ringde upp till avdelning för att få provsvar innan ronden, men då hade ingen tid att prata. Maken ringde avdelningen 9:45 igen (för man ska helst inte ringa under ronden) - han blir då avsnäst att det är rond nu så man hinner inte prata, han ska återkomma om en timme. Han ringer efter en timme igen och blir återigen avsnäst, de har inte tid att prata med honom nu - de ringer när de har tid att prata. En timme senare försöker vi ringa igen för vi behöver ju få svar - då detta avgör om vi ska börja packa ihop eller inte, fortfarande ingen som har tid att prata med oss.

Desperat går jag och pratar med de underbara människorna som jobbar på Ronald, frågar dem om de vet när vi ska åka hem. De förklarar att vi är inbokade att åka hem under torsdagen, nu är kl. 11:45 och helst ska man ju vara ute ur rummet innan 12, så att nästa familj kan flytta in. Känner bara hur jag blir gråtfärdig, tror personalen ser detta och säger att hon kan ringa ner till avdelningen och kontrollera - jodå allt ska vara tiptop och vi ska åka.

Att jag var arg är nog en enorm underdrift, kärlen i huvudet bultade så jag trodde att jag hade en hjärnblödning på ingående. Hade någon av alla de snäsiga röster vi pratat med under förmiddagen stått framför mig så hade jag nog faktiskt använt mig av fysiskt våld.

Personalen på Ronald klappade mig lite försiktigt på axeln och sa att städningen av rummet var nog det minsta av våra problem just nu, men det vore ju bra om vi försökte få det urstädat iallafall, men det var ingen hets, för de skulle lösa det på något sätt.

Utskrivningssamtalet blev med den kvinnliga läkare som jag redan på inskrivningssamtalet hade unbett mig all kontakt med, så gott det gick under vår vistelse. Vet inte om någon misstolkat oss och trott att jag endast ville ha kontakt med henne, för det var i princip bara hon som tilltalade oss på ronderna mm. I rättvisans namn tror jag att hon har genomgått en charmkurs sen vi var nere 2007 och får nog revidera min uppfattning om henne. Hon måste ha sett hur arg jag var för hon frågade lite försiktigt hur vi mådde. Kan väl säga som så att när jag hade gormat i 5 minuter förklarade hon att hon bäst kunde hjälpa oss genom att skynda sig att skriva alla recept och hjälpa oss att komma hemåt. 15 minuter senare kommer hon med långa kliv tillbaka, medicinlista i handen och en egenhändigt skriven lista med INR-värden (en lista som sjuksköterskan lovat att skriva dagen före men som antagligen inte vart gjort då), intyg för sjukresor, intyg för tfp och vårdplan mm. Sedan föser hon mig mer eller mindre bort mot medicinrummet så vi skulle få med oss mediciner för torsdag kväll till fredag förmiddag. En sak ska sägas, jag har nog inte träffat en mer effektiv läkare och att ha en läkare som ber om saker medför att saker delas och görs på en gång.

Tillbaka till Ronald, maken packade in barn i bilen och jag dammsög, våttorkade och putsade. 14:30 vinkade vi adjö till Ronald och Gbg för denna gången med hopp om ett inte alltför snart återseende. 10 minuter senare snarkades det i båda bilstolarna i baksätet.

Vi var på väg hem!

Passade på att ringa vår kontaktsköterska på hemmaplan, för vis av erfarenhet är Gbg jättedåliga på att rapportera att patienter är på väg hem. Sedan hade läkaren sagt att Prinsessan behövde ett ultraljud en vecka efter att vi kommit hem och istället för att lämna allt i ödets makt var det lika bra att slå en pling. Enklare än att gå runt och vara sur när inget händer. En liten fotnot såhär i efterhand är att jag idag, 6 dagar efter utskrivning sprang på kontaktsköterskan på sjukhuset och hon hade ännu inte fått en epikris från Gbg. Nåja det är ju bra att man som förälder numer inte bara är sjuksköterska, entertainer mm utan att man nu även kan lägga till informatör till ens titlar.