Tålamod ska vara en dygd har det sagts, kanske för att man inte kan fylla på med det hursom? Jag är ingen tålmodig person, dessvärre. Med alltför lite sömn och alltför mycket funderingar så sjunker tålamodet långt ner i strumporna, för att nästan bara sippra ut vid fotknölarna, totalt obefintligt med andra ord. Tänk om man då bara kunde fylla på med lite tålamod säga:"Nu ska jag nog ta mig en burk med tålamod, för jag känner att det behöver fyllas på" Vore det inte perfekt? Sen andas in djupt och långsamt och aaaah, där var tålamodet och sedan ta vid där man slutade, innan tålamodet försvann.
Fast idag hade jag gissningsvis behövt en hel platta med tålamod att insupa och det hade jag aldrig haft hemma i rätt mängd så då hade det nog inte spelat någon roll även om det fanns att köpa.
Vi var ju på BNP igår, näst sista mötet, de busade och skojade och for runt med Prinsessan, kunde höra hur hon skrattade högt och hjärtligt. Synd bara att den känslan inte höll i sig även när vi kom hem. Hade istället en urlakad liten tjej, som en urvriden disktrasa. Visserligen gick vi till posten för att lägga på ett paket till pappa, men istället för som det brukar vara att Prinsessan kör LillMucklan i sulkyn så var det tvärtom, vilket LillMucklan dock var mycket förtjust i. Åh där igår på vägen till posten hade mamman också behövt tålamod, massa tålamod, lika mycket tålamod som LillMucklan hade envishet. För LillMucklan skulle göra "fävl", spelade ingen roll att hon var röd som en tomat i ansiktet av ansträngningen och att det var stora gupp i trottoaren, alla försök till hjälp viftades bort fortare än kvickt....."fävl".
Ledset och ynkligt var det till middagen kombinerat med att Prinsessan var så uppe i varv att hon bara fladdrade runt, runt och runt igen. Som Nalle Puhs tiger med alldeles för mycket socker i kroppen, studs, studs, fladder, gråt och givetvis matvägran. Fick henne till slut i säng men hon vaknade förvirrat efter en timme och klamrade sig fast i mig och sen var natten därefter. Klockan 3 vaknade LillMucklan och var hungrig, för hon hade inte orkat eller haft tålamod att äta med en Prinsessa som fladdrade runt.
Idag har jag haft ett litet bihang som lindat sina små armar kring mig, ett liten liten utväxt på drygt 13kg och runt meter lång. Många har tårarna varit idag när jag faktiskt velat sitta själv i ett par minuter, då har Prinsessan stått och slitit i mina kläder, gråtit, sparkat, slagits, klättrat och till slut hittat upp i min famn igen. Inget har hon velat äta och inget har hon velat gjort, bara snurrat ihop sig tätt intill. Lyckades efter lite lock och pock få Prinsessan att leka tåg under köksbordet med LillMucklan. I ungefär 10minuter innan den trötta LillMucklan började jäklas med storasyster, så bröt krig ut. Slutar med att Prinsessan biter LillMucklan så illa i ryggen att det nu många timmar efter fortfarande är en rund cirkel av små vassa tänder på LillMucklans ena skuldra.
Där står man som en åsna mellan två hötappar, för Prinsessan var ju ledsen först egentligen, men hon får ju absolut inte bitas och tårarna bara sprutar ur LillMucklan. Hickandes berättar hon att hon blev faktiskt "iiiiiten i jyggen, de gö ooooont" och sedan flödar tårarna bara på. Under tiden har jag en Prinsessan som krampaktigt håller sig fast i mitt ena ben, ledsen till bristningsgränsen. Nu är LillMucklan trots sitt humör ändå en ganska fridsam liten person och med ett löfte om att hon skulle få en glass om hon slutade gråta så smyger sig ett stort leende fram i det lilla rödgråtna ansiktet. Sen kan jag sätta mig ner och vyssja och krama om Prinsessan och så småningom slutar även tårarna att trilla där och så kommer en försiktig glassbegäran även från henne. Nu gäller det att smida under tiden som de faktiskt är lugna och medelsamma. Så jag tar fram fingerfärg, den stora rullen med papper och sedan penslar - för det där med att få färg på fingrarna gillar inte mina barn. Springer även upp och hämtar två gamla t-shirtar som jag fäster med en klämma i bak så de inte ska kladda ner sina kläder.
Allt är frid och fröjd, en hel timme målar och målar och målar de, men sen tar färgen faktiskt slut... Då börjar Prinsessans underläpp att darra igen.
Dags för lunch säger mamman lite käckt, kom ska vi göra pannkakor, tänker att det nog kan vara ett trevligt projekt, det brukar Prinsessan gilla. Det gör hon även idag, men det är bara det att LillMucklan som har en kortare väg till diskbänken än Prinsessan faktiskt kommer fram först med sin stol. Då bryter Prinsessan ihop igen, hon ska inte ha någon mat, hon ska inte göra något och LillMucklan ska inte stå där på hennes plats. Ännu mer lock och pock, förklarar lite hurtigt att då kan ju Prinsessan ligga där på golvet för LillMucklan är hungrig och nu måste vi ha mat. Efter att ha försökt markera sin ståndpunkt ett tag till och efter mycket kramar och gos på golvet med mamman så förklarar Prinsessan att mamman och LillMucklan nog behöver hjälp, för ingen knäcker ägg lika bra som hon.
Enfaldig som hon är så andas mamman ut, nu ska det nog gå bra och det gör det. Barnen turas så fint om att vispa i skålen, 1,2,3,4 och 5, nu är det din tur. Mamman passar under tiden på att arbeta med pizzadegen till middagen för barnen samsas riktigt fint. Det börjar dock gå lite våldsamt till, för det är ju kul att vispa så fort man kan och så mycket man kan innan det är dags för syrran att ta över. Mamman ska precis gå bort och försöka ta ner tempot när...
SPLAFF
Bunken far i golv, med pannkakssmet som yr i köket, det rinner en rännil av smet långsamt i slow motion nerfrån diskbänken och över luckorna.
Då brister det för mamman, hon förvandlas till ett elakt grönt stort monster, som i ilska hoppar upp och ned och sliter sitt hår och bara vrålar:"Ut ur mitt kök". Argt argt argt argt, tålamodet är definitivt slut. Prinsessan tar sig en titt på mamman tar LillMucklan i handen, säger "jaja" och pyser in i vardagsrummet. Så mamman gör samma procedur som hon gjorde i onsdags, hon sanerar köket och konstaterar att pannkakssmet är minst lika jobbigt att få upp som yes. Ställer sig och vispar en ny omgång med pannkakssmet.
LillMucklan glupar tacksamt i sig tre pannkakor, Prinsessan bara tittar på sin tallrik - för hon tänker minsann inte äta. Mamman är inte heller speciellt hungrig, hon är bara trött och less. Helst av allt skulle nu mamman bara vilja ha den där burken med tålamod, för att hoppa och skrika av ilska har ju aldrig löst någonting, men det kändes mäkta fint just då. Mamman har för övrigt lova att nästa gång Prinsessan och LillMucklan tittar på Emil och paltsmet och raggmunk yr i luften, då ska hon minsann inte fnissa. Mamman ska istället visa vördnad och sympati för de stackarna som får vispa ihop något annat. Så det så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar