En mörk vinterkväll under jullovet begav vi oss ut i parken med två spattiga och trötta tjejer. Tjejer som bara slåss och härjar inomhus, småtjejer med massor med energi som de inte kan fokusera på någonting förutom att retas och bråka med varandra. Vi är på väg till den stora parken när Prinsessan plötsligt får syn på den lilla dagisgården, den hon kallar för båtparken. Dit vill hon gärna gå, hon vill leka med båten, så vi styr kälkarna ditåt istället. Givetvis utbryter kiv och tumult då båda barnen ska styra båten samtidigt, det är ju bara att räkna med. Försöker lite försiktigt få det ena barnet att istället hissa seglet i båten, för vi måste ta oss ifrån hamnen fort för att undkomma sjörövarna.
Ingen respons, utan två barn som fortsätter att kivas om ratten.
Suck och stön, hjärnan går på högvarv för nu måste vi försöka bryta detta beteende. Visst barn kivas och bråkar det är OK, men jag tror att om man kan lösa dessa situationer positivt så kan de lära sig att samspela på ett annat sätt. För att inte tala om att det vore skönt att ha en harmonisk utestund fylld av leklusta istället för "jag-ska-minsann-banka-till-dig-om-du-inte-gör-som-jag-vill".
Ja just det, barnen hade ju med sig sina spadar ut i parken och båten är den inte väldigt full med snö. Åhnej den tar in vatten, nu måste vi ösa så vi inte sjunker, lite lagom dramatiskt, men det distraherar barnen. Det känns lite som att man sätter upp en teater där man står och med liv och lusta går in för att ösa den stackars båten så vi inte sjunker, hej och hå. Men till slut blir LillMucklan så nyfiken att kommer och deltar i min lek, snön yr, kanske inte så mycket ur båten som att det yr om huvudet. Fast LillMucklan är sysselsatt och pappan har distraherat Prinsessan med berättelser om sjörövare och att hon nu måste styra båten fort så vi inte sjunker. Så att vi kan komma fram till ön och gräva skatter.
Sedan vänder det hela från att det är vi som styr leken till att Prinsessan tar över och äger leken. För nu är vi framme vid ön och nu ska här grävas upp skatter och oj vad hon hittar skatter, guld, diamanter och andra ädla skatter. Hon gräver, kånkar och bär och LillMucklan härmar och gör likadant. Men sen är det dags att bege sig ut i djungeln för att mata djuren, Prinsessan beger sig till bilen. Pappa får sitta i fram och LillMucklan och mamma i bak, en skumpig färd genom djungeln - många djur ser vi på vår resa innan vi äntligen är framme. För där borta, där vid klätterställningen brukar det finnas apor och de behöver tydligen mat. Upp och ner åker barnen i rutschkanan för att komma åt att mata så många djur som möjligt.
Tittar på klockan och inser att det börjar bli dags att avsluta leken, en timme har helt plötsligt förflutit, en timme av lek och fantasi och väldigt lite kiv och slag.
Förklarar att djuren nog är mätta och att vi måste bege oss hemåt, Prinsessan hoppar upp i djungelbilen, spänner fast säkerhetsbältet och sedan beger vi oss på den skumpiga färden tillbaka till ön med alla skatter. Hoppar ur bilen, hämtar spadarna och de skatter vi ska ha med oss hem. Återvänder till den läckande båten, Prinsessan styr med säker hand och LillMucklan öser ur det vatten som båten tar in. Snart siktar vi land och de väntande kälkarna, seglet revas, grinden till vårt äventyr och dagisgården stängs och vi beger oss sakta hemåt.
Vi får komma tillbaka, en annan dag för nu ska två små pirater först få guldgrävardammet avtvättat och sedan behöver de krypa i säng så att även morgondagen kan innebära lek och fantasi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar