Vad ska man säga om måndagen, förutom att även det var en särdeles regnig dag, en sådan där dag då det kändes som det aldrig skulle bli blå himmel igen.Grått och ruggigt ute och vi kurade inne på rummet. Jag och den genomskinliga Prinsessan.
Det kändes ganska så absurt när ansvarig sjuksköterska förklarade att just den där genomskinliga Prinsessan kunde bli utskriven på onsdagen om hon bara slutade kräkas. Kände hur jag blev alldeles kall, visst hade vi drömt om att få åka hem så fort, men att åka hem med denna ömkliga lilla varelse kändes inte helt rätt heller. Förklarade att jag helst ville ha permis till Ronald över natten innan vi åkte hem. För att Prinsessan skulle få avluta sin tid i Gbg med något positivt, för gissningsvis var ju detta inte den sista gången vi spenderade på sjukhus med henne och det höll ju sjuksköterskan med om. Det andra skälet var/är att vi inte åker in med Prinsessan akut i Örebro om vi inte tror att hon är döende. Barnavdelningen kan inte hjärtbarn och vi har dessvärre även fått dåliga erfarenheter från avdelning 26.
Sjuksköterskan fortsatte iallafall att berätta att pacemakertrådar och CVK skulle dras under tisdagen. Vi hade ett samtal om vilket lugnande som var bäst för Prinsessan, då hon har en tendens att speeda loss på dormicum.
Jag påminde även ännu en gång om pvk:n i Prinsessans armveck, den som inte hade blivit spolad sedan vi kom ner från IVA. Detta trots många påstötningar från min sida. Så länge den inte spolas så vet man ju inte om den fungerar och fungerar den inte finns det ju ingen anledning att ha den kvar. Återigen lovade man att detta skulle man ordna detta under dagen.
Förutom detta samtal så såg vi inte röken av någon denna dag, vi fick idka uppsökande verksamhet istället när vi behövde något.
Kontroller uteblev och så även en del medicin, men jaha har ni inte fått det än? Visst det kanske är OK att glömma alvedon, kanske är det ok, men det är bra mycket värre när man tror att fragmin redan är givet. Fragmin som ska förhindra proppar i Prinsessans mekaniska klaff. Det känns inte bra, inte bra på något sätt alls..
Detta fenomen hade vi även upplevt de tidigare gånger vi låg därnere, att så fort du inte längre ligger på avdelning så är du osynlig, du glöms bort och det är här du som förälder måste vara drivande. För annars händer, jag skulle vilja säga ingenting men det stämmer inte riktigt, mycket lite iallafall. Förutom de där &/¤%¤ nattkontrollerna, för de är tydligen jätteviktiga, sedan om de så är satta till kl12 och man kommer in vid 2 det spelar mindre roll - tydligen, men det är jätteviktigt att då mitt i natten lyssna på barnet och räkna resp. mm. De där kontrollerna som gör att man vaknar med ett ryck och gör att man har så svårt att somna om och som i 9 fall av 10 även väcker Prinsessan, så att hon förvirrat och ledset sätter sig upp och undrar vad som pågår.
Trots all irritation, gråmurrighet, regn och ledsna tankar så var nog det största att se när Prinsessan äntligen fick sätta sig på en cykel.
Den målbild som vi hade jobbat med.
Det som Prinsessan hade väntat så länge på.
Darrig och staplig på benen, med en gång som hade gjort en pingvin avundsjuk, vacklade hon fram till cykeln.
Sen for hon varv på varv på varv, runt avdelningen.
Svisch, svisch, svisch och fort gick det.
10 varv räknade jag till, sen tyckte jag att vi kunde parkera cykeln en stund, så att Prinsessan kunde äta lite.
Lite var nog det ord hon snappade upp, måndagens intag bestod av en bit falukorv, en halv burk barnmat, två skedar fruktpuré, ett smörgåsrån och en sugrörsdricka (festis).
Inte för att hon någonsin varit stor i maten men detta var bara beklämmande, välling till natten ville hon heller inte ha för det var äckligt. Ett barn som i princip hade levt på välling sen hon var sex månader.
Natten var orolig, skrik på mamma, gråt och långa vakenperioder. Enorm tacksamhet till möjligheten att slå på en film på småtimmarna, för i skenet från Nicke Nyfiken somnade Prinsessan så småningom om, en lätt orolig slummer, men ändock mer sovande än vaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar