Någonstans på småtimmarna under den där evighetslånga natten, den där natten som tillråga på allt försågs med ännu en timme, så sänktes Prinsessans morfin ytterligare. Under morgonen stängdes även morfindroppet i CVK:n av och Prinsessan fick istället morfin vid behov. När väl morfindroppet var borta kunda hon äntligen bli av med katetern och man passade även på att städa lite på bröstkorgen, den stora genomskinliga plasten som suttit över ärret togs bort. Det blev tufft för Prinsessan att ta bort plasten, men hon bet ihop och gjorde inte som hon har en tendens att göra, försvann in i sig själv, utan hon var närvarande, men väldigt väldigt ledsen.
När jag kom tillbaka efter frukost med lillMucklan, hittade vi pappa och Prinsessan på promenad i korridoren på avdelningen. Nå det var nog pappan som stod för promenaden, Prinsessan satt uppflugen i famnen på honom, märkbart tagen och blek. Tanken var att Prinsessan skulle få äta lunch nere vid stora bordet, men där var det fullt och dessutom lät det förkylt. Så vi ryggade snabbt tillbaka. Gick in på trygga 3-rummet istället. Fast där blev inte så särskilt väl bemötta. "Här får ni inte vara"
???????
"Det är vila nu för barnen och bebisarna måste sova, egentligen är inte föräldrar välkomna in på rummen då"
???????
Jag blev så arg, jag blev så topp tunnor arg att jag faktiskt inte kom på något att säga och det kanske var lika bra det.
Bebisarna behövde sova?? Men hur var det då med Prinsessan alla de andra timmarna då bebisarna inte sov? När hon behövde sova och bebisarna eller deras anhöriga, gastade eller klampade runt?
Ska jag vara ärlig förstår jag inte den vilotimmen alls, jag förstår poängen med en timme där barnen slipper all läkarkontakt och undersökningar det gör jag. Men att stänga ute föräldrar under en hel timme, nej jag förstår inte den tanken. Det kanske går med bebisar som sover större delen av dygnet, men fungerar inte med större barn.
Jag funderade ett slag på att räcka över Prinsessan till sjuksköterskan så kunde hon ha försökt hantera henne under vilotimmen, jag är nämligen till 99% säker på att det då inte hade blivit någon vila alls för bebisarna.
Stirrade dock bara elakt på sjuksköterskan, orkade inte komma med någon sarkastisk kommentar och Prinsessan kändes bara liten och ynklig i min famn. Kröp upp
med henne i sängen och inom 5 minuter sov hon, helt utmattad. Sedan sov och sov och sov och sov hon, efter en stund lyckades jag även att lägga ned henne själv i sängen och hon fortsatte att sova.Lika stor och livfull som Prinsessan hade varit under fredagen och lördagen lika liten, grå och blek var hon nu. Kallsvettig och klibbig. Hon höll på att tända av, morfinet började gå ur kroppen på henne.
Trött och medtagen. Det var som att hennes lilla kropp först nu, utan bedövande förvirrande mediciner, kände efter, slappnade av och insåg att den behövde ta igen sig. Den orkade inte hålla det enorma tempo längre som den hade haft efter operationen, kroppen behövde läka.
Prinsessan vaknade trött, hes och törstig. Satte i sig ett helt glas vatten i en enda stor slörp. Tyckte dock att hon såg lite lurig ut men innan jag hann reagera så hade hon kräkts på mig. Kände hur kräket rann från magen ner längs benen och samlades i en liten pöl i strumporna. Fick frågan av barnsköterskan om jag klarade mig en stund till, jo sa jag vi får hjälpa Prinsessan först. Efter första halvåret med Prinsessan och det konstanta kräkandet av slem så är jag inte så äckelmagad längre, detta var dessutom mestadels vatten och lite lite yoghurt. Inget att reagera så mycket på. Värre var det för stackars Prinsessan, blekgrå, skakig och ledsen. Hon hade kräkts och det var jätteäckligt och bra mådde hon inte.
Fick på henne lite rena kläder, och bäddade om henne i sängen där hon till min förvåning somnade om. Fick låna lite tjusiga sjukhuskläder och smög iväg och bytte om.
Prinsessan var törstig så pappan försökte ge henne lite mer vatten, men inte ens det fick hon behålla. Till slut gav Prinsessan upp och sjönk bara blekt ner i sängen igen. Tyst och ynklig.
Vid 15-tiden rullades Prinsessan äntligen ut från 3-rummet och checkades istället in på rum 8, ett eget litet krypin på avdelningen. Inga mer skrikande småbebisar för vår del.
HALLELUJA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar