Idag firar vi en liten 2-åring i vårt hus, Prinsessans lillasyster, LillMucklan. Hon som fått sitt namn efter narkosläkarens barnbarn. Ett litet blont yrväder, och enligt många oerhört lik sin storasyster.Vi hade inte varit hemma länge från andra svängen till Gbg när vi började misstänka att jag var gravid igen. Egentligen var vi nog inte så jätteoroliga för denna graviditet. Men vi såg ändå till att bebisen kontrollerades på alla sätt möjliga.
Redan i v.13 var vi på ett UL, de varnade oss att man inte skulle kunna se så mycket på UL. För vår del var det dock jätteviktigt att se om man kunde se något. Prinsessans hjärtfel härrör från en delning som inte skedde i v.6-7. Vi var även på det klara att vi skulle inte orka med ett hjärtbarn till, det låter kanske krasst, men så är det. Kanske hade det varit annorlunda om Prinsessans hjärtfel kunnat korrigeras eller om hon hade haft annat prognos. Men med Prinsessan lever vi ständigt i limbo, vi vet att hon kommer behöva opereras framöver, vi vet inte när, men vi vet att det kommer behövas.
Vår hjärtläkare och kurator var väldigt noga med att påpeka att det var jätteviktigt att vi redan nu tog beslut om hur vi ville agera om ultraljudet mot förmodan skulle visa avvikelser. För var vi inte beredda att agera så skulle vi kanske även låta bli att göra ultraljuden.
I vårt fall så är det så att Prinsessans hjärtfel inte är ärftliga, men om man har ett hjärtbarn så fördubblas ändå risken för barn nummer två att ha hjärtfel. Nå risken att få ett hjärtbarn är 1%, så i LillMucklans fall var risken 2%, vi konstaterade väl att risken var större att det skulle finnas andra problem då, som obotlig söthet eller liknande :-)
Omgivningen var väl inte lika positiva, det var hispigt och nojjigt:
"Om jag var som er skulle jag aaaaaldrig våga försöka mig på syskon"
Nej och vissa dagar känner jag att jag inte riktigt vågar gå ur sängen för att korsa gatan heller. Vi har inte alltid kontroll på vår tillvaro och givetvis ska man inte utsätta sig själv eller kommande barn för risker, men som jag skrev ovan 2% är fortfarande en försvinnande liten siffra.
Vid ultraljud nummer tre i v.20 (vi hade även gjort ett RUL i v.18) konstaterades det att alla kärlen avgick från rätt ställe i hjärtat och att de låg i rätt ordning, man konstaterade även att hjärtat var komplett med två kammare, två förmak och klaffar som såg normala ut. Man poängterade dock återigen att man inte kunde säga saker tvärsäkert och att ASD, VSD mm fortfarande inte kunde uteslutas. Men vi nöjde oss med detta besked.
Det var för oss en väldigt lugn och odramatisk graviditet, känslan av att allt skulle gå bra fanns inom oss. Så var det bara. Vi var återigen på ultraljud i v.32, allt såg fortfarande bra ut med hjärtat, vi hade ju heller inte förväntat oss något annat.
Natten till fars dag 2008 hade jag hemska värkar och trodde att LillMucklan skulle välja att göra entre just denna dag, vilket skulle vara lite kul för storasyster är född på mors dag. Fast tji fick vi. Måndag morgon vaknar jag av att det är blod i sängen, så det blev att ganska snabbt ringa hem maken och bege sig till kvinnokliniken. Där jag undersöktes och man inte riktigt konstatera varifrån blodet kom, så jag blev inskriven för man ville ha koll på LillMucklans hjärtljud. Att ligga i sängen beordrad vila kändes inte helt OK, skittrist är ett annat ord, så speciellt avkopplande var det inte heller för mig att ligga på sjukhus. Jag var nog rätt stressad över det hela, men LillMucklan mådde som en Prinsessa. Så jag räknade krasst med att bli utskriven på tisdagen, få åka hem och fortsätta plussa på dagar. Fast så blev det inte, för läkaren ville inte släppa hem oss, han ansåg att det var lika bra att sätta igång förlossningen, för vi hade redan plussat fyra dagar och den där blödningen kändes inte positiv.
Deja vu, en läkare som inte vill släppa hem en när man tror att allt är OK. Fick snabbt ringa till mormor så hon kunde ta hand om Prinsessan som följt med pappan till sjukhuset för att hämta den uttråkade mamman.
Lite efter 17 föddes en liten tjej, på 3010g och 51cm, utseendemässigt liknande hon Dobby i Harry Potter. En liten tjej med oanade röstresurser. Hade redan innan förberett personal på att jag ville att en läkare skulle lyssna på Lill
Mucklan innan natten, så det kom hastigt in en läkare och tittade igenom LillMucklan. Han gav henne klartecken. Sedan blev det lite problem för vi skulle sova på BB, och när vi kommer upp inser jag att man har tilldelat oss samma rum som vi låg i den natten vi fick ligga däruppe -utan Prinsessan, natten innan vi åkte till Gbg. Kände hur jag blev alldeles darrig och mådde jättedåligt, förklarade detta för personalen. Fick en syrlig kommentar tillbaka att det var det rum de hade att erbjuda så var bara att acceptera det. Fy vad jag kände mig sänkt, så mycket oro och ångest som kom tillbaka. Klockan 8 på onsdagen stod jag packad och klar då ville jag därifrån. Personalen såg väldigt frågande på mig, skulle jag inte äta lite eller ta det lite lugnt och stanna till lunch - NEJ jag ska hem, var mitt svar. Läkarkontroll kl 10 och nu var det Prinsessans hjärtläkare som kontrollerade LillMucklan. Även denna gång utan anmärkningar.
Vi var fria, vi kunde åka hem, en darrig känsla att få stoppa ned LillMucklan i babyskyddet och bege sig hemåt, lite fnissigt och skakigt kände jag hur jag längdade på stegen, likaså maken, ifall någon skulle få för sig att stoppa oss. Vi kändes oss lite som tjuvar som i skydd av mörkret smyger sig iväg med sitt byte.
Idag fyllde alltså den här lilla parveln två år. En envis, högljudd, nyfiken, frågvis, busig liten lintott, som ägnade en hel eftermiddag på Ronald att busåka ensam i hissen, försvinna ner i källaren, raggade upp en annan liten rymmare, klättrade upp och ned i trappen och bara allmänt rymde för oss.
En liten underbar varelse som har nära till skratt, men lika nära till sin lilla sura plutmun. En goding som på positivt och negativt utmanar sin storasyster, både till hyss men även till att våga ut och undersöka världen. En lillasyster som suttit länge och bara strukit Prinsessan över håret då hon mått dåligt, som springer och hämtar filtar eller annat som behövs för att Prinsessan ska må bra.
En liten spelevink som lärt Prinsessan att klättra upp på fönsterbrädan, att hoppa i sängen och en mängd andra saknar som gjort att man som förälder drar djupt efter andan.
En lillasyster som trots att hon är kärnfrisk fått spendera allt för många timmar på sjukhus. Tålmodigt väntandes på Prinsessan, fast tålmodigt är nog en överdrift när det gäller LillMucklan, men med mutor och morötter så kan man locka henne till det mesta.
En lillMuckla som just nu lurat ut den annars ganska ledsna och medtagna Prinsessan att leka affär under köksbordet.
Många grattis till min lilla stora underbara 2-åring idag!
Redan i v.13 var vi på ett UL, de varnade oss att man inte skulle kunna se så mycket på UL. För vår del var det dock jätteviktigt att se om man kunde se något. Prinsessans hjärtfel härrör från en delning som inte skedde i v.6-7. Vi var även på det klara att vi skulle inte orka med ett hjärtbarn till, det låter kanske krasst, men så är det. Kanske hade det varit annorlunda om Prinsessans hjärtfel kunnat korrigeras eller om hon hade haft annat prognos. Men med Prinsessan lever vi ständigt i limbo, vi vet att hon kommer behöva opereras framöver, vi vet inte när, men vi vet att det kommer behövas.
Vår hjärtläkare och kurator var väldigt noga med att påpeka att det var jätteviktigt att vi redan nu tog beslut om hur vi ville agera om ultraljudet mot förmodan skulle visa avvikelser. För var vi inte beredda att agera så skulle vi kanske även låta bli att göra ultraljuden.
I vårt fall så är det så att Prinsessans hjärtfel inte är ärftliga, men om man har ett hjärtbarn så fördubblas ändå risken för barn nummer två att ha hjärtfel. Nå risken att få ett hjärtbarn är 1%, så i LillMucklans fall var risken 2%, vi konstaterade väl att risken var större att det skulle finnas andra problem då, som obotlig söthet eller liknande :-)
Omgivningen var väl inte lika positiva, det var hispigt och nojjigt:
"Om jag var som er skulle jag aaaaaldrig våga försöka mig på syskon"
Nej och vissa dagar känner jag att jag inte riktigt vågar gå ur sängen för att korsa gatan heller. Vi har inte alltid kontroll på vår tillvaro och givetvis ska man inte utsätta sig själv eller kommande barn för risker, men som jag skrev ovan 2% är fortfarande en försvinnande liten siffra.
Vid ultraljud nummer tre i v.20 (vi hade även gjort ett RUL i v.18) konstaterades det att alla kärlen avgick från rätt ställe i hjärtat och att de låg i rätt ordning, man konstaterade även att hjärtat var komplett med två kammare, två förmak och klaffar som såg normala ut. Man poängterade dock återigen att man inte kunde säga saker tvärsäkert och att ASD, VSD mm fortfarande inte kunde uteslutas. Men vi nöjde oss med detta besked.
Det var för oss en väldigt lugn och odramatisk graviditet, känslan av att allt skulle gå bra fanns inom oss. Så var det bara. Vi var återigen på ultraljud i v.32, allt såg fortfarande bra ut med hjärtat, vi hade ju heller inte förväntat oss något annat.
Natten till fars dag 2008 hade jag hemska värkar och trodde att LillMucklan skulle välja att göra entre just denna dag, vilket skulle vara lite kul för storasyster är född på mors dag. Fast tji fick vi. Måndag morgon vaknar jag av att det är blod i sängen, så det blev att ganska snabbt ringa hem maken och bege sig till kvinnokliniken. Där jag undersöktes och man inte riktigt konstatera varifrån blodet kom, så jag blev inskriven för man ville ha koll på LillMucklans hjärtljud. Att ligga i sängen beordrad vila kändes inte helt OK, skittrist är ett annat ord, så speciellt avkopplande var det inte heller för mig att ligga på sjukhus. Jag var nog rätt stressad över det hela, men LillMucklan mådde som en Prinsessa. Så jag räknade krasst med att bli utskriven på tisdagen, få åka hem och fortsätta plussa på dagar. Fast så blev det inte, för läkaren ville inte släppa hem oss, han ansåg att det var lika bra att sätta igång förlossningen, för vi hade redan plussat fyra dagar och den där blödningen kändes inte positiv.
Deja vu, en läkare som inte vill släppa hem en när man tror att allt är OK. Fick snabbt ringa till mormor så hon kunde ta hand om Prinsessan som följt med pappan till sjukhuset för att hämta den uttråkade mamman.
Lite efter 17 föddes en liten tjej, på 3010g och 51cm, utseendemässigt liknande hon Dobby i Harry Potter. En liten tjej med oanade röstresurser. Hade redan innan förberett personal på att jag ville att en läkare skulle lyssna på Lill
Mucklan innan natten, så det kom hastigt in en läkare och tittade igenom LillMucklan. Han gav henne klartecken. Sedan blev det lite problem för vi skulle sova på BB, och när vi kommer upp inser jag att man har tilldelat oss samma rum som vi låg i den natten vi fick ligga däruppe -utan Prinsessan, natten innan vi åkte till Gbg. Kände hur jag blev alldeles darrig och mådde jättedåligt, förklarade detta för personalen. Fick en syrlig kommentar tillbaka att det var det rum de hade att erbjuda så var bara att acceptera det. Fy vad jag kände mig sänkt, så mycket oro och ångest som kom tillbaka. Klockan 8 på onsdagen stod jag packad och klar då ville jag därifrån. Personalen såg väldigt frågande på mig, skulle jag inte äta lite eller ta det lite lugnt och stanna till lunch - NEJ jag ska hem, var mitt svar. Läkarkontroll kl 10 och nu var det Prinsessans hjärtläkare som kontrollerade LillMucklan. Även denna gång utan anmärkningar.Vi var fria, vi kunde åka hem, en darrig känsla att få stoppa ned LillMucklan i babyskyddet och bege sig hemåt, lite fnissigt och skakigt kände jag hur jag längdade på stegen, likaså maken, ifall någon skulle få för sig att stoppa oss. Vi kändes oss lite som tjuvar som i skydd av mörkret smyger sig iväg med sitt byte.
Idag fyllde alltså den här lilla parveln två år. En envis, högljudd, nyfiken, frågvis, busig liten lintott, som ägnade en hel eftermiddag på Ronald att busåka ensam i hissen, försvinna ner i källaren, raggade upp en annan liten rymmare, klättrade upp och ned i trappen och bara allmänt rymde för oss.
En liten underbar varelse som har nära till skratt, men lika nära till sin lilla sura plutmun. En goding som på positivt och negativt utmanar sin storasyster, både till hyss men även till att våga ut och undersöka världen. En lillasyster som suttit länge och bara strukit Prinsessan över håret då hon mått dåligt, som springer och hämtar filtar eller annat som behövs för att Prinsessan ska må bra.
En liten spelevink som lärt Prinsessan att klättra upp på fönsterbrädan, att hoppa i sängen och en mängd andra saknar som gjort att man som förälder drar djupt efter andan.
En lillasyster som trots att hon är kärnfrisk fått spendera allt för många timmar på sjukhus. Tålmodigt väntandes på Prinsessan, fast tålmodigt är nog en överdrift när det gäller LillMucklan, men med mutor och morötter så kan man locka henne till det mesta.
En lillMuckla som just nu lurat ut den annars ganska ledsna och medtagna Prinsessan att leka affär under köksbordet.
Många grattis till min lilla stora underbara 2-åring idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar