Bläää reklamen från fler stora reseföretag har vällt in den senaste veckan, både i brevlådan och i mailboxen. Bäst gillar jag dessa mail som är bemöter mig personligen:
"Hej Helena..." Men så trevligt att de skriver till mig personligen, det får mig verkligen att känna mig utvald och speciell, eller inte alls, tycker att det är ett billigt säljtrick. Jag blir faktiskt lite smått irriterad på människor som hälsar på mig som om vi vore vänner eller bekanta. Ett mail går ju att skaka av sig, det är värre när det ringer säljare och är riktigt tjenis, då har jag faktiskt någon gång frågat om personen ifråga anser att han eller hon känner mig. Hur som helst, mailet fortsätter sedan med , "gör dig redo att boka din resa!". Jajjamensan jag är på, men vem betalar? Idag trillade ett nytt mail in från samma företag, fortfarande med det personliga "Hej Helena...". Tja nu har jag ju tagit emot fler mail från detta företag så det betyder väl då att vi blivit väldigt nära varandra, så jag kanske kan börja acceptera att vi tagit oss dit nu. Läser sedan nästa mening och inser att detta företag verkligen känner mig för där står: "redo för en paus". Åh jag vill bara skrika ja, ni vet verkligen vad jag behöver, ska jag göra mig redo att boka just min resa nu?
Jag börjar genast se idylliska bilder på vita stränder, blått hav och massor med sol framför mig. Det är nästan så min stackars dator blir dreggelskadade. Med väldigt lite fantasi kan känna sanden mellan tårna, möjligheten att låta barnen springa, kunna komma ut inom loppet av 5 minuter då man slipper bylta på dem en massa kläder. Låta barnen leka sig trötta i sanden och svalka sig i vattnet, ta för sig mat från dignande buffébord, ååååh drömmer. Tänk om väldigt mycket tänk om.
Så kommer jag ihåg, man måste ju faktiskt ha lite pengar för att kunna boka resor, det är ju inte som att man får någonting gratis. Lite snopet känns det nästan att slänga mailen i papperskorgen, för de där människorna kände mig ju verkligen och de visste ju vad jag behövde.
Nå det där var ju kanske lite raljerande skrivet, men faktum är ju att möjligheten att resa för väldigt många är och förblir bara en dröm. För vår del är det inte bara ekonomin som är det stora hindret just nu, för vår del är det även Prinsessan som spökar. Inte hjärtfelet i sig för just hennes hjärtfel ska det inte vara några problem att resa med, och resor har vi gjort, det gäller bara att se till att hon inte blir uttorkad och att man är lite försiktig med infektioner. För Prinsessan är det många moment som bara måste klaffa, hon gillar inte att sitta fast och hon gillar inte att känna sig trängd, vilket vi fick erfara förra året då vi vågade oss iväg till Egypten veckan innan julafton.
Det började med att vi blev försenade från Arlanda, vi lyckades med hjälp av lite superhörsel lista oss till att man saknade en familj som inte hade checkat in, många gånger stängde personalen dörren och vi trodde vi skulle åka äntligen, lika många gånger blev vi besvikna. Prinsessan som till att börja var jättepeppad på att få flyga och sitta vid fönstret ledsnade ordentligt efter 2 timmars fastspänd väntan. En väntan vi inte kunde förklara då vi inte fick någon information från flygpersonalen - jag förstår inte att det ska vara så svårt. Så till slut trillar familjen in på planet - fullpackade med tax-free varor, då var det myteristämning bland våra medpassagerare.
Nu blev det bråttom och alla skulle bums på sin plats och vi skulle lyfta, men nu vill inte Prinsessan längre, så vi försökte få henne att sitta i vårt knä. Prinsessan godtog det och vi trodde nu att allt var frid och fröjd. Tills den första sura flygvärdinnan uppenbarade sig, barn över två år får nämligen inte sitta i knäet. Vi försökte diskutera och förklara att det ju inte var så länge sedan Prinsessan fyllde två år och att hon i princip var mindre än de flesta två åringar - men det var lönlöst. De hade sina regler, barn över två år måste sitta på eget säte, även om de inte kunde förklara varför - något som gör mig vansinnig. På alla andra sätt som barn färdas finns det vikt eller längdgränser, men tydligen inte uppe i luften.
Sedan gjorde flygvärdinnan något förbjudet i Prinsessan värld, hon tog tag i Prinsessan och skulle spänna fast henne i hennes säte, ett argt agerande, ryckigt och knyckigt. Följden av detta blev att vi hade en Prinsessa som fick en rejäl ångestattack som varade nästan hela resan ner till Egypten. Nå Prinsessan var inte den enda som lät på planet, det var många små trötta barn som hade ledsnat på väntan vid gaten. Fast barnen var inte de enda som var trötta och tjuriga, det gällde väl större delen av de vuxna på planet också, för att inte tala om flygvärdinnorna. Vi blev saftigt nonchalerade resten av resan, det kändes som en liten hämnd för att vi hade vågat ifrågasätta dem, matbrickor som inte hämtades och snäsiga svar. Fast det var ju egentligen det minsta problemet.
För där satt vi x antal tusen meter upp i luften, någonstans ute över ett hav, fångade i en plåtburk. Utan möjligheter att kliva ut och låta Prinsessan få det utrymme hon ville ha. Utan möjligheter att få henne att lugna sig på ett korrekt sätt. Många elaka blickar och kommentarer om vårt arga och ledsna barn, men hur skulle de förstå? Samtidigt som situationen på intet sätt blir bättre då man känner ett så skarpt ogillande, för man blir stressad, man vill få tyst på barnet, både för alla andras skull som att man vill att barnet ska bli nöjt igen. Stressen gör att man inte alla gånger bemöter barnet korrekt och tja har man ett barn som Prinsessan så kan de lukta sig till stress och desperation, så då blir situationen etter värre. Redan där och då inte ens halvvägs ner till Egypten kom ångesten hur vi skulle kunna ta oss hem igen. Fast hemresan gick bättre, även om den inte gick bra så gick den bättre. Maken som är bättre på att stänga av dumma, elaka kommentarer och blickar satt med Prinsessan, han förklarade även för Prinsessan att hon hade att välja på att han spände fast henne eller att flygvärdinnan skulle göra det. Prinsessan slank då raskt ner i sin stol och blev knäpptyst, vilket säger en hel del om hur hon kände inför flygvärdinnorna. Egentligen låg det väl på gränsen till hot, men vi var ju tvungna att ta oss hem på något sätt.
Det var ju på gnällen att vi fick åka med hem igen, inte för att vi hade hamnat i konflikt med flygvärdinnorna på nedvägen, även om jag gissar att det loggades, utan för att barnen var så sönderbitna av myggor att man misstänkte vattkoppor. Inte första gången det händer mina barn, alla förutom Prinsessan, vi har en teori att myggen skyr Prinsessan på grund av waranet. Vi har sett en några få självmordsmyggor som sugit blod tills de exploderat och sedan blivit hängande kvar på Prinsessan i sin snabel.
Så från denna erfarenhet drar vi oss nu från att bege oss ut i vida världen, för det finns så många element som vi inte kan hjälpa Prinsessan att kontrollera. Allt från förseningar till sura flygvärdinnor.
Åh nu undrar ni säkert hur veckan nere i Egypten var?
Den var helt underbar kan jag berätta. Inga knöliga kläder utan bara slänga på barnen något lätt och släppa ut dem och barnen de sprang som ystra kalvar på grönbete. Gå ner till restaurangen på morgon och kunna förse sig av en lyxig buffe, samma vid lunch och middag. Sand och vatten så långt ögat kunde se.
Två små barn utrustade med varsin spade påtandes i sanden. Ner i vatten och kunna se hur småfiskar simmar kring ens fötter. Vi var även ute med en glasbåt bara en liten bit en av dagarna och det var helt magiskt att kunna se korallrev fulla med fisk. Som att försvinna ner under ytan i "Hitta Nemo", barnen var trollbundna.
Så om det fanns något magiskt sätt att bara floffa över halva jordklotet, utan att vara fångade på ett flygplan, då skulle vi bege oss ut på en resa ganska snart igen. Eller om man visste att Prinsessan hade möjlighet till det utrymme hon behöver och att ingen trängde sig på
Jag skulle även vilja ge er som är på väg ut att resa med era små ett väldigt viktigt råd. OM ni har välling på flaska med er genom tullen, se då för sjutton till att tulltjänstemannen tittar på när ni smakar på vällingen. Annars kommer de att vilja att ni smakar på vällingen igen och tja för er som inte har smakat på välling kan jag berätta att det är inte gott, inte gott alls. Bläää...
Nu blev det bråttom och alla skulle bums på sin plats och vi skulle lyfta, men nu vill inte Prinsessan längre, så vi försökte få henne att sitta i vårt knä. Prinsessan godtog det och vi trodde nu att allt var frid och fröjd. Tills den första sura flygvärdinnan uppenbarade sig, barn över två år får nämligen inte sitta i knäet. Vi försökte diskutera och förklara att det ju inte var så länge sedan Prinsessan fyllde två år och att hon i princip var mindre än de flesta två åringar - men det var lönlöst. De hade sina regler, barn över två år måste sitta på eget säte, även om de inte kunde förklara varför - något som gör mig vansinnig. På alla andra sätt som barn färdas finns det vikt eller längdgränser, men tydligen inte uppe i luften.
Sedan gjorde flygvärdinnan något förbjudet i Prinsessan värld, hon tog tag i Prinsessan och skulle spänna fast henne i hennes säte, ett argt agerande, ryckigt och knyckigt. Följden av detta blev att vi hade en Prinsessa som fick en rejäl ångestattack som varade nästan hela resan ner till Egypten. Nå Prinsessan var inte den enda som lät på planet, det var många små trötta barn som hade ledsnat på väntan vid gaten. Fast barnen var inte de enda som var trötta och tjuriga, det gällde väl större delen av de vuxna på planet också, för att inte tala om flygvärdinnorna. Vi blev saftigt nonchalerade resten av resan, det kändes som en liten hämnd för att vi hade vågat ifrågasätta dem, matbrickor som inte hämtades och snäsiga svar. Fast det var ju egentligen det minsta problemet.
För där satt vi x antal tusen meter upp i luften, någonstans ute över ett hav, fångade i en plåtburk. Utan möjligheter att kliva ut och låta Prinsessan få det utrymme hon ville ha. Utan möjligheter att få henne att lugna sig på ett korrekt sätt. Många elaka blickar och kommentarer om vårt arga och ledsna barn, men hur skulle de förstå? Samtidigt som situationen på intet sätt blir bättre då man känner ett så skarpt ogillande, för man blir stressad, man vill få tyst på barnet, både för alla andras skull som att man vill att barnet ska bli nöjt igen. Stressen gör att man inte alla gånger bemöter barnet korrekt och tja har man ett barn som Prinsessan så kan de lukta sig till stress och desperation, så då blir situationen etter värre. Redan där och då inte ens halvvägs ner till Egypten kom ångesten hur vi skulle kunna ta oss hem igen. Fast hemresan gick bättre, även om den inte gick bra så gick den bättre. Maken som är bättre på att stänga av dumma, elaka kommentarer och blickar satt med Prinsessan, han förklarade även för Prinsessan att hon hade att välja på att han spände fast henne eller att flygvärdinnan skulle göra det. Prinsessan slank då raskt ner i sin stol och blev knäpptyst, vilket säger en hel del om hur hon kände inför flygvärdinnorna. Egentligen låg det väl på gränsen till hot, men vi var ju tvungna att ta oss hem på något sätt.
Det var ju på gnällen att vi fick åka med hem igen, inte för att vi hade hamnat i konflikt med flygvärdinnorna på nedvägen, även om jag gissar att det loggades, utan för att barnen var så sönderbitna av myggor att man misstänkte vattkoppor. Inte första gången det händer mina barn, alla förutom Prinsessan, vi har en teori att myggen skyr Prinsessan på grund av waranet. Vi har sett en några få självmordsmyggor som sugit blod tills de exploderat och sedan blivit hängande kvar på Prinsessan i sin snabel.
Så från denna erfarenhet drar vi oss nu från att bege oss ut i vida världen, för det finns så många element som vi inte kan hjälpa Prinsessan att kontrollera. Allt från förseningar till sura flygvärdinnor.Åh nu undrar ni säkert hur veckan nere i Egypten var?
Den var helt underbar kan jag berätta. Inga knöliga kläder utan bara slänga på barnen något lätt och släppa ut dem och barnen de sprang som ystra kalvar på grönbete. Gå ner till restaurangen på morgon och kunna förse sig av en lyxig buffe, samma vid lunch och middag. Sand och vatten så långt ögat kunde se.
Två små barn utrustade med varsin spade påtandes i sanden. Ner i vatten och kunna se hur småfiskar simmar kring ens fötter. Vi var även ute med en glasbåt bara en liten bit en av dagarna och det var helt magiskt att kunna se korallrev fulla med fisk. Som att försvinna ner under ytan i "Hitta Nemo", barnen var trollbundna.Så om det fanns något magiskt sätt att bara floffa över halva jordklotet, utan att vara fångade på ett flygplan, då skulle vi bege oss ut på en resa ganska snart igen. Eller om man visste att Prinsessan hade möjlighet till det utrymme hon behöver och att ingen trängde sig på
Jag skulle även vilja ge er som är på väg ut att resa med era små ett väldigt viktigt råd. OM ni har välling på flaska med er genom tullen, se då för sjutton till att tulltjänstemannen tittar på när ni smakar på vällingen. Annars kommer de att vilja att ni smakar på vällingen igen och tja för er som inte har smakat på välling kan jag berätta att det är inte gott, inte gott alls. Bläää...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar