Ett kungarike för lite sömn

Bilder på en sovande Prinsessa finns det få, precis som bilder på en ätande Prinsessa, desto fler bilder på en sovande och ätande LillMuckla finns det. LillMucklan som somnar lite varstans, helt avslappnad i kroppen eller mitt i en lek då man inte längre orkar hålla sig vaken.

I vårt hus sover ingen, kanske Stora då - för henne måste man skaka för att få liv i, men vi andra är nog inne på femtifjärde andningen redan innan klockan är 10 på dagen. En god natt får jag fem timmars sammanhängande sömn, för det mesta sover vi tre till fyra timmar per natt och så har det sett ut iallafall de senaste två åren. Det börjar tära lite på oss, man är inte så snabbtänkt och att försöka ta in en tanke är som att blanda sirap med vatten, segt och oändligt långsamt. Alla gånger stannar inte tanken heller där den ska utan rinner oförmärkt bort på sidan av, sirapen är hal och ogenomtränglig vissa dagar.

Prinsessan har aldrig sovit bra, men fram tills att hon fyllt året kunde man kanske förklara bort den dåliga sömnen med att hon var ett spädbarn, ett spädbarn som varit igenom väldigt mycket. Men någonstans där vid 8-månaders ålder - då det börjar bli obekvämt att ha henne sovandes på min mage. En del för att hon började bli stor och en del för att jag började bli stor och tjock - med LillMucklan i magen. Hon låg istället tätt intill och höll mig hårt i handen när hon skulle sova, eller uppkrupen på min arm. Det vill säga de gånger hon somnade, för hon började ju röra sig i denna åldern och att få henne still tillräckligt länge för att hon skulle somna var ett evigt meck.

Underbara kommentarer fick vi:

Se så går det när man samsover för länge.

Det är ett utvecklingssprång hon är inne i, vänta ska ni se så kommer hon se sova bättre.

Ni behöver ta bort vällingen för henne för den stör nattsömnen.

Hon sover nog för lite/för mycket på dagen.

Åsikter som går isär, men alla tycker någonting och alla tycker att man måste förmedla det man tycker -som vanligt.

Att få Prinsessan att sova middag tog i runda slängar två timmar, om jag fick henne att somna, då var det oftast för sent för mig att gå och sova för då skulle Stora snart komma hem från skolan. Men om jag inte låg tätt intill henne och höll om henne så vaknade hon efter en halvtimme, ordentligt desorienterad, arg och ledsen intill bristningsgränsen. Det tog någon timme att få henne på fötter igen, men det var som ett litet bi i sirap, trög, seg och ilskt. Hon kunde sova i vagnen men bara så länge vagnen rörde sig, så snart vi stannade så vaknade hon med ett vrål.

Nattningen gick inte bättre den, två till tre timmar kunde vi spendera upp i sovrummet för att försöka få henne att somna. Under en period testade vi att ha Prinsessan i sin spjälsäng. Då bestod kvällarna av att Prinsessan står och slänger napparna ur sängen, när vi inte hämtar tillbaka napparna så får hon panikattacker, så snart napparna är tillbaka i sängen är Prinsessan lugn men fortsätter då med att slänga napparna ur sängen. Helt ohållbart, en vecka testade vi sen var Prinsessan tillbaka i vår säng igen. Att lägga Prinsessan själv var helt otänkbart, hon sov inte själv, eller jo hon kunde somna en stund men vaknade alltför snart igen. Att sen få Prinsessan att somna om var inte det lättaste, så många nätter, alltför många för att jag ska kunna räkna dem, spenderade Prinsessan och jag halvsovandes i soffan. För av någon anledning lugnade det henne att gå ner på undervåningen.

Straxt efter att Prinsessan fyllt året kom mardrömmarna, drömmar som väckte Prinsessan med ett illvrål, mardrömmar som fick Prinsessan att bada i svett, mardrömmar som hängde med Prinsessan även i vaket tillstånd. Mardrömmar som gjorde Prinsessan så panikslagen och upprörd att det tog en timme där hon slogs för sitt liv innan vi kunde få henne att lugna ner sig i vår famn, hon förvandlades då till ett litet trött snyftande knyte. Ett knyte som försökte borra sig in under min hud, att bli en del av mig igen att få hjälp att bära ångest och mardrömmar.

Nattskräck svarade de som visste, inget ovanligt, många barn som drabbas av det.

Problemet var bara det att Prinsessans mardrömmar följde inte något mönster och Prinsessan var egentligen för liten för nattskräck, det förklarar heller inte Prinsessans sovproblem dagtid. 

Sovproblem som fortsatt natt efter natt, tills att veckor lagts till månader och månader lagts till år. 

Med hjälp av BUP fyllde vi ett sovschema för att försöka se om det fanns några som helst mönster i Prinsessans sömn. Vi hittade inget första veckan och inte heller något andra veckan. Tredje veckan skrev vi in vad vi gjort på dagen och hur Prinsessan ätit, det visade sig ganska snart att hade vi varit i kontakt med sjukvården eller träffat många människor etc så blev nattsömnen därefter. Något som vi hade misstänkt länge men nu blev det så uppenbart. Vi är ganska ense med BUP om att det inte är nattskräck...

De nätter då Prinsessan faktiskt sover någorlunda har vi vuxna svårt att komma till ro, vi vågar inte riktigt somna för vi vet att närsomhelst kan Prinsessan vakna med ett vrål. Då måste vi snabbt vara på plats, för att lugna och vyssja, såväl för Prinsessans skull som för den sovande LillMucklan.

Julen -09 tog vi bort dagsvilan för Prinsessan, vi orkade helt enkelt inte slita i flera timmar för att hon skulle sova en kort stund och sedan vakna desorienterad. Vi hade även förhoppningen om att det skulle innebära lite bättre nattsömn, ja lite bättre blev det kanske, men vi slapp iallafall viljornas kamp på dagen. Men självklart blev även detta beslut ifrågasatt gång på gång, men hon är ju så liten, sover hon inte på dagarna, men oj osv, med starka undertoner av stackars lilla barn. Nej hon sover inte på dagarna, vi hade nog velat det för det hade varit skönt med en liten andningspaus, men nu är det inte så.

Inatt var en helt vanlig natt för oss. Prinsessan kom inte till ro, det liksom kliade i hela ungen när hon skulle försöka somna. Till slut tog maken ned henne, för det går inte att tvinga henne att sova. Nere på undervåningen fluffade hon runt en stund, tills jag gick och lade mig straxt efter 21. Sedan somnade hon relativt snabbt. Vaknade efter en timme och grät, lyckades dock hitta napparna och stoppa om henne. Vid 1 vaknar jag av ett avgrundsvrål, sätter mig upp i tid för att se hur Prinsessan bara kastar sig ur sängen i panik. Sen gäller det att närma sig Prinsessan som om hon vore ett skadat djur, oändligt försiktigt, prata lugnande, först snudda vid fötterna, hela tiden går munnen i ett oändligt mummel, till slut kan man få upp henne i famnen. En procedur som i snitt tar 45 minuter, minuter som Prinsessan ömsom vrålar sig igenom och ömsom gråter hulkande. Att LillMucklan inte ska vakna under detta det finns inte på kartan, även om hon gör försök att krypa längre under täcket för att kunna sova vidare. Runt 2-tiden var det äntligen tyst i sovrummet, men då är man helt darrig och virrig i kroppen, adrenalinet flödar och det går inte att bara stänga av det. Dåsade iallafall så småningom bort och blev väckt ett par gånger till av en ledsen Prinsessa.

Jag är trött, maken är trött och LillMucklan är trött, för det går inte att sova sig igenom Prinsessans vrål, det finns liksom ingen möjlighet till det.