Men det var roligt

I takt med att Prinsessan mår lite bättre så håller hon på att skapa sig ett självförtroende, hon börjar hitta sina gränser och hon börjar töja på dem. Lite det jag förut kallat förtroendekapital, det kanske sträcker sig till den egna lilla individen också? Tilltron på att man kan och vågar. När det gäller LillMucklan så vet vi att hon är livsfarlig och en liten pill-i-pet, upptäcka, peta, klättra och testa. Det spelar ingen roll om det inte lyckas första gången för man kan gärna testa om och om igen, inga problem. Samtidigt är LillMucklan riktigt feg, hon kan hoppa från fönsterbrädorna men tvättmaskinen är hon livrädd för och åka kälke nerför backen är otäckt. 

Med Prinsessan har vi inte behövt oroa oss för hon har varit så försiktig, vi har vetat var hon varit och det har inte varit långt ifrån mig eller hennes pappa. Men nu sedan sista operationen så har hon som sagt börjat bli alltmer vågad, hon har farit som ett jehu nedför backen på sin kälke. När hon sedan började med ovanan att kasta sig av kälken i slutet av backen insåg vi att det var dags att förse henne med en hockeyhjälm. Men ju mer självförtroendet, eller kanske nyfikenheten på omvärlden har växt så har även Prinsessans hyssefrekvens ökat lavinartat.

Små oskyldiga saker som att dekorera mammas räkningar, till att klippa i desamma, till att riva sönder pappas favoritblomma - vilket skylldes på lillasyster, men jag såg nog vem som var röd om händerna. Mysteriskt pillas saker sönder och försvinner. Det klättras och saker från diskbänken hämtas ned till LillMucklan, russin mm går kanske an men knivar och saxar känns mindre kul. Det senaste är att stå och blaska med vatten över diskbänken, vattenlekar brukar ju alltid vara kul men mamman tycker kanske inte det är så kul när det droppar ned i lådorna under. För att inte tala om att bara låna mammas plånbok lite för att sortera pengar och kort.

Idag skulle mamman hänga badkläder, tack för frågan det var väldigt trevligt att bada. Mamman är faktiskt ganska så snabb på att hänga badkläder, speciellt som hon hade LillMucklan nere i köket som redan satt sig vid bordet och förklarat att hon var hungrig. Så mamman hastar ner för trappan bara för att upptäcka ett hav av bubblor och en Prinsessa som glatt stod och klämde ut mera diskmedel på diskbänken. Prinsessan som inte gillat att kladda står med båda händerna och smetar runt och runt diskmedlet och bubblorna yr, LillMucklan hoppar saligt omkring på golvet för att fånga bubblorna. 

På 5 minuter har barnen förvandlat köket till en halkbana. Först ser de inte mamman, men så vänder sig Prinsessan om med ett stort leende och säger:"Vi har roligt mamma". Fast Prinsessan ser nog mammans min och slokar lite, suckar och säger:"Jaja jag gå fämmas" sen viskar hon något till LillMucklan, tar henne i handen och försvinner in i vardagsrummet. 

Mamman står kvar i köket och undrar var hon ska börja någonstans och hon svär att hon valde yes, för det visar sig riktigt drygt att torka bort. Ju mer mamman torkar desto mer löddrar det, överallt, det skummar och det är halt.

En halvtimme senare är köket någorlunda sanerat, men det är fortfarande halkigt på golvet och trots att mamman torkat och bytt strumpor så går det att åka kana på köksgolvet. Ställer fram maten och barnen sätter sig för att äta.

-Plupp-

Där trillade LillMucklan under bordet

-Plupp-

Där gled även Prinsessan ner under bordet

Givetvis borde ju mamman ha tänkt på att även stolarna var såphala, för dem hade ju barnen stått på. 

Mamman tar fram reservplanen ur fickan, barnen får äta i vardagsrummet och mamman får sanera stolarna i köket. En trött mamma ser sig inte alltid för och i vardagsrummet har barnen satt klistermärken på golvet, såphala fötter och glatta klistermärken är ingen bra kombination. Med en tallrik i vardera handen balanserar mamman och hon lyckas nästan men får en legobil under fötterna och då är hennes öde förseglat. Mamman far på ända, lika smidigt som elefant i rosa ballerinakjol. Korv och makaroner seglar i luften, innan de med små ploff ljud landar på golvet. "Oj snöar" utbrister LillMucklan. "Vad äta nudå, kanske?" frågar Prinsessan. Så smidigt som det bara går, försöker mamman ta sig på fötter, stryker håret bakom öronen, känner hur det hettar i ansiktet och pirrar i tårna. Förklarar tyst och sammanbitet för barnen att det bara är att plocka upp maten från golvet för någon annan mat kommer det inte att bjudas på.

Mat plockas upp under tystnad, antagligen förstår barnen allvaret i situationen.

Trött sätter sig mamman i soffan med huvudet tungt i händerna och försöker prata med Prinsessan om att det kanske inte är så bra att leka med diskmedlet. 

"Men de va´rolitt mamma"