Sovmorgon - ja tack...

LillMucklan vaknar och studsar upp och med ett glatt: "Äta åss (ost) pappan" Efter att nogsamt ha hängt på sig handväskan kring halsen, fluffat upp håret riktigt ordentligt med hjälp av hårbandet är hon redo att bege sig ut i vida världen. Eller nåja, ner till undervåningen iallafall. Hör hur LillMucklan ställer sig på tå så att hon med yttersta spetsen av fingrarna når handtaget på dörren, dörren glider upp och obarmhärtigt ljus flödar in i rummet. Försiktigt stängs dörren efter LillMucklan, det gnisslar till lite och sedan hörs hur hon glatt dunsar nerför trappan.

Prinsessan rör sig i sin säng, knarrigt och långsamt och sedan pratar även hon, högt, väldigt högt:"Maaaaamma är du vaken?". Jag har gått på den niten förut, att jag försökt svara henne med ett mummel att jag faktiskt sover, vilket hon då givetvis inte trodde på. Jag leker därför sten, ligger helt blickstilla, vågar knappt andas för att hon kanske ska höra att jag faktiskt inte sover. Studs, studs i sängen. Strunt också nu har hon ställt sig upp då har jag ingen chans. Små fingrar som petar mig i ansiktet:"Mamma sover du?". Jag håller nu på att träna min imitation av sten till fulländning. "Mamma jag pussar dig nu". Jo jag känner det och det är ju faktiskt ganska så mysigt, men jag skulle ändå vilja sova, bara en fem minuter till, eller ja kanske tio rentutav. "Mamma ska jag tända lampan så du vaknar?". Nu är goda råd dyra, för lampan den är hemsk, efter några hastiga kalkyler i huvudet inser jag att det nog är bäst att sluta leka sten och ge mig tillkänna. Försöker lite trevande med att kolla om Prinsessan inte är lite trött iallafall och borde sova vidare."Näehä jag är vaken nu mamma" blir svaret. Skrutt också, frågar istället om Prinsessan inte ska hämta en bok så kan hon ligga och läsa en stund. Detta bemöts med en stor suck och Prinsessan konstaterar att det vill hon inte alls. Öppnar försiktigt ena ögat och blickar in i Prinsessans lilla ansikte som är böjt över mig. 

Som en sista desperat åtgärd lättar jag lite på täcket och frågar om hon inte ska komma och krypa ner en stund till. Till min förvåning nappar Prinsessan på erbjudandet och snurrar ihop sig till ett litet nystan, fast givetvis är hon inte tyst. Det sjungs Pippi, Emil och allehanda julsånger på full volym. Bara att inse att det spelar ingen roll hur dåligt Prinsessan och jag sover på natten, för när Prinsessan har vaknat då är hon vaken och då är det bara att sätta på ett leende och kliva ur sängen. Inget ligga och dra sig, utan det är från noll till hundra på en gång.

De sista nätterna har varit jobbiga, nätterna sedan besöket på BNP. Vi visste ju att en reaktion skulle komma, men naiv eller korkad så hoppades man på att det skulle utebli. Vi visste att vi chansade då vi lät Prinsessan gå iväg själv med psykologen, även om vi hade garderat oss såtillvida att vår BUP-kontakt var med. För man förklarade ganska tydligt att så brukade man göra, barnet brukade gå iväg med psykologen själv, de hade haft med sig 1½-åringar och det var inga problem. Jag kände hur jag suckade inombords, för om BNP inte förstod vidden av problemet så vem ska då förstå? Psykologen förklarade efter att Prinsessan varit jätteduktig och det hade gått jättebra och det hade inte varit några problem. På kvällen sen vill Prinsessan inte gå och lägga sig, hon är ledsen och klängig resten av dagen. Straxt innan midnatt vaknar jag av att Prinsessan gråter högljutt och klagande, hon är helt bortom sig. Innan jag hinner reagera flyger Prinsessan över i min säng och kurar sig ihop nära och snyftar hjärtskärande, kudden blir fort blöt, så vi får vända på den till slut. Tätt intill trycker sig Prinsessan, som en liten klisterlapp och jag ska hålla henne nära och hålla om henne hårt. Försöker vid ett par tillfällen att snurra runt och släppa lite på taget, men Prinsesshanden är blixtsnabbt på plats för att dra tillbaka armen. 

Tre nätter har vi sovit på detta sätt, jag är ledbruten och trött nu. Inser även att vi har en tuff vecka framför oss, ultraljud på onsdagen och nytt möte på BNP. Det gör mig på inget sätt piggare, utan jag känner hur modet sjunker långt ner i stövlarna, men det måste göras det som nu ska göras, med förhoppningen att framtiden blir enklare.

Försöker istället tänka på det positiva, faktumet att Prinsessan faktiskt söker kroppskontakt igen. Sedan undersökningen i Gbg i september och operation i slutet av oktober (i synnerhet) har det känts som att Prinsessan har varit arg på mig. Kortare stunder har Prinsessan suttit i mitt knä, men det har funnits en distans i det, det har varit sparsamt med kramar och gos och under jullovet har Prinsessan varit aggressiv. Hon har velat ha mig nära men ändå inte, närhet och distans i ett och det har varit förvirrande, gissningsvis lika förvirrat för Prinsessan. Det är ju detta beteende som vi tror handlar om avsaknad av förtroendekapital, jag har hållit fast Prinsessan en gång för mycket och medverkat i saker som hon inte vill ta del av. Inte för att jag kunnat gjort så mycket annorlunda, vissa saker måste göras, men det sätter sina spår. Men nu så har hon så smått börjat smyga sig nära igen, sitta nära i soffan, hålla handen, kramas och även låta sig tröstas. 

Det är så oändligt mycket enklare att trösta ett barn som smyger sig nära och låter sig lugnas av kroppskontakt än ett barn som får panik när man tar i henne och det förvärrar allting. Nu får vi helt enkelt hålla tummarna att vi inte tappar bort detta med kroppskontakt igen, att alla nya undersökningar och bedömningar inte krossar vårt sköra nyfunna förtroende.

För livet med Prinsessan är en balansgång. Just nu försöker jag bara att njuta av min lilla goa kramiga och underbara Prinsessa och av faktumet att hon inte är arg på mig längre. Det kanske får räcka för just nu.